Auktorisering – kanske en utväg för att förbättra översättarekonomin

En syssla med anor

Lite historia: Auktoriserad översättning är en syssla med anor. Redan 1734 utsågs en translator publicus i Sverige – det fanns ett behov av detta eftersom på den tiden Finland hörde till Sverige, och det alltså krävdes auktoriserade versioner av somliga dokument på båda språken. Numera är det som bekant Kammarkollegiet som ansvarar för de auktoriserade translatorerna, men tidigare har det varit Riksdagen, som 1931 överlämnade huvudmannaskapet till Stockholms handelskammare – då innefattades de vanligaste nio språken. Där låg ansvaret fram till 1970-talet, då det övergick först till Kommerskollegium och senare till Kammarkollegiet.

Även Föreningen Auktoriserade Translatorer, FAT, är en anrik institution: den bildades redan 1932 och kan alltså nästa år fira sitt 95-årsjubileum.

En auktoriserad translator har att följa officiella regler och lagar, bl.a. de yrkesetiska regler som Kammarkollegiet har ställt upp för god translatorssed. Johanna poängterade att föreskrifterna om bl.a. tystnadsplikt gäller även uppdrag som inte gäller auktoriserad översättning; något som i varje fall jag inte hade en aning om. (Jag tror ändå inte att jag har brutit mot den regeln, men säker kan jag förstås inte vara eftersom jag har varit auktoriserad i snart femton år.)

Nå – hur blir man auktoriserad? Närmare uppgifter finns på Kammarkollegiets hemsida (Om auktorisationen som translator). En detaljerad översikt – Provspecifikation för auktorisationsprov för översättare – med fakta om och bakgrund till hela provet finns också på samma hemsida.

Prov efter prov…

Varje år arrangeras två olika prov som man måste genomgå: på våren ett realiaprov (delprov 1; ” prövar dina teoretiska kunskaper inom samhällsorientering, juridik och yrkeskompetens” – gäller svenska förhållanden och är alltså detsamma oavsett källspråk). Om man klarar det går man vidare till nästa steg, det skriftliga translatorprovet, på hösten (delprov 2). Det kan noteras att om man redan är auktoriserad för ett visst källspråk och vill bli det för ett annat, behöver man inte genomgå realiaprovet på nytt.

Själva translatorprovet, delprov 2, innefattar numera en text med samhällsinformation och en med juridisk text; av kostnadsskäl har man strukit momentet ekonomi, vilket är tråkigt eftersom det är ett ämnesområde där det ofta finns behov av auktoriserade översättningar (som translatorn förstås ändå kan ta på sig). Johanna påpekade också att om språkparet är engelska -> svenska så kan källspråket vara såväl amerikansk som brittisk engelska. Och för övrigt tycker hon att man inte behöver oroa sig så väldigt för att proven ska vara svåra; problem som kan uppstå gäller snarare att Kammarkollegiet kan ha lite egna idéer när det gäller bedömningen (se nedan)…

Numera gör man delprov 2 under realistiska förutsättningar, dvs. man har förstås sin dator med sig där man kan ha varjehanda resurser installerade, och man får även kommunicera via internet – men inte med andra personer. Givetvis får man komma kånkande på fysiska böcker om man känner för det. (När jag gjorde mitt prov var det folk som kom med resväskor fulla med lexikon och liknande, eftersom internetuppkoppling inte var tillåten.) Och om man sedan tycker att man behöver kommentera sin text med fotnoter eller – om kommentaren är kort – inom hakparenteser så är det OK. Däremot får man aldrig ”förtydliga” en text som man tycker är oklar, och om källtexten har brister – vanligt i verkligheten om än inte i provet – ska översättningen återspegla dem; eventuellt alltså med egen kommentar. Gissa ska man aldrig göra! Närmare anvisningar om sådana saker (och annat) finns i God translatorssed.

Det hela är inte gratis; ansökningsavgiften – som innefattar båda delproven – är för närvarande 3 300 kr.

Som förberedelse inför delprov 2 arrangerar FAT seminarier under erfarna handledare, något som kan vara till hjälp även om det inte finns handledare till just din språkkombination. Tidigare provtexter hittar man på Kammarkollegiets hemsida.

Efterspelet

Efter delprov 2 granskar Kammarkollegiet vilka slags fel som förekommer. Det vanligaste är att svenskan som målspråk inte håller måttet (då handlar det alltså inte om rena faktafel)! Samma sak gäller när målspråket är engelska; man kan misstänka att det även gäller andra målspråk. Ett enda grövre fel medför att provet blir underkänt. Rättningen är mycket noggrann och görs av två personer var för sig – oftast är de inte auktoriserade.

Om man tycker att rättningen är fel finns det ingen högre instans dit man kan överklaga; däremot kan man begära omprövning, varvid FAT kan bistå. Det kan vara värt att stå på sig! (Johanna nämnde knepigheter som skillnaden mellan engelskans consideration/compensation där man beroende på källtexten kan använda svenskans ersättning/arvode/vederlag/betalning. Ett annat exempel är de s.k. BKS-språken – bosniska, kroatiska, serbiska, som p.g.a. likheter och skillnader kan ge upphov till bedömningsproblem.)

Om inget annat hjälper, kan man förstås göra om translatorprovet. Gör man det inom sex månader efter avslaget slipper man göra om delprov 1.

Att jobba som translator

Hur är det då att jobba som auktoriserad translator? Är det gott/ont om jobb? Kan man ta bra betalt? Det beror förstås väldigt mycket på språkkombinationen, precis som med icke auktoriserade jobb.

Auktorisationen gäller i fem år; sedan måste den förnyas (se denna sida för detaljinformation). Då behöver man uppvisa underlag som visar hur mycket man har jobbat som translator (minst 7000 ord per år). Man bör alltså ha koll på sina jobb! Om man inte klarar det, får man göra ett skriftligt prov på en text med juridiskt innehåll.

F.n. kostar förnyelsen 3 300 kr (alltså lika mycket som godkännandeprocessen).

Leveransvillkor

Det är inte banalt hur en auktoriserad översättning fysiskt ska se ut. För det första ska den i princip levereras på papper (även om det är väldigt vanligt att kunden också vill ha den digitalt). Därutöver varierar kraven alltefter målspråk. För översättning till svenska räcker det med ett intygande, sist i dokumentet, att texten är ”Översatt av NN, av Kammarkollegiet auktoriserad translator nr XXX” (ingen hänvisning till källdokument eller källspråk behövs alltså). Stämpel eller sigill krävs inte! Däremot kan det förstås tänkas att kunden efterlyser sådant; i så fall lär saken bli en förhandlingsfråga ifall översättaren inte har lust att kosta på sig stämpel/sigill (och om dokumentet omfattar många sidor kan ju ”stämplandet” ta sin tid). Någon signatur på eventuell stämpel krävs inte heller. [Jag – MDL – påpekar detta om stämplar/sigilll särskilt, eftersom jag i flera år felaktigt har trott att detta moment var obligatoriskt; därtill vilseledd av en tidig kund.]

Vad gäller hantering av/hänvisning till originalhandlingar gäller att translatorn bör undvika att hantera sådana (utan bara befatta sig med kopior) och alltså heller inte hänvisa till dem.

Vidare rekommenderas man att häfta ihop källdokumentet med översättningen (men det är inget bindande krav; däremot ”god translatorssed”). Om man har klistermärkessigill kan man gärna ”försegla” häftklammerhörnet med ett sådant, men inte heller det är krav.

Vanligt är som sagt att kunden också vill ha översättningen som pdf-fil, varvid man alltså behöver skanna den sista sidan, där intygandet finns.

I somliga fall vill kunden dessutom ha personligt överlämnande av översättningen – t.ex. till UD – eller ha den vidimerad av Notarius Publicus; då kan det verkligen ta tid. (Varför Notarius Publicus? Jo, det kan hända att kunden vill ha en s.k. apostillering, som kan krävas för användning av dokumentet utomlands. Detta regleras av den s.k. Apostillekonventionen, varom man kan läsa t.ex. här.)

Bäst i Europa?

Johanna betonade slutligen att den svenska auktorisationen troligen har de hårdaste kraven i hela Europa (vilka kan vara väldigt olika). I teorin ska auktorisationen av en translator i ett annat land godtas även i Sverige, men så är det inte i praktiken. Det kan hänga ihop med att auktorisationen faktiskt innebär att man gör jobbet å Kammarkollegiets vägnar.

Och för den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag Kammarkollegiets translatorföreskrifter, som täcker det mesta, inklusive de senaste bestämmelserna för translatorsstämpel: KAMFS 2025:2.