Studiet av översättningen av facktexter i forna tider ger belägg för detta. På medeltiden pågick sålunda vid Birgittinerklostret en omfattande översättningsverksamhet. Då var det väldigt viktigt att uppenbarelserna blev korrekt återgivna, medan översättningarna av andra verk kunde göras mycket friare; jfr. ovan. Detta var så pass vanligt att det fick ett eget namn: ”Vadstena princip” efter just denna plats.
Vidare gällde att innehållet var viktigare än stilen, åtminstone fram till slutet av 1700-talet, då man började frångå tanken på att framställa texten som om den var författad på målspråket. I stället skulle textens egenart framgå. Detta i motsats till ett senare påfund, nämligen det så kallade osynlighetsidealet: källtextens språk, stil och övriga egenskaper ska visserligen återges så troget som möjligt, men det ska samtidigt inte ska märkas att det rör sig om en översatt text. (Man talar ju ofta om konflikten mellan strävan efter att å ena sidan föra texten till läsaren – med andra ord att tillrättalägga den efter mottagarens förhållanden – och å andra sidan föra läsaren till texten, dvs. att så långt möjligt behålla originalets kultur, uttryckssätt m.m. även om de kan te sig osvenska. För oss facköversättare är ju svaret i de flesta fall givet: vi ska föra texten till läsaren. Men den skönlitterära översättaren kan ofta fastna i ett dilemma mellan de två principerna.)
Vidare var det förr i tiden vanligt med så kallade kompilatöversättningar, dvs. att översättare helt fritt klippte och klistrade (och översatte) texter från diverse olika verk. Exempelvis Samuel Ödman (1750–1829) gav ut reselitteratur på detta sätt.