Forska om översättning – vad ska det vara bra för?

Jenny och Magnus både undervisar och bedriver forskning inom facköversättarprogrammet, som går på magisternivå på distans med ingångsspråken engelska, tyska och franska. Hittills har ca 140 studenter tagit ut examen där sedan programmet startade i början av 2000-talet. Förutom magisterpåbyggnaden erbjuds numera också ett masterår för engelsk och tysk inriktning. Den läses helt på distans och innefattar en praktiktermin och ett masterarbete som bygger på Jennys och Magnus korpus (textsamling), som presenteras nedan.

Vad gör då forskarna? Vilket är syftet med deras arbete? Vi fick ett citat:

”[Teoretikerna] bör sträva efter att vara deskriptiva: att beskriva, förklara och förstå vad översättaren faktiskt gör i stället för att tala om vad hen borde göra. Ur den här deskriptiva synvinkeln är det översättarna som befinner sig ”där uppe”, och som utför en otroligt komplex uppgift, och teoretikerna befinner sig ”här nere” och försöker förstå hur i all sin dar översättarna lyckas.” (Chesterman & Wagner 2002: Can Theory Help Translators? A Dialogue Between the Ivory Tower and the Word Face).

Och sen då? undrade jag för mig själv… men det återkommer jag till.

Nu kommer vi till en riktigt intressant fråga: Vad kännetecknar översatt språk? Det är en av fyra övergripande frågor som Jenny och Magnus tar sig an i sin forskning. Om den kan man kort säga att ett universellt drag (”translation universal”) är att översättningar intressant nog ofta blir mer explicita  än originalet. (Det finns för övrigt en facktextantologi som heter just ”Translation Universals – Do They Exist”, redigerad av Anna Mauranen och Pekka Kujamäki [2004]; tyvärr dyr som f-n.)

De andra tre frågorna är:

Till hjälp vid de kvantitativa studierna av strukturer har Jenny och Magnus en trespråkig korpus (se närmare beskrivning här) om 1,5 miljoner ord per språk med facktexter från 2000-talet. Texterna skannades till Word och parades sedan ihop, mening för mening, med hjälp av… tada! alignment-funktionen i Trados Studio, som fungerade utmärkt för detta ändamål.

De strukturer vars undersökningsresultat vi fick höra om var följande:

Sålunda var samordningslösningen klart vanligare i svenskan – men samtidigt vanligast i båda språken – och huvudsatsuppdelningen vanligare i tyskan; antagligen för att man vill undvika bisatser, som normalt har verbet sist.

I fallet B delade man först in egennamnen i olika typer (organisationsnamn, platsnamn, personnamn) och jämförde sedan de tyska och svenska översättningsstrategierna. Bland annat fann man att de tyska texterna innehöll fler sammansättningar (Apple-Produkt) och de svenska fler prepositionsfraser (invånarna i Ontario); sammansättningar förekommer främst med organisationsnamn (Rolex-klockor) och prepositionsfraser med platsnamn (katastrofen i Fukushima); och i de svenska översättningarna används fler explikationer i form av prepositionsfraser och genitiver än i de tyska.

Till sist har vi då hanteringen av kolon (fall C; se även bilden här intill: Röster om kolon), som är ett kapitel för sig, där tyskan utmärker sig särskilt, i synnerhet vad gäller kolon i källtexten: se den första gula stapeln i diagrammet.

Här har vi tre typer:

Emfatiska kolon i översättning resulterar ibland i en grammatiskt mer fullständig struktur (ofta i översättning från tyska), ibland i en mindre sådan (ofta i översättning till tyska). Kolon är alltså vanligast i tyskan, med emfatiska kolon som den vanligaste typen (enligt min uppfattning en utveckling som har blivit allt mer märkbar de senare decennierna).

Emfatiska kolon i översättning resulterar ibland i en grammatiskt mer fullständig struktur (ofta i översättning från tyska), ibland i en mindre sådan (ofta i översättning till tyska). Kolon är alltså vanligast i tyskan, med emfatiska kolon som den vanligaste typen (enligt min uppfattning en utveckling som har blivit allt mer märkbar de senare decennierna).

Så här kan alltså forskningsresultat se ut. Och svaret på min fråga ”Och sen då?” är förstås att resultaten används i undervisningen genom att man berättar hur professionella översättare kan göra för att hantera lite knepigare problem, där det kanske inte fungerar att kalkera en struktur till målspråket, utan man måste göra om strukturen. Det blir inte likadant (så som man kanske ofta skulle vilja) – men det blir bra ändå!

Dessutom kan forskningsresultat – och forskningsprojekt – komma till användning i uppsatser på både grundnivå och avancerad nivå och på så sätt stimulera studenternas språkintresse. Och jag tror att vi som lyssnade också kände oss stimulerade.