Om dolda gudar och översättningens historia

Följande referat kan bara ge en blek avbild av originalet; jag hoppas också att läsaren har tålamod med de egna funderingar som jag har lagt in mellan parenteser.

Boken Dolda gudar – med den kryptiska undertiteln ”En bok om allt som inte går förlorat i en översättning” (nej, föredraget gjorde mig inte klokare på den bestämningen; och jag har tyvärr ännu inte läst boken, bara recensioner) – behandlar, sade Nils, översättarnas och översättningens historia. Och då främst i fråga om skönlitteratur, även om studiet av facköversättning i äldre tid gav honom mängder av uppslag.

Till och med de två senaste var mer olika än man skulle kunna vänta sig (möjligen för att den senare sägs vara den första som utgår ifrån en mer ursprunglig version än de tidigare).

Vad gäller själva uppgiften att översätta skulle man kunna tro att den är tämligen given. Men den har skiftat genom historiens lopp, inte minst därigenom att originalets status har betingat metoden för översättning. Sålunda har det i stort sett alltid gällt att en hög status har inneburit krav på större trohet mot källan, medan en lägre status har medgett en mer pragmatisk syn på uppgiften. (Själv har jag en god vän vars syn på detta innebar att hen vid översättningen av vilda västern-böcker av typen ”billig” kiosklitteratur konsekvent flyttade skurkaktigheten från det som då hette indianer till de vita ”hjältarna” och omvänt. Det säger en del om förlagets syn på samma litteratur att ingen där upptäckte tilltaget.)

Studiet av översättningen av facktexter i forna tider ger belägg för detta. På medeltiden pågick sålunda vid Birgittinerklostret en omfattande översättningsverksamhet. Då var det väldigt viktigt att uppenbarelserna blev korrekt återgivna, medan översättningarna av andra verk kunde göras mycket friare; jfr. ovan. Detta var så pass vanligt att det fick ett eget namn: ”Vadstena princip” efter just denna plats.

Vidare gällde att innehållet var viktigare än stilen, åtminstone fram till slutet av 1700-talet, då man började frångå tanken på att framställa texten som om den var författad på målspråket. I stället skulle textens egenart framgå. Detta i motsats till ett senare påfund, nämligen det så kallade osynlighetsidealet: källtextens språk, stil och övriga egenskaper ska visserligen återges så troget som möjligt, men det ska samtidigt inte ska märkas att det rör sig om en översatt text. (Man talar ju ofta om konflikten mellan strävan efter att å ena sidan föra texten till läsaren – med andra ord att tillrättalägga den efter mottagarens förhållanden – och å andra sidan föra läsaren till texten, dvs. att så långt möjligt behålla originalets kultur, uttryckssätt m.m. även om de kan te sig osvenska. För oss facköversättare är ju svaret i de flesta fall givet: vi ska föra texten till läsaren. Men den skönlitterära översättaren kan ofta fastna i ett dilemma mellan de två principerna.)

Vidare var det förr i tiden vanligt med så kallade kompilatöversättningar, dvs. att översättare helt fritt klippte och klistrade (och översatte) texter från diverse olika verk. Exempelvis Samuel Ödman (1750–1829) gav ut reselitteratur på detta sätt.

Så här skulle man ju näppeligen kunna förfara i våra dagar, och mycket riktigt växte med tiden fram en mer modern översättningsetik. Men det tog sin tid, och ännu vid förrförra sekelskiftet var det främst klassikerna som hade status nog att bli mer omsorgsfullt översatta. Populärlitteraturen och den framväxande barnlitteraturen kunde hanteras i stort sett hur som helst även långt in på 1900-talet. (De äldre ibland oss har kanske minnen av Sagas barnbibliotek, där böcker som Robinson Kruse [sic], Gullivers resor och Robin Hood tillrättalades för yngre läsare i återberättad form – exempelvis den förra boken berättades t.o.m. i tredje person, som tydligen ansågs mer lättillgänglig än originalets första person. Och de förkortade utgåvorna av omfångsrika klassiker av t.ex. Jules Verne och Alexandre Dumas d.ä. är ju legio.) Att slarva anses ju numera även osolidariskt mot mer seriösa kolleger.

Nå, men vadan titelns dolda gudar? Nils berättade att det finns en föreställning om att en viss gud har skapat världen men sedan försvunnit (eller dolt sig), och att en annan gud – en demiurg – därefter har skapat den illusion av världen som vi befinner oss i. Och, skriver Nils i sin bok, ”[u]ngefär så har också författaren dragit sig undan bakom språkskillnadens rand och lämna ut romanläsaren till översättandets demiurg, som med varierande framgång försöker hålla fast läsaren i en illusion av originalverket”.