Tolkars yrkessjälvuppfattning

På SFÖ-SAT:s konferens 20 april 2024 lyssnade jag på Nereida Betancor Sánchez som berättade om sin forskning, vilken ska mynna ut i en avhandling. Föredragshållaren, som är född på Gran Canaria, utbildad i Alicante på fastlandet, numera bosatt i Sverige och gift med en svensk man, har snabbt lärt sig en nästan felfri svenska.

I Spanien finns det betydligt färre offentliga sjukhus än i Sverige, och inga alls på Gran Canaria. Utbildningen som Nereida genomgick varade i 4 år och hon fick då en masterexamen som både sjukvårds- och rättstolk och som konferenstolk (simultantolkning).

På Gran Canaria finns det många tyskar bosatta, varför inriktningen för Nereidas del i första hand var mellan spanska och tyska. Sedan ankomsten till Sverige har hon varvat sin vidareutbildning med arbete.

Vid privatsjukvård som på Gran Canaria har patienten tillgång till tolk (vilket inte är fallet på offentliga sjukhus i Spanien). För detta krävs en auktorisering samt ett extra skriftligt auktorisationsprov med tanke på alla sekretessregler etc. Men sjukhusen på ön använder sig ändå i första hand av personal av olika nationaliteter i stället för att ta in tolkar eftersom kostnaden oftast är för hög, menar man. Att även anhöriga tolkar är tyvärr mycket vanligt förekommande, men alltid felaktigt, särskilt om patienternas barn får tolka svåra diagnoser m.m.

Eftersom arbetsmarknaden på Gran Canaria för tolkar därmed är mycket svag, arbetar de flesta av dem även som turistguider åt tyska, danska och svenska gäster på ön. Man är då en egenföretagare, vilket är relativt kostsamt. Många har därför flera bisysslor för att försörja sig eftersom arvodena är låga och yrket har låg status.

Med anledning av dessa skillnader, där tolkarnas kunskaper och kapacitet inte utnyttjas i tillräckligt hög grad och för att höja yrkets status, vill Nereida Betancor Sánchez fokusera på forskning för framtidens tolkverksamhet. Tolkar måste nämligen vara kunniga på så många olika områden, vara helt opartiska och kunna stå väl emot och reglera sina emotioner. Dialogtolkning innebär både en kognitiv och en emotionell belastning, och det handlar om turtagningsteknik och självförtroende dessutom.

Jag som inte arbetar som tolk förstår att det är mentalt krävande att tolka i alla svåra situationer som kan uppkomma. Man måste helt kunna fokusera och genast hitta till rätt termer, för ingen tid finns till att slå upp ord eller tänka efter före.

Distanstolkning över telefon med eller utan video är en helt annan tolkningstyp. Denna används gärna av polisen i förhör med misstänkta, gärna för personer med skyddat boende och är en fråga om att spara på knappa resurser, eftersom kostnaden också blir lägre. För tolken innebär det att denna kan ta fler uppdrag med mindre tidsspillan emellan för transporter mellan olika platser etc.

I sin avhandling på TÖI ska Nereida studera sina centrala begrepp (se faktaruta), baserat på intervjuer som genomförts med 22 sjukvårdstolkar och 25 rättstolkar samt i form av en webbenkät med 79 frågor. Frågan hon ville ha svar på var hur tolkarnas attityder var till sin egen arbetsbelastning med kognitiv belastning i förhållande till arbetsvillkor och lön som de får ut.

Arbetstermen är yrkessjälvuppfattning (professional self-concept), ett begrepp som används av American Psychology Association.

Jag som skrivit detta referat har arbetat som medicinsk sekreterare i över 30 år på ett svenskt sjukhus, där man måste ta tolkar till hjälp. Det har hänt att barn fått tolka för utländska föräldrar som inte kan göra sig förstådda på svenska. För minderåriga utgör det ett trauma. Oftast får man då snabbt tillkalla en telefontolk, vilket inte är optimalt, men något bättre. Det är ofta tolkkostnaderna som styr!