Tjugo föreläsningar och ett möte med glöd

Ett seminarium om tolkutbildning som breddats

Detta nordiska tolkseminarium hölls för 12:e gången och arrangerades i år av Köpenhamns Universitet i samarbete med de danska tolkorganisationerna Translatørforeningen och Tolkesamfundet. Årets titel för konferensen var Interpretation in the Nordic countries: current political and professional issues. Vi var cirka 60 deltagare från alla nordiska länder utom Färöarna. Föredragen hölls på engelska, men kaffepaussnacket hölls till största delen på norska/danska/svenska, till undertecknads förtjusning. Det märktes att alla närvarande var språkmänniskor som verkligen ville förstå varandra utan att gå via ett tredje språk.

Seminariet har under årens gång breddats till att inte bara handla om tolkutbildningar utan om situationen för tolkyrket i de olika nordiska länderna. Programmet i år bestod av inte mindre än 20 olika föredrag på 20 minuter vardera, om ämnen som hur socialarbetare uppfattar videotolkning, hur tolkar hanterar sina etiska dilemman och hur tolkstudenter kan öva på interaktion.

Denna artikel kommer inte att redogöra för alla föredragen. Se hela programmet här.

Norge – bäst i klassen?

Norge är det enda landet i Norden som har en tolklag. Såvitt de norska representanterna på seminariet visste så är Norge världsunikt i detta avseende.

Leonardo Doria de Souza från Imdi (norska statens integrerings- och mångfaldsdirektorat) presenterade den norska modellen för att säkerställa att tolkning inom offentlig sektor fungerar som det är tänkt.

Sverige och Danmark – i skamvrån?

När vi talade med våra kollegor verkade det tydligt att Danmark länge halkat efter när det gäller att ta tolkning i offentlig sektor på allvar. Såväl i Sverige som i Danmark kan vem som helst kalla sig tolk och/eller översättare – det är ingen skyddad yrkestitel.

Undertecknad har också erfarit att danska läkare i Skåne kan vara ovilliga att anlita tolk och tycka det är lämpligt att anhöriga tolkar åt patienterna (det ska dock sägas att detta tyvärr inte endast gäller danska läkare).

DACTI och Tolkesamfundet berättade i sitt inledande föredrag om den historiska utvecklingen i Danmark. 2015 avskaffades det officiella registret över translatører (statligt auktoriserade tolkar och översättare). 2016 avskaffades lagen om rätt till tolk i domstolsprocesser, vilken hade funnits sedan 1966. De enda tolkutbildningar i Danmark som finns kvar är en konferenstolkutbildning i Aarhus och en kortkurs i tolkning (ej språkspecifik).

Elisabeth Schreuder och Sara Raneke från Kammarkollegiet redogjorde för den svenska situationen i dåtid, nutid, och hur den riskerar att bli i framtiden vid en eventuell implementering av Tidöavtalets alla förslag.

Än så länge konstaterar artikelförfattaren att PSI (d. v. s. tolkning inom offentlig sektor) är långtifrån lika styvmoderligt behandlat i Sverige som i Danmark. I Sverige har vi haft Kammarkollegiets register över auktoriserade tolkar sedan 1976. Numera kan man registreras som Utbildad tolk om man genomgått TÖI:s sammanhållna tolkutbildning.

Magnus Dahnberg från TÖI berättade i sitt föredrag om PSI-utbildning vid svenska universitet (och undertecknad påpekade under frågestunden att man också kan gå tolkkurser vid folkhögskolor och studieförbund). TOFS (tolkning i offentlig sektor) del I och II omfattar 30 ECTS vardera, och dessutom ger de universitet som samarbetar med TÖI juridik för PSI-tolkar, anteckningsteknik och pedagogik för tolklärare. TOFS finansieras av den svenska regeringen.

Finland – statligt register över rättstolkar

Finland erbjuder utbildning inom rättstolkning, och för ett nationellt register över rättstolkar. I Finland finns cirka en halv miljon icke finsk- eller svensktalande. Saara Kalajoki och Gun-Viol Vik från finska Utbildningsstyrelsen pekade på utmaningar: brist på medvetenhet om registret, brist på utbildning om rättstolkning bland tolkanvändarna, inget lagstadgat krav på att välja en rättstolk, samt varierande tillgång till tolkar både i låg- och högfrekventa språk.

Socialarbetares erfarenhet av distans- kontra platstolkning – “Jag önskar tolken vore tankeläsare”

Anu Viljanmaa från Tammerfors universitet har intervjuat tolkar och anställda inom finska socialtjänsten, apropå att distanstolkningen har ökat på bekostnad av platstolkningen, samt att tillsättandet av uppdrag allt mer sker via mobilappar där tolken börjar tolka via telefonen direkt efter att ha tackat ja till uppdraget. Vad leder detta till när det gäller kommunikation och interaktion?

Slutsatserna i studien är att de tolkar som är snabbast att svara ja i appen får jobben, och inte nödvändigtvis de skickligaste. Från början var dessa appar tänkta för akuta ärenden, men används allt mer även för planerade besök.

Tyvärr är en del tolkar inkompetenta, med dåliga realia- och terminologikunskaper. Nästan alla intervjuade menar att det behövs mer forskning om vad som är en kompetent kontra inkompetent tolk och vad användaren bör och kan förvänta sig av en god tolkning.  Är alltför många tolkar okunniga eller är det fel tolkar som får uppdragen? undrar socialarbetarna.

Man ser att tilliten vid distanstolkning kan svikta – kan klienten lita på tolken som sitter ”gömd” i en telefon? Det är hjälpsamt att tolken finns på plats, säger de intervjuade. Till exempel kan en manlig tolk när handläggaren är en kvinna lugna ner en upprörd manlig klient. Ibland kan dock platstolken bli för engagerad i mötet.

“Jag önskar tolken vore tankeläsare”, sa en tolkanvändare som tyckte det var utmanande med telefontolkning, eftersom du måste vara mycket tydligare, utförligare, repetera mer och förklara mer, jämfört med om tolken är på plats.

Nästa Nordic Seminar kommer att hållas i Stockholm, någon gång i oktober/november 2024.

Task Force Blind Spot – nordiskt tolknätverkande med kämpaglöd

Vi som representerade tolkarnas intresseorganisationer och fackförbund hade under seminariets andra dag ett eget möte, där vi fick ha var sin tre minuter lång presentation av ett aktuellt problem i vårt land.

Danske Philip Thinggaard från Tolkesamfundet berättade, inte oväntat, om att det bristande politiska intresset för tolkning lett till att det inte finns någon certifierad utbildning för PSI-tolkar i Danmark längre. Philip bad om tips från oss andra om hur man kan lobba för att öka tolkyrkets status. De norska tolkarna menade att man kan använda rättssäkerhet som ett argument, plus att missförstånd i vården leder till fler patientbesök och därmed gör vården dyrare. Vi rekommenderades att skapa ”tolkambassadörer” på statliga styrelser. De finska kollegorna framhöll att det har fungerat bättre att utöva påtryckningar på tjänstemännen än på politikerna. Man nämnde också en tre minuter lång tolkstrejk mot dåliga upphandlingar, som gav uppmärksamhet. Överlag ska vi när vi lobbar berätta historier och visa konkreta fall, vilket leder till engagemang. Finland har kommit långt när det gäller samverkan mellan fackförbund, tolkorganisationer och seriösa tolkförmedlingar.

Norska Paulina Slusarczyk och Alisa Ye Bjarkø från Norsk tolkeforening berättade om hur man, trots alla goda föresatser, använder icke-utbildade personer som tolkar i Norge. ”Om en duktig läkare får en skit-tolk så blir hen ju en skit-läkare!” var en träffande formulering. Tolkanvändarna tror att alla ”tolkar” har en viss nivå (där i själva verket ordet ”tolk” inte betyder något eftersom det inte är en skyddad yrkestitel). Där krackelerade den norska polityren från Imdis tjusiga presentation: tolkbeställarna får även i vårt nordvästra grannland beställa okvalificerade tolkar utanför den välstrukturerade tolktrappan. Denna okunskap påverkar alla tolkar. Alla närvarande i rummet suckade djupt och kunde bara allt för väl relatera till detta.

Polityren från föregående dags föredrag om hur välfungerande PSI är i Norge mattades än mer när vi fick höra att de norska rättstolkarvodena år 2022 var på väg att reduceras från 4/5 av advokaternas taxa till 2/3. Norsk Tolkeförening kampanjade dock för att stoppa detta och lyckades – arvodena sänktes inte.

Undertecknad och Eva-Lena Andersson från SFÖ-SAT var inne på samma spår som de övriga, när vi lade fram vad vi kallade för ”suboptimering av resurser” vilket leder till lägre kvalité på tolkningen. Kammarkollegiets kompetensnivåer i all ära, men även våra svenska tolkanvändare är i stor utsträckning omedvetna om vad en ”tolk” kontra en auktoriserad tolk är för något.

Birna Imsland från den isländska organisationen Bandalag þýðenda og túlka berättade om det som hon kallade för ”vilda västern”. Ingen tolkutbildning existerar på Island, ej heller någon facklig organisation för tolkar. När det gäller okunskap om vårt yrke verkar det se likadant ut på denna nordiska ö som i resten av vår del av världen.

Den intensiva diskussionen fortsatte under lunchen. Halvt på skoj, halvt på allvar döpte vi vår nordiska grupp preliminärt till Task Force Blind Spot – inspirerade av Norsk Tolkeförenings presentation där de träffande beskrev tolkbeställarnas okunskap – en ”blind fläck” – om vad man förväntas få när man beställer en ”tolk” utan att specificera kompetensnivån. Vi var alla överens om att ses snart igen, via nätet. Ett Zoom-möte planerades in till februari månad.