Halta, journal och artros – det funkar ju så bra med anhöriga som ”tolkar”

Skånes Universitetssjukhus, en gråmulen eftermiddag. Jag är ute på ett tolkuppdrag i spanska, och jag har precis blivit visad in i behandlingsrummet, tillsammans med patienten som är en äldre kvinna och hennes dotter. I rummet finns också en sjuksköterska.

Dottern är påstridig: ”Nej då, min mamma behöver ingen tolk! Jag har tolkat åt henne i 20 år nu! Vi brukar aldrig be om tolk!” Sjuksköterskan insisterar: ”Men nu har vi tolk på plats, då vill vi gärna använda henne.” Trots denna invändning fortsätter dottern att obstruera sjuksköterskans arbete och att lägga sig i samtalet utan att låta mamman komma till tals. Jag tolkar så gott jag hinner i det oorganiserade babblet. Tolkens uppdrag är ju att tolka allting som sägs.

När läkaren kommer in och förbereder undersökningen visar det sig att dottern inte kan översätta bland annat följande ord: ”halta”, ”blodförtunnande”, ”artros” och ”journal”. Det är ju lätt att säga att man har ”tolkat” i 20 år när man inte ens kan översätta dessa vanliga ord. Dottern tittar hjälplöst på den snälla tolken som genast säger orden på det andra språket.

Hepp!

Jag fortsatte att tolka så gott det gick. Läkaren insåg förmodligen hur läget var, och sidsteppade dottern så gott han kunde. Det blev ett hyfsat okej samtal till slut. Frågor ställdes till patienten via tolk, och svar gavs av patienten via tolk, trots att dottern lade sig i hela tiden.

Där ser man. Fascinerande att någon kan säga att hon har “tolkat” i 20 år utan att ens klara av att översätta dessa vanliga begrepp. Funkar strålande. Och här handlade det ändå om en person som bott i Sverige i 20 år.

Ett betydligt mer tragiskt exempel på hur det kan gå när man väljer att använda en anhörig som tolk gäller fallet i den nu pågående rättegången efter det tortyrartade mordet på den 14-årige Mohamed som rymt från ett HVB-hem. Polisen har fått skarp kritik för sitt agerande i detta avseende av bl.a. Sven-Erik Alhem, ordförande för Brottsofferjouren.

När Mohameds oroliga mamma ringde polisen för att berätta att hon under ett dygn inte fått tag på sin son blev hon inte förhörd, eftersom en polis tydligen ansåg det vara ”lite overkill” att anlita tolk. I ett samtal några dagar senare fick istället Mohameds tolvåriga syster agera tolk.

Ett barn ska aldrig behöva ”hjälpa till” (eller stjälpa) i ett sådant sammanhang.

Jag anar ett troligt skäl till att det i anmälan påstods att Mohamed försvunnit i Linköping, när det i själva verket hände i Nyköping. Svenskans vokaler är erkänt svåra att lära sig (visste du t.ex. att vi har nitton olika vokalljud?), och ”y”-ljudet i Nyköping brukar vara extra svårt att bemästra. Lägg till själva geografikunskaperna: om du flyttat till ett nytt land, känner du då med automatik till alla städer i det landet, och hur deras namn uttalas?

I många samtal som jag tolkat till bl.a. SOS Alarm har jag hört att de flesta nyanlända inte kan uttala namnet på den stad i Sverige där de bor. Det kan verka märkligt, men med den bristande integration vi har där många inte känner någon med svenska som modersmål, plus svenskans svåra vokalsystem, är det kanske inte så förvånande.

Jag skriver detta i återhållen ilska och sorg över en mamma som inte fick någon professionell tolk i en kritisk situation, och en flicka som tvingades agera ”tolk” och antagligen försökte hjälpa till så gott hon kunde. Detta är i sanning ovärdigt.

Samtidigt vill jag hylla den professionella sjuksköterskan, hon som under mitt uppdrag insisterade på att patienten behövde en riktig tolk i stället för en självutnämnd sådan.

Vi borde kunna lita på att alla företrädare för vård och myndigheter ­– även poliser ­– håller yrkesstoltheten högt och förstår det som borde vara självklart: ett talat möte med någon som inte behärskar det svenska språket kräver att man anlitar en yrkesperson. En tolk.