Bror Hjorth – grovhuggen Uppsalason

Vi återkommer till upprördheten. Bror Hjorth föddes i Älvkarleby socken 1894, men levde större delen av sitt liv i eller nära Uppsala. Han ägnade sitt liv åt målning och skulptur, samt (trots svår hörselskada) åt spelmanskonst – en aspekt som lyser fram i många av hans verk.

Bror Hjorth bröt i stor utsträckning mot den svenska måleritraditionen som etablerats av de kända namnen Zorn, Liljefors, Carl Larsson med flera. Hans oljemålningar är snarast naivistiska, med kraftiga konturer, stora färgfält och tydliga ansiktsuttryck i figurerna – tanken leds till den nutida serietecknaren Lena Ackebos uttrycksfulla figurer.

Ett känt verk i denna stil är Læstadiustriptyken i koret till Jukkasjärvi kyrka. Utan att själv vara troende fascinerades Bror Hjorth av den salvelsefulla väckelsepredikanten Lars Levi Læstadius som på tidigt 1800-tal nedkallade eld och svavel över de arma syndarna i vad som då kallades lappmarken. Här finns också en uttrycksfull lidande Jesus, en figur som ofta återkommer i Bror Hjorths konst. Jesus var i Bror Hjorths ögon framför allt en revolutionär befriare och oliktänkare – en typ av person som ofta går igen i Hjorths verk. Vid sidan om Jesus hittar vi Sokrates, Franciskus av Assisi, Gandhi, Patrice Lumumba och Albert Schweitzer.

En annan revolutionär som Hjorth gärna återkommer till i sin skulptur är Engelbrekt Engelbrektson. Mest känd är kanske Engelbrekt med näven, det enda verk som räddades från en förödande brand på motorfartyget La Plata, på väg över Atlanten med ett antal av Hjorths verk som skulle ställas ut på Biennalen i São Paulo 1957.

Engelbrekt med näven står idag i Riksdagshuset, men finns i många versioner på olika håll.

Bror Hjorts skulpturala konst är känd för sin närmast brutala grovhuggenhet – med tydlig inspiration från Axel Petersson, mera bekant som Döderhultarn. Hjorth kunde dock vrida grovhuggenheten ett varv till och kom in på kubismens domäner. Det mest representativa verket från den tiden torde vara Kubistisk flicka – en skulptur som nästan uteslutande består av enkla tredimensionella kroppar, men som ändå återger den kvinnliga formen med påfallande tydlighet.

Hur var det med upprördheten då? Det dröjde innan Uppsalasonen Bror Hjorth fick stadens officiella erkännande, något han länge muttrade surt över. Men 1951 fick han det hedrande uppdraget att utföra en monumentalskulptur framför Uppsala Centralstation. Tanken var att den skulle stå klar senast 1953, men Hjorth hade sin vana trogen många projekt i luften samtidigt, stationsplanen skulle byggas om till högertrafik och avtäckningen dröjde till 1967, endast ett halvår före Hjorths död.

Den 6 meter höga bronsskulpturen fick namnen Näckens polska och återkopplar till Bror Hjorths livslånga intresse för spelmansmusik. Monumentet kröns av ett dansande par, möjligen med inspiration från dikten Det var dans borti vägen av Fröding, en av Hjorths idoler. Vänd mot stationshuset spelar Näcken på sin fela – den karakteristiska pannluggen antyder självporträtt. Vänd mot staden står Huldran, eller Skogsrået, skulpterad efter Margareta Adde, Hjorths modell och från mitten av 50-talet hustru.

Näckens frikostigt dimensionerade könsorgan gav upphov till indignerade insändare i åratal före avtäckningen: ”Pornografi i brons”, ”Sätt badbyxor på Bror Hjorth”, och, undertecknat Vän av moral i Arbetarbladet 24 nov. 1961: ”Hur ska man därefter ta sig till centralen utan att behöva se denna omoraliska skapelse? […] Det bästa vore att ordna två skilda gångbanor och tydligt utmärka den som går förbi skulpturen så att oförvitliga inte tar fel väg. Det händer ju ofta att barn som råkar ut för exhibitionister får en chock. Är det inte en stor fara för att det går lika illa om de får se denna skulptur? Ordna alltså två gångvägar till stationen, utmärk tydligt den väg som går förbi skulpturen och förbjud den åtminstone för ungdom under 18 år!”

SFÖ-SAT-konferensens deltagare är till all lycka oftast över 18 år, och vi hoppas givetvis att oförvitliga konferensgäster som anländer medelst tåg inte ska ta fel väg!