Bokrecension

Översättare får världens hjul att spinna

20 sep, 2021

Vi har länge känt till hur viktigt vårt yrke är. Anna Aslanyans Dancing on Ropes kanske gör att många andra nu får upp ögonen för det.

Omslaget till boken 'Dancing on Ropes' av Anna Aslanyan. Profile Books, London, 2021. Omslaget till boken 'Dancing on Ropes' av Anna Aslanyan. Profile Books, London, 2021.

Med allvar och humor redogör Aslanyan för den avgörande roll som översättare och tolkar har spelat i världshistorien. Hon gör punktnedslag i bl.a. den första bibelöversättningen, kolonialmakternas kraftmätningar på 1800-talet, Boxerupproret i Kina, bombningen av Hiroshima och Nürnbergprocessen.

I sin hyllning till översättandets betydelse för historiens utveckling återvänder Aslanyan gång på gång till samma tema – ett yrke som bygger broar (och ibland även murar) mellan världens folk och kulturer.

I det osmanska riket insåg man redan för 400 år sedan värdet av imperiets chefstolk. Dragomanen förärades en ställning motsvarande dagens utrikesminister och kallades ”Hemlighetsbevararen”, den vars språkkunskaper gav honom, och honom allena, kunskap om exakt hur imperiets härskare, allierade och fiender tänkte.

Vi möter också fler tolkar som spelat en nyckelroll i historien. Den sovjetiska tolken Viktor Suchodrev, som brottades med att översätta Chrusjtjovs domderande, folkliga och ofta rentav ohyfsade språk på ett sätt som inte kunde uppfattas som förolämpningar. Silvio Berlusconis tolk, Ivan Melkumjan, en f.d. operasångare som kompletterade sina utomordentliga språkkunskaper med ett skämtlynne och ett teatraliskt manér som var perfekt anpassade till att förmedla Berlusconis egen ökänt burdusa humor.

Givetvis figurerar även Nürnbergprocessens tolkar och översättare i boken. Trots det omöjliga att distansera sig från fasorna av det som berättades i rättssalen, upplevde vissa av dem ändå ett slags stockholmssyndrom. Dagliga nära kontakter mellan dem och de svarande ledde till en viss solidaritet sinsemellan. Översättaren får tränga sig in i sin huvudmans själ för att förmedla hans tankar.

Ibland tar översättaren ett steg vidare och förfinar och ”förbättrar”. Edward Fitzgeralds och Richard Burtons engelska översättningar av Khayyams Rubaiyat (1859) respektive Tusen och en natt (1888) är snarare utsmyckningar eller anpassningar av källtexten. Jorge Luis Borges och hans engelska översättare di Giovanni hade ett så nära samarbete att båda såg resultatet som ”ett nytt samskapande”.

Dessa och många fler syns i Aslanyans skattkammare med berättelser. Som huvudpersoner väljer hon helgon och skojare, äventyrare och arbetsmyror, snillen och paragrafryttare. Men alla har ett gemensamt – förmågan att förstå och förmedla mellan olika parter inte bara det som sägs, utan vad det som sägs betyder för den som säger det och för den som lyssnar.

Precis som vi brottas de alla med de frågor om ord eller mening, trohet mot källtexten kontra måltextens funktion och syfte i sitt nya sammanhang som vållade ett ständigt huvudbry för bibelöversättaren och översättarnas skyddshelgon Hieronymus.

Lösningen? Aslanyan citerar den prisbelönte översättaren Norman Shapiro: ”En bra översättning är som en glasruta. Man upptäcker den enbart om det finns små brister – bubblor, repor.”

Glasklart. Det är inte lätt att vara översättare. Men vilket roligt – och angeläget – yrke!

Dancing on Ropes.
Av Anna Aslanyan. Profile Books, London, 2021.
210 kr på Adlibris.

SENASTE INSLAG +