Den osynliga granskaren

SFÖ-SAT har informerat medlemmarna om den senaste utvecklingen och tagit upp några frågor kring auktorisation av tolkar och översättare. När man granskar länkarna i processen bör man kanske inleda med att separera mål från medel.

SFÖ-SAT välkomnar en översyn av Kammarkollegiets nuvarande handläggningstider och erbjudande av provtillfällen, allt ”i avsikt att öka genomströmningen och i förlängningen antalet auktoriserade tolkar och översättare”.

Målet torde vara att fler översättare och tolkar blir auktoriserade. Antalet provtillfällen och utformningen av sådana prov hör till de medel som brukas på vägen mot målet. I samband med provtillfällens utformning och antal bör vi inte glömma bort en nyckelperson i processen, nämligen provgranskaren. Provgranskaren är central för processens kvalitet och flöde, men är för det mesta osynlig. Det är för mig oklart vilka kriterier som gäller för att kvalitetssäkra granskarens arbete baserat på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Med hänvisning till kraven på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, vill jag dela med mig av några reflektioner, delvis baserat på min egen erfarenhet av Kommerskollegiums/Kammarkollegiets arbetsrutiner i samband med auktorisationsförfarandet och i synnerhet valet av granskare. Just när det gäller val av granskare menar jag att SFÖ-SAT kanske borde kunna delta i processen för att säkra dess kvalitet. Bland yrkesutövarna finns ju specialkunskapen, praktiken och erfarenheten. Tas dessa kvaliteter tillvara i auktorisationsprocessen?

SFÖ-SAT borde få delta i processen eftersom en förening som välkomnar skärpta krav och hoppas att det kan leda till att fler höjer sin kompetens och blir auktoriserade, kanske bör överväga följande:

       1.  Skärpta krav borde i första hand gälla valet av granskare. Mindre kvalificerade granskare kan vålla mer skada än nytta.

      2.  Skärpta krav innebär inte per automatik att fler höjer sin kompetens. Krav i sig är inte alltid lösningen på adekvat kunskapsinhämtning, vilket inte minst visar sig i många elevers skolresultat. Kompetenshöjande åtgärder kräver riktade kunskapskrav, som gäller för de specifika arbetsområdena i respektive språk, t. ex. genomgång och tillgång till adekvat databas i respektive språk avseende läkemedel.

     3.  Krav i rätt kontext av riktad kunskap, vilket tillämpas av granskare med forskarbehörighet och beprövad erfarenhet som översättare/tolk skulle ge önskat resultat. Men hur fungerar det i praktiken? Var någonstans finns sådana supermänniskor som besitter kunskap och erfarenhet?

Här följer ett kort fallstudie ur min egen erfarenhet. Fallet avser rutiner som dåtidens Kommerskollegium (som hade ansvar för auktorisation av tolkar och translatorer 1976-cirka 1990, red. anm.) enligt min mening valde att tillämpa utan förankring i kravet på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet:

Som doktorand vid Uppsala universitet (dåtidens institution för afro-asiatiska språk) och som småningom ansvarig för undervisningen i nutida hebreiska med inriktning mot nutida litteratur (med den nu avlidne professor T. Kronholm som handledare), blev jag en vacker dag tillfrågad av en av fakultetens doktorer med specialitet i Bibelhebreiska, om jag skulle kunna vara honom behjälplig med granskning av översättningar mellan hebreiska och svenska på uppdrag av Kommerskollegium. Han hade nämligen blivit tillfrågad om att åta sig uppdraget som granskare av auktorisationsprov.

Undertecknad, som hunnit arbeta ett antal år med krävande översättningar, bl. a. på uppdrag av kända svenska företag, uppfattade det hela som en högst märklig händelse i yrkeslivet:

Kommerskollegium vänder sig till en akademisk institution, som i stället för att ge uppdraget åt den som är mest kvalificerad väljer någon i den lokala hierarkin, en doktor, som inte kan läsa en daglig tidning på nutida hebreiska. För att kunna acceptera uppdraget frågar doktorn doktoranden (undertecknad) om den ville vara honom behjälplig, d.v.s. göra själva jobbet. Ett sådant arbetssätt liknar faktiskt det som ibland kallas strukturell diskriminering. Att jag valde att rapportera händelsen och publicera en artikel om den i doktorandtidningen och Facköversättaren (SFÖ:s dåvarande medlemstidning, red. anm.) var alls inte populärt. ”Det gäller ju inte ens en tjänstetillsättning”, var kommentaren från ledningen, som inte kunde begripa att frågan hade någon som helst betydelse.

Med en sådan erfarenhet i bagaget önskar jag verkligen att SFÖ-SAT på något sätt kommer att få delta i urvalet av granskare, baserat på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Högskolor och universitet har ju makten att fastslå vetenskapliga riktlinjer, men de behöver inte per definition besitta högre kunskap än det du som yrkesöversättare, eller yrkestolk besitter i ett specialområde som t. ex. översättning, eller tolkning av medicinska journaler från arabiska till finska, rättstolkning, eller tolkning av en psykologutredning via telefon från ett annat land.

Jag välsignar alla goda avsikter, men vet med mig av beprövad erfarenhet att goda avsikter och krav inte alltid är tillräckliga för att säkra kvaliteten på en produkt. Hoppas därför att SFÖ-SAT kan bidra till en kvalitetssäkrad process mot auktorisation, baserat på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, på riktigt, som politiker brukar säga nuförtiden.