Översättningsstandarder – gäller krav och ansvar, inte resultatet

Ingemar Strandvik – kvalitetsansvarig på EU-kommissionens översättningsdirektorat – har jag citerat i en artikel som jag publicerade här förra året. Han är också en vän av standardisering, till och med när det gäller något i grunden så efemärt som översättning. I sitt föredrag Why standards can benefit translators säger han bland annat att standarder kan bidra med:

Vad är en standard?

Som definition av termen ”standard” har Ingemar hittat följande citat: ”Kort sagt är en standard ett överenskommet sätt att göra något. Det kan gälla tillverkning av en produkt, administrering av en process, leverans av en tjänst eller av material – standarder kan täcka ett väldigt spektrum av verksamheter som utförs av organisationer och används av deras kunder.”

Dessutom har man startat ett projekt för att standardisera kvalitetsbedömning, Translation services – Assessment of translation output – General guidance (ISO 50960-#), men det har ännu inte kommit särskilt långt. Se nedan.

Till vilken nytta?

En standard kan i princip användas på två sätt: Som information om processer (”god praxis”) och krav, och för meritering genom certifiering. Det senare är en dyr process och är normalt aktuell bara för större översättningsföretag. Jag har aldrig hört om något företag (byrå eller direktkund) som har krävt certifiering av en frilansöversättare. Och en snabbenkät ger vid handen att bara någon enstaka byrå har låtit certifiera sig (då mot ISO 17100); de flesta har aldrig upplevt någon efterfrågan på certifiering ch flera känner inte ens till standardens existens.

Vad gäller standard som underlag för (vidare)utbildning finns utan tvivel en del att hämta även för frilansöversättaren. Men huvudinriktningen är på översättningsföretaget, som förmodligen också gärna talar om vilka krav som man enligt standarden bör ställa på underleverantören. Vill frilansaren ändå slå på stort och lägga lite pengar på denna form av utbildning skulle jag rekommendera den dyraste (och tjockaste), den tekniska rapporten för översättningsprojekt.

Allmän kännedom kan hur som helst vara till nytta, och jag har lyckats övertala SFÖ att införskaffa alla de ovan nämnda och har fått låna dem för att sammanfatta det mest intressanta.

… I praktiken tillhandahåller kunderna inte alltid projektspecifikationer … [men] kunder och översättningsföretag bör samarbeta för att åstadkomma projektspecifikationer. … När både kunder och översättningsföretag är överens om projektspecifikationer, kan kvaliteten hos en översättning … bestämmas genom i vilken omfattning målinnehållet stämmer med de uppställda specifikationerna.” Vidare utgör specifikationerna ”startpunkten för alla bedömningar, kvalitativa såväl som kvantitativa”.

Bland standardens övriga delar finns ett kapitel om Arbeta tillsammans – kunder och översättningsleverantörer; häri ingår definitioner av frilansöversättare som översättningsleverantör samt av översättares och granskares kompetenser – se rutan nedan. Vidare ett kapitel om Ledning av översättningsprojekt, och slutligen ett om Översättningsprojektet faser. Det sistnämnda är synnerligen detaljerat. Särskilt notabelt här är en hel sida om ”post-production”, inklusive återkoppling från slutanvändaren – samma moment avverkas i motsvarande standard, ISO 17100, på sju rader.

Uppenbarligen riktar sig denna standard framför allt till översättningsföretag. För mig är det lika uppenbart att den bara i mycket ringa grad tillämpas av dessa – rimligen borde det ju i så fall avspeglas i anvisningarna till underleverantörerna/frilansarna, men det har jag inte märkt. Däremot tror jag att de flesta företag skulle ha en del att hämta här; det finns nog inte mycket som författarna inte har tänkt på.

ISO 17100

Steget från ISO/TS 11669 till ISO 17100 är inte långt; den senare är som sagt motsvarande standard, som man också kan certifieras mot och gäller krav på översättningstjänster. Här finner vi ”normalingrediensen”, kapitlet om kompetenser och kvalifikationer (se rutan nedan). Sedan följer Processer och åtgärder före produktion, inklusive offert och avtal samt förberedelser. Därefter ett kapitel om Produktionsprocess: projektledning, översättningsprocess (Översättning, Kontroll, Kontrolläsning, Fackgranskning, Korrekturläsning och Slutlig verifiering och godkännande inför leverans). Och till sist det korta kapitlet Processer efter leverans. (”[företaget] bör lämpligen vidarebefordra återkoppling från kunder till alla berörda parter” – men hur många frilansar får höra något om vad slutkunden tyckte?)

Sex ”informativa” bilagor (informativ till skillnad från normativ, dvs. bilagorna ingår inte i kraven för certifiering) tillkommer, inklusive Avtal och projektspecifikationer samt Projektregistreringsuppgifter och projektrapportering – de ska alltså ses som tips på vad som kan ingå.

ISO 20771

Besläktad med ISO 17100 är ISO 20771, alltså krav som gäller översättning av juridiska texter. Den gäller översättning som är lagrelaterad eller faller inom det juridiska fackområdet, såväl i fråga om innehåll som kontext. Det påpekas att ”juridiska översättare” kan omfattas av särskilda krav i fråga om yrkesmässighet, sekretess och etik samt procedurer som gäller bemyndigande, certifiering och säkerhetsgodkännande. Och till skillnad från ISO 17100 – som i första hand är inriktad på företag – är denna standard främst avsedd för individuella översättare. Är man som frilans intresserad av certifiering är detta troligen det som är mest aktuellt.

Det sedvanliga avsnittet om kompetenser och kvalifikationer är jämförelsevis mycket ingående och detaljerat och innefattar bl.a. krav på ”recognized degree” inom språk, översättning eller juridik – ett krav som till skillnad från ISO 17100 inte kan ersättas av minst fem års yrkeserfarenhet.

Vidare är juridiköversättarens ansvar ingående beskrivet, och detta gäller i ännu högre grad momenten Avtal och tjänstespecifikation, Översättning, Kontrolläsning och fackgranskning, Verifiering och korrigering, ”Signing off” och dokumentation, Auktorisering, Klagomål, individuellt ansvar och korrigering. Givetvis ingår även ett kapitel om Sekretess, säkerhet och ansvarsförsäkring – och slutligen om Yrkesmässig utveckling och dito engagemang. Här finns också bl.a. en bilaga med ”Information om bemyndigad juridisk översättning som används i juridiska sammanhang och för användning av offentliga myndigheter och i kommersiella syften”.

Intressant nog konstaterar man i inledningen att den snabba tekniska utvecklingen på MT-området gör att man har begränsat sig till ”den del av processen som börjar med leveransen av MT-texten och inledningen (min kursivering) av den mänskliga process som kallas efterredigering”.

Vad gäller kompetenser och kvalifikationer är det värt att notera att de praktiskt taget är identiska med motsvarande text i ISO 17100 – alltså ingenting som är specifikt för just efterredigering. Dock finns här även ett vettigt avsnitt om Yrkeskompetens som bl.a. inbegriper krav på ”en grundläggande förståelse av vanliga fel som ett MT-system gör” och ”kunskap om och förmåga att avgöra huruvida det är rimligt att redigera MT-texten med hänsyn till tidsåtgång och arbetsinsats”.

Slutligen finns ett kort kapitel om krav på ”full” efterredigering i tillägg till de allmänna efterredigeringskraven. Med ”full” efterredigering menar man att den resulterande måltexten inte ska gå att skilja från en motsvarande måltext producerad av en mänsklig professionell översättare utan påverkan av MT.

Projektet är på ett så pass tidigt stadium att det inte är meningsfullt att mer än antyda vartåt det lutar. Således inbegriper kapitlet Bedömningsprocesser avsnitten ”Poängprotokoll [score sheet] för översättningsbedömning”, ”Grundläggande regler för ifyllande av poängprotokollet”, ”Omfattningen av den måltext som ska bedömas”. Var och en som har erfarenhet av att fylla i sådana här ”poängprotokoll” lär hålla med mig om att det är en motbjudande uppgift.

Kompetenser och kvalifikationer

Tacknämligt nog anger ISO 17100 och 18587 samma krav på översättarens kompetenser: Översättningskompetens; språklig och textuell kompetens inom käll- och målspråk; undersöknings-, faktainhämtnings- och faktabearbetningskompetens; kulturell kompetens; ämneskompetens – alla med kort beskrivning.

ISO 20771 (juridisk översättning) ställer betydligt fler och mer detaljerade krav. Således måste översättaren inte bara ägna minst 5 procent av arbetstiden åt att förkovra sig, utan också delta i minst ett utbildningsevenemang om året, helst vara medlem i en relaterad organisation, samt dokumentera all utbildning och förkovran (hur det kan gå till beskrivs i en bilaga).

ISO/TS 11669 avviker genom att enbart ange krav på kompetens inom käll- och målspråk vilka i själva verket handlar om kvalifikationer – detsamma gäller dess krav på översättningskompetens: även de handlar om kvalifikationer.

Kriterierna för översättningskvalifikationer i ISO 17100 och 18587 är tre, varav man måste uppfylla minst ett: examen i översättning, examen i annat ämnesområde samt två års yrkeserfarenhet, eller tre års yrkeserfarenhet. Kriterierna i juridikstandarden är återigen mycket mer långtgående: sex olika, som alla ska vara uppfyllda.