SFÖ-konferens 2022

Om dolda gudar och översättningens historia

16 jun, 2022

På scenen: En alldeles tvättäkta Augustpristagare inom vårt eget gebit, minsann! Kan det bli bättre? Knappast. Fast en sådan sak är förstås ingen garanti för ett välgjort och intressant föredrag – men till glädje för kongressdeltagarna var Nils Håkansons bådadera. Dessutom underhållande.

Nils Håkanson under sitt ivrigt väntade föredrag på konferenslördagen. Nils Håkanson under sitt ivrigt väntade föredrag på konferenslördagen. / Foto: Björn Olofsson.

Följande referat kan bara ge en blek avbild av originalet; jag hoppas också att läsaren har tålamod med de egna funderingar som jag har lagt in mellan parenteser.

Boken Dolda gudar – med den kryptiska undertiteln ”En bok om allt som inte går förlorat i en översättning” (nej, föredraget gjorde mig inte klokare på den bestämningen; och jag har tyvärr ännu inte läst boken, bara recensioner) – behandlar, sade Nils, översättarnas och översättningens historia. Och då främst i fråga om skönlitteratur, även om studiet av facköversättning i äldre tid gav honom mängder av uppslag.

Men för att kunna beskriva översättningens historia måste man först säga något om vad översättning egentligen är. Ett grundantagande kan då vara att den översatta texten är något annat än originalet – nämligen i stort sett vad som helst. Ett annat är att översättningen är samma sak som originalet fast på ett annat språk. Nils menade att det senare antagandet är fel: det finns språkliga och andra skillnader som gör att innehållet inte kan undgå att förändras. Denna icke-mekaniska syn på översättningsarbetet innebär också att det kan studeras som andra kreativa processer (eller konstformer).

Som exempel på det levande i översättningsprocessen tog Nils företeelsen ”klassisk litteratur”. Just den klassiska egenskapen kan man kanske tycka borde innebära en viss oföränderlighet både i fråga om innehåll och läsarupplevelse. Men så är det förstås inte, vilket vi fick se i fyra exempel på ett stycke ur Krig och fred, från 1885, 1926, 2006 och 2017. De var påfallande skiljaktiga och uppenbart påverkade av sin tid.

Till och med de två senaste var mer olika än man skulle kunna vänta sig (möjligen för att den senare sägs vara den första som utgår ifrån en mer ursprunglig version än de tidigare).

Vad gäller själva uppgiften att översätta skulle man kunna tro att den är tämligen given. Men den har skiftat genom historiens lopp, inte minst därigenom att originalets status har betingat metoden för översättning. Sålunda har det i stort sett alltid gällt att en hög status har inneburit krav på större trohet mot källan, medan en lägre status har medgett en mer pragmatisk syn på uppgiften. (Själv har jag en god vän vars syn på detta innebar att hen vid översättningen av vilda västern-böcker av typen ”billig” kiosklitteratur konsekvent flyttade skurkaktigheten från det som då hette indianer till de vita ”hjältarna” och omvänt. Det säger en del om förlagets syn på samma litteratur att ingen där upptäckte tilltaget.)

Studiet av översättningen av facktexter i forna tider ger belägg för detta. På medeltiden pågick sålunda vid Birgittinerklostret en omfattande översättningsverksamhet. Då var det väldigt viktigt att uppenbarelserna blev korrekt återgivna, medan översättningarna av andra verk kunde göras mycket friare; jfr. ovan. Detta var så pass vanligt att det fick ett eget namn: ”Vadstena princip” efter just denna plats.

Vidare gällde att innehållet var viktigare än stilen, åtminstone fram till slutet av 1700-talet, då man började frångå tanken på att framställa texten som om den var författad på målspråket. I stället skulle textens egenart framgå. Detta i motsats till ett senare påfund, nämligen det så kallade osynlighetsidealet: källtextens språk, stil och övriga egenskaper ska visserligen återges så troget som möjligt, men det ska samtidigt inte ska märkas att det rör sig om en översatt text. (Man talar ju ofta om konflikten mellan strävan efter att å ena sidan föra texten till läsaren – med andra ord att tillrättalägga den efter mottagarens förhållanden – och å andra sidan föra läsaren till texten, dvs. att så långt möjligt behålla originalets kultur, uttryckssätt m.m. även om de kan te sig osvenska. För oss facköversättare är ju svaret i de flesta fall givet: vi ska föra texten till läsaren. Men den skönlitterära översättaren kan ofta fastna i ett dilemma mellan de två principerna.)

Vidare var det förr i tiden vanligt med så kallade kompilatöversättningar, dvs. att översättare helt fritt klippte och klistrade (och översatte) texter från diverse olika verk. Exempelvis Samuel Ödman (1750–1829) gav ut reselitteratur på detta sätt.

På samma sätt försvenskade i slutet av 1800-talet Oskar Heinrich Dumrath (1844–1929) populärvetenskapliga rön, särskilt gällande äktenskapliga förhållanden och kvinnofrågor. Han redigerade ihop ett stort antal debattverk och anpassade dem till svenska förhållanden. Det gällde alltså att presentera information på ett sätt som fyllde läsekretsens behov snarare än att vara originaltexten trogen. (Texten fördes till läsaren!)

Så här skulle man ju näppeligen kunna förfara i våra dagar, och mycket riktigt växte med tiden fram en mer modern översättningsetik. Men det tog sin tid, och ännu vid förrförra sekelskiftet var det främst klassikerna som hade status nog att bli mer omsorgsfullt översatta. Populärlitteraturen och den framväxande barnlitteraturen kunde hanteras i stort sett hur som helst även långt in på 1900-talet. (De äldre ibland oss har kanske minnen av Sagas barnbibliotek, där böcker som Robinson Kruse [sic], Gullivers resor och Robin Hood tillrättalades för yngre läsare i återberättad form – exempelvis den förra boken berättades t.o.m. i tredje person, som tydligen ansågs mer lättillgänglig än originalets första person. Och de förkortade utgåvorna av omfångsrika klassiker av t.ex. Jules Verne och Alexandre Dumas d.ä. är ju legio.) Att slarva anses ju numera även osolidariskt mot mer seriösa kolleger.

Nå, men vadan titelns dolda gudar? Nils berättade att det finns en föreställning om att en viss gud har skapat världen men sedan försvunnit (eller dolt sig), och att en annan gud – en demiurg – därefter har skapat den illusion av världen som vi befinner oss i. Och, skriver Nils i sin bok, ”[u]ngefär så har också författaren dragit sig undan bakom språkskillnadens rand och lämna ut romanläsaren till översättandets demiurg, som med varierande framgång försöker hålla fast läsaren i en illusion av originalverket”.

(Att det ofta rör sig om just en illusion illustreras av några exempel som jag har hittat via recensioner av Nils bok: Samma översättare av olika verk kan återkommande använda sina egna språkliga tics för vitt skilda författare. I Tore Zetterholm översättning av Tolkiens The Hobbit har ”alltihop komprimerats så till den grad att det är svårt att hitta någon direkt motsvarighet i originalet”. Vidare sägs att översättare genom hela litteraturhistorien har förbättrat, förvanskat, förkortat, skarvat och slarvat med originalen på ett sätt som i dag skulle kallas för konstnärliga övergrepp. Till sist: ”Textens ökade svårighetsgrad motsvaras … ofta av en ökad frihetsgrad för översättaren” – vilket kan vara rimligt men kan också flytta läsaren en bit bort från originalet.)

Nils avslutade med att berätta om en granskning han har gjort av några olika länders översättningskulturer. Det generella intrycket var att engelska/amerikanska översättningar var slarvigare, och – de svenska översättningarna var klart bäst! (Hur ”bäst” definierades fick vi dock inte veta.) Vidare har han kunnat konstatera att pengaströmmarna snabbt rör sig bort från den stilistiskt mer krävande prosan. (Ett icke obekant fenomen är det att erkänt skickliga översättare ofta blir tillfrågade om att översätta krävande verk – eftersom de ju är duktiga – dock utan att betalningen anpassas därefter.) Därför är det viktigt med stöd till översättare, i synnerhet som omkring hälften av all litteratur som utges på svenska är översättningar från andra språk.

Mer om Nils Håkanson på eV

En efterlängtad bok om allt vi vinner på att översätta – Av Yvonne Lindqvist
 Äntligen stod översättaren i centrum på scenen – Av Katarina Lindve

Om Nils Håkanson

Nils Håkanson (f. 1975) är verksam som författare (av bl.a. romanerna Järnskallen, Ödmården och Den blinde konungens spira samt serien Flatworld), översättare (av en rad romaner på främst ryska) och förläggare (Ruin förlag).

Han doktorerade i slaviska språk 2021 och har även samarbetat med poporkestern Skraeckoedlan, till vars album Eorþe han har skrivit texter.

Och inte minst är han forskningsredaktör för Svenskt översättarlexikon, ett nätbaserat uppslagsverk om svensk översättningshistoria. Om detta, se även Lars Kleberg (2009): Att göra översättningar synliga. Om översättningshistoria och databasen Svenskt översättarlexikon.

SAMMA FÖRFATTARE +

SENASTE INSLAG +