Standarder

Översättningsstandarder – gäller krav och ansvar, inte resultatet

6 aug, 2021

Ja, visst finns det standarder för översättning – men de är dyra och i varje fall för frilansöversättaren kanske av måttligt intresse. Men det kan ändå vara bra att känna till dem.

/ Foto: iStock.

Ingemar Strandvik – kvalitetsansvarig på EU-kommissionens översättningsdirektorat – har jag citerat i en artikel som jag publicerade här förra året. Han är också en vän av standardisering, till och med när det gäller något i grunden så efemärt som översättning. I sitt föredrag Why standards can benefit translators säger han bland annat att standarder kan bidra med:

Definition av kvalitet vid tillhandahållande av tjänster:
efterlevnad av krav; uppfylla behov och förväntningar ð specifikationer

Framsållning av yrkeskunskaper och bästa praxis:
processfokus, kompetenser, arbetsflöden

Måttstockar, referenser, checklistor:
kodifiering av sunt förnuft inom översättning
juridiköversättning med (eller utan) översättningsutbildning
presenterad på auktoritativt sätt ð trovärdighet, bestämdhet, förbättrad kommunikation

Vad är en standard?

Som definition av termen ”standard” har Ingemar hittat följande citat: ”Kort sagt är en standard ett överenskommet sätt att göra något. Det kan gälla tillverkning av en produkt, administrering av en process, leverans av en tjänst eller av material – standarder kan täcka ett väldigt spektrum av verksamheter som utförs av organisationer och används av deras kunder.”

Standarder av intresse för oss översättare är (länkarna leder till gratisprovsidorna):

ISO/TS 11669:2012, Translation projects – General guidance (teknisk rapport; 1 770 kr)
SS-EN ISO 17100:2015, Översättningstjänster – Krav på översättningstjänster (ersätter SS-EN 15038:2006; 1 430 kr)
SS-EN ISO 18587:2017, Translation services – Post-editing of machine translation output – Requirements (1 056 kr)
ISO 20771:2020, Legal translation – Requirements (1 322 kr)

Dessutom har man startat ett projekt för att standardisera kvalitetsbedömning, Translation services – Assessment of translation output – General guidance (ISO 50960-#), men det har ännu inte kommit särskilt långt. Se nedan.

Till vilken nytta?

En standard kan i princip användas på två sätt: Som information om processer (”god praxis”) och krav, och för meritering genom certifiering. Det senare är en dyr process och är normalt aktuell bara för större översättningsföretag. Jag har aldrig hört om något företag (byrå eller direktkund) som har krävt certifiering av en frilansöversättare. Och en snabbenkät ger vid handen att bara någon enstaka byrå har låtit certifiera sig (då mot ISO 17100); de flesta har aldrig upplevt någon efterfrågan på certifiering ch flera känner inte ens till standardens existens.

Vad gäller standard som underlag för (vidare)utbildning finns utan tvivel en del att hämta även för frilansöversättaren. Men huvudinriktningen är på översättningsföretaget, som förmodligen också gärna talar om vilka krav som man enligt standarden bör ställa på underleverantören. Vill frilansaren ändå slå på stort och lägga lite pengar på denna form av utbildning skulle jag rekommendera den dyraste (och tjockaste), den tekniska rapporten för översättningsprojekt.

Allmän kännedom kan hur som helst vara till nytta, och jag har lyckats övertala SFÖ att införskaffa alla de ovan nämnda och har fått låna dem för att sammanfatta det mest intressanta.

ISO/TS 11669

Den mest övergripande standarden är den allmänna vägledningen för översättningsprojekt, ISO/TS 11669. Formellt sett är det inte en standard utan en ”teknisk specifikation”, vilket bl.a innebär att det inte går att certifieras mot den. Dessutom är den avsevärt mer ingående än en regelrätt standard (här och i det följande ges citaten i min översättning): ”En organiseringsprincip för den här tekniska specifikationen är vikten av strukturerade specifikationer inom översättningsprojekt. Ett system beskrivs för beslutsfattande rörande hur översättningsprojekt ska genomföras.

… I praktiken tillhandahåller kunderna inte alltid projektspecifikationer … [men] kunder och översättningsföretag bör samarbeta för att åstadkomma projektspecifikationer. … När både kunder och översättningsföretag är överens om projektspecifikationer, kan kvaliteten hos en översättning … bestämmas genom i vilken omfattning målinnehållet stämmer med de uppställda specifikationerna.” Vidare utgör specifikationerna ”startpunkten för alla bedömningar, kvalitativa såväl som kvantitativa”.

En kärnpunkt här är alltså – precis som Ingemar Strandvik säger i FÖ-artikeln – att specifikationerna är avgörande för bedömningen av en översättnings kvalitet. Föga förvånande handlar över hälften av anvisningarna i standarden om hur man utarbetar strukturerade specifikationer för översättnings­projekt. Här ingår omfattande listor över och beskrivningar av parametrar – närmare 40 stycken inklusive underparametrar. Exempel är Produktionsuppgifter, som utgörs av ”typiska produktionsuppgifter”: förberedelser, initial översättning, kvalitetskontroll under processen (bestående av egenkontroll, kontrolläsning, fackgranskning, slutlig formatering, korrekturläsning) samt ”ytterligare uppgifter”.

“Företaget/översättaren är skyldig att avgöra huruvida källtexten alls lämpar sig för MT samt att relevanta specifikationer ska föreligga.”

Bland standardens övriga delar finns ett kapitel om Arbeta tillsammans – kunder och översättningsleverantörer; häri ingår definitioner av frilansöversättare som översättningsleverantör samt av översättares och granskares kompetenser – se rutan nedan. Vidare ett kapitel om Ledning av översättningsprojekt, och slutligen ett om Översättningsprojektet faser. Det sistnämnda är synnerligen detaljerat. Särskilt notabelt här är en hel sida om ”post-production”, inklusive återkoppling från slutanvändaren – samma moment avverkas i motsvarande standard, ISO 17100, på sju rader.

Uppenbarligen riktar sig denna standard framför allt till översättningsföretag. För mig är det lika uppenbart att den bara i mycket ringa grad tillämpas av dessa – rimligen borde det ju i så fall avspeglas i anvisningarna till underleverantörerna/frilansarna, men det har jag inte märkt. Däremot tror jag att de flesta företag skulle ha en del att hämta här; det finns nog inte mycket som författarna inte har tänkt på.

ISO 17100

Steget från ISO/TS 11669 till ISO 17100 är inte långt; den senare är som sagt motsvarande standard, som man också kan certifieras mot och gäller krav på översättningstjänster. Här finner vi ”normalingrediensen”, kapitlet om kompetenser och kvalifikationer (se rutan nedan). Sedan följer Processer och åtgärder före produktion, inklusive offert och avtal samt förberedelser. Därefter ett kapitel om Produktionsprocess: projektledning, översättningsprocess (Översättning, Kontroll, Kontrolläsning, Fackgranskning, Korrekturläsning och Slutlig verifiering och godkännande inför leverans). Och till sist det korta kapitlet Processer efter leverans. (”[företaget] bör lämpligen vidarebefordra återkoppling från kunder till alla berörda parter” – men hur många frilansar får höra något om vad slutkunden tyckte?)

Sex ”informativa” bilagor (informativ till skillnad från normativ, dvs. bilagorna ingår inte i kraven för certifiering) tillkommer, inklusive Avtal och projektspecifikationer samt Projektregistreringsuppgifter och projektrapportering – de ska alltså ses som tips på vad som kan ingå.

ISO 20771

Besläktad med ISO 17100 är ISO 20771, alltså krav som gäller översättning av juridiska texter. Den gäller översättning som är lagrelaterad eller faller inom det juridiska fackområdet, såväl i fråga om innehåll som kontext. Det påpekas att ”juridiska översättare” kan omfattas av särskilda krav i fråga om yrkesmässighet, sekretess och etik samt procedurer som gäller bemyndigande, certifiering och säkerhetsgodkännande. Och till skillnad från ISO 17100 – som i första hand är inriktad på företag – är denna standard främst avsedd för individuella översättare. Är man som frilans intresserad av certifiering är detta troligen det som är mest aktuellt.

Det sedvanliga avsnittet om kompetenser och kvalifikationer är jämförelsevis mycket ingående och detaljerat och innefattar bl.a. krav på ”recognized degree” inom språk, översättning eller juridik – ett krav som till skillnad från ISO 17100 inte kan ersättas av minst fem års yrkeserfarenhet.

Vidare är juridiköversättarens ansvar ingående beskrivet, och detta gäller i ännu högre grad momenten Avtal och tjänstespecifikation, Översättning, Kontrolläsning och fackgranskning, Verifiering och korrigering, ”Signing off” och dokumentation, Auktorisering, Klagomål, individuellt ansvar och korrigering. Givetvis ingår även ett kapitel om Sekretess, säkerhet och ansvarsförsäkring – och slutligen om Yrkesmässig utveckling och dito engagemang. Här finns också bl.a. en bilaga med ”Information om bemyndigad juridisk översättning som används i juridiska sammanhang och för användning av offentliga myndigheter och i kommersiella syften”.

ISO 18587

Troligen av mer allmänt intresse är ISO 18587, som gäller krav vid efterredigering av maskinöversättning (MT). Ett inledande avsnitt om efterredigeringsprocessen innehåller föga uppseendeväckande detaljer; det kan noteras att företaget/översättaren är skyldig att avgöra huruvida källtexten alls lämpar sig för MT samt att relevanta specifikationer ska föreligga. Vidare finns här krav som måltexten ska uppfylla; det kan noteras att det är krav som i samma grad gäller vilken översättning som helst men som däremot inte finns med i ISO 17100.

Intressant nog konstaterar man i inledningen att den snabba tekniska utvecklingen på MT-området gör att man har begränsat sig till ”den del av processen som börjar med leveransen av MT-texten och inledningen (min kursivering) av den mänskliga process som kallas efterredigering”.

Vad gäller kompetenser och kvalifikationer är det värt att notera att de praktiskt taget är identiska med motsvarande text i ISO 17100 – alltså ingenting som är specifikt för just efterredigering. Dock finns här även ett vettigt avsnitt om Yrkeskompetens som bl.a. inbegriper krav på ”en grundläggande förståelse av vanliga fel som ett MT-system gör” och ”kunskap om och förmåga att avgöra huruvida det är rimligt att redigera MT-texten med hänsyn till tidsåtgång och arbetsinsats”.

Slutligen finns ett kort kapitel om krav på ”full” efterredigering i tillägg till de allmänna efterredigeringskraven. Med ”full” efterredigering menar man att den resulterande måltexten inte ska gå att skilja från en motsvarande måltext producerad av en mänsklig professionell översättare utan påverkan av MT.

Standard för kvalitetskontroll – ISO 50960-#

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att det pågår en process med att standardisera kvalitetskontroll av översättningar, Assessment of translation output – General guidance. Med tanke på att det finns flera olika system för detta och att utveckling pågår (inte minst inom EU-kommissionen) kan man å ena sidan tycka att det kanske är lite väl tidigt, å andra sidan att det kan vara bra att försöka styra upp/sammanfatta detta ämnesområde (själv lutar jag nog åt det förra). Ansatsen kompliceras av att man försöker täcka både det som kallas quality estimation, dvs. kvalitetsbedömning av MT, och quality assessment, dvs. bedömning av ”vanlig” översättningkvalitet – problemet är att inriktningen på den förra är att den ska kunna göras av datorer, medan den senare – även i denna standard – förutsett bygga på mänsklig bedömning. Hur som helst sägs det uttryckligen att standarden inte omfattar kvalitetskontroll eller korrigering.

Projektspecifikationer

För utarbetandet av projekt­specifikationer (ett försummat område), se detta utmärkta (och lättlästa) dokument från EU-kommissionen: Translation Quality Info Sheets for Contractors (2017).

Projektet är på ett så pass tidigt stadium att det inte är meningsfullt att mer än antyda vartåt det lutar. Således inbegriper kapitlet Bedömningsprocesser avsnitten ”Poängprotokoll [score sheet] för översättningsbedömning”, ”Grundläggande regler för ifyllande av poängprotokollet”, ”Omfattningen av den måltext som ska bedömas”. Var och en som har erfarenhet av att fylla i sådana här ”poängprotokoll” lär hålla med mig om att det är en motbjudande uppgift.

Kompetenser och kvalifikationer

Tacknämligt nog anger ISO 17100 och 18587 samma krav på översättarens kompetenser: Översättningskompetens; språklig och textuell kompetens inom käll- och målspråk; undersöknings-, faktainhämtnings- och faktabearbetningskompetens; kulturell kompetens; ämneskompetens – alla med kort beskrivning.

ISO 20771 (juridisk översättning) ställer betydligt fler och mer detaljerade krav. Således måste översättaren inte bara ägna minst 5 procent av arbetstiden åt att förkovra sig, utan också delta i minst ett utbildningsevenemang om året, helst vara medlem i en relaterad organisation, samt dokumentera all utbildning och förkovran (hur det kan gå till beskrivs i en bilaga).

ISO/TS 11669 avviker genom att enbart ange krav på kompetens inom käll- och målspråk vilka i själva verket handlar om kvalifikationer – detsamma gäller dess krav på översättningskompetens: även de handlar om kvalifikationer.

Kriterierna för översättningskvalifikationer i ISO 17100 och 18587 är tre, varav man måste uppfylla minst ett: examen i översättning, examen i annat ämnesområde samt två års yrkeserfarenhet, eller tre års yrkeserfarenhet. Kriterierna i juridikstandarden är återigen mycket mer långtgående: sex olika, som alla ska vara uppfyllda.

Informativ bilaga: Terminologi

Mycket av terminologin är gemensam mellan standarderna. Här tar jag upp några termer av större intresse. (Kom ihåg att termavsnitten finns med i de provsidor som man kan se gratis.) Som framgår skiljer sig definitionerna i ISO/TS 11669 ofta från dem i de övriga standarderna; det kan då noteras att 11669 utkom 2012 medan de övriga är 3-7 år nyare.

Jag har även lagt in de svenska versionerna (från ISO 17100).

• Följande termer förekommer enbart i ISO/TS 11669:

A-language: native language, or language that is equivalent to a native language, into which the translator typically translates from his or her B-language and/or C-language

Note: The A-language is generally the language of education and daily life for a translator.

B-language: language, other than a translator’s native language, of which the translator has an excellent command and from which the translator typically translates into his or her A-language

C-language: language of which a translator has a complete understanding and from which the translator sometimes translates into his or her A-language

Note: A translator can have several C-languages.

overt translation: type of translation in which aspects of the source language and source culture are intentionally left visible

covert translation: type of translation intended to make the translation product appear as though it had been authored originally in the target language and target culture

requester: person or organization requesting a translation service from a TSP or language service provider [jfr client, customer nedan]

Note 1: The requester is usually the person or organization that asks for, and receives, the translation product on behalf of the end users, and that usually directly or indirectly determines the TSP’s compensation for rendering the translation service. In the case of government or non-profit organizations, pro-bono transactions, or in-house translation within a company, there is sometimes no monetary compensation for translation services.

Note 2: In the commercial sector, the requester is sometimes called the client or customer. These terms, however, are ambiguous and could refer to the end user. For this reason, requester is the preferred term.

• Följande termer är genomgående:

locale: set of characteristics, information or conventions specific to the linguistic, cultural, technical and geographical conventions of a target audience

lokal konvention: särdrag, information eller normer som är specifika för målgruppens språkliga, kulturella, tekniska och geografiska konventioner

language register: variety of language used for a particular purpose or in a particular social or industrial domain

ISO 11669 har det dock lite annorlunda: register; usage register: set of properties that is characteristic of a particular type of content, and which takes into account the nature of the relationship between the creator and audience, the subject treated and the degree of formality or familiarity of the content

språkligt register: varietet av ett språk som används för ett specifikt syfte eller inom ett visst socialt eller branschspecifikt ämnesområde

translation service provider; TSP: language service provider that delivers translation services [ISO 11669: person or organization supplying a translation service]

Note: A TSP can be a translation company, a translation agency, a translation organization (profit, non-profit or governmental), a single freelance translator or post-editor, or an in-house translation department.

Man noterar att uttrycket ”language service provider” används såsom självklart, men utan den gängse förkortningen LSP. Men i ISO/TS 11669 definieras även den termen:

language service provider; LSP: person or organization that provides translation, interpreting and/or other language-related services such as transcription, terminology management or voice-overs

Note: The concepts of language service provider and TSP are connected by a generic relation, with language service provider being the generic concept and TSP the specific concept. TSPs generally provide only translation services, which can include revision or review. In some cases, language service providers provide mainly translation services but in many languages.

client; customer [finns dock inte i ISO 11669]: person or organization that commissions a service from a TSP by formal agreement

Note: The client can be the person or organization requesting or purchasing the service and can be external or internal to the TSP’s organization.

kund: <i samband med översättningstjänster> individ eller organisation som beställer en översättningstjänst från en LÖV enligt ett formellt avtal

Anm.: Kunden kan vara den individ eller organisation som efterfrågar eller köper översättningstjänsten och kan vara extern eller intem i förhållande till LÖV:ens organisation

reviser: person who revises translation output 

kontrolläsare: person som utför kontrolläsning av målspraksinnehåll

• Vidare:

revision: bilingual examination of target language content against source language content for its suitability for the agreed purpose [ISO 11669: bilingual editing of target content based on a comparison between the source content and the target content]

Note: The term bilingual editing is sometimes used as a synonym for revision.

kontrolläsning: tvåspråkig granskning av målspråksinnehåll gentemot källspråksinnehåll avseende dess lämplighet för avtalat syfte

review: monolingual examination of target language content for its suitability for the agreed purpose [ISO 11669: monolingual editing of target content with respect to the conventions of the subject field(s) to which the target content belongs]

Note: The term monolingual editing is sometimes used as a synonym for review.

fackgranskning: enspråkig granskning av målspråksinnehåll avseende dess lämplighet för avtalat syfte

Anm. till termpost: Termen ”enspråkig redigering” används ibland som synonym till ”fackgranskning”.

proofread: examine the revised target language content and applying corrections before printing

korrekturläsning: granskning av kontrolläst målspråksinnehåll och [genomförande av saknas här!] korrigeringar före publicering

correction: translation service action taken to correct an error in target language content or translation process or a nonconformity to a requirement of this International Standard when conformity has been claimed

Note: Corrections generally arise as a result of errors found when the translator is checking the target language content, when reported by a reviser or reviewer or proofreader or client, or during an internal or external audit of the implementation of this International Standard.

korrigering: <översättningstjänst> åtgärd som vidtas i syfte att korrigera ett fel i målspråksinnehållet eller översättningsprocessen eller en avvikelse avseende ett krav i denna internationella standard när överensstämmelse har hävdats

Anm.: Behovet av korrigering uppstår i regel på grund av fel som upptäcks när översättaren gör en kontroll av målspråksinnehållet, fel som rapporteras av en kontrolläsare, fackgranskare, korrekturläsare eller kund, eller vid intern eller extern revision av denna internationella standards tillämpning.

SAMMA FÖRFATTARE +

SENASTE INSLAG +