Så gick det till i forna dar…

Mitt allra första professionella översättningsuppdrag var översättning av undertexter på SVT 1971 (fast då var det Sveriges Radio som även skötte televisionen) medan jag läste engelska och franska på universitetet.

Och så här gick det till för femtio år sedan. (Detbör påpekas att mina jobb alltid hade manus; något annat hade jag nog inte klarat.)

Först placerades man i ett bås i Radiohuset där man körde igenom filmen i en liten projektor (med möjlighet till paus, fram och back) och markerade bildväxlingarna. Och antingen tog man då också tiden på replikerna med stoppur och skrev ner dem i manuset, eller så fick man med sig en tonbandsrulle hem och gjorde samma sak där (vilket var enklare).

Sen gick man hem och skrev översättningen enligt samma principer som i dag, fast på papper med gammaldags skrivmaskin. (Alltså: textlängd anpassad efter replikernas tidslängd samt om möjligt med textbyte samtidigt med bildväxling – det är inget man tänker på när man ser programmet, om man inte själv är undertextare, men det hela flyter bättre då.) Längden på texterna fick man förstås hålla reda på själv; huruvida man räknade tecken eller ord minns jag inte, förmodligen tecken.

I Radiohuset satt sedan ett gäng damer (faktiskt inga herrar) och skrev ner replikerna på hålkort – ett per replik. Via en maskin matades sedan hålkortstexterna fram under själva visningen, antingen i direktsändning eller för bandning.

Frammatningen/textväxlingen sköttes av översättaren (eller ibland av inkallad översättarkollega) i ett annat bås, där man satt framför TV:n med manuset på ett stativ bredvid sig och en liten dosa i ena handen. När man tryckte på dosans knapp växlade texten – det gällde alltså att titta på TV:n, följa markeringarna i manuset (samt bläddra i manusarken) och trycka i rätt tiondels sekund

Kort sagt: mycket mera hantverk. Det låg en tjusning i det också. Och alldeles själv – utan att någon påpekade det, vilket borde ha gjorts – insåg jag att man till varje pris borde undvika att lägga in texten till en humoristisk eller annan poäng, liksom inte heller utfallet av nån sorts tävlingsmoment, innan motsvarande replik uttalas. Den principen är det fortfarande många som bryter emot.

För övrigt anser jag att man i recensioner av filmer och tv-serier bör ange översättarens/undertextarens namn (och gärna uppmärksamma särskilt goda insatser), på samma sätt som man numera gör i recensioner av böcker. De uselt betalda undertextarna behöver all hjälp de kan få med att höja sin status (och betalning).