’Facktext’ av högst annorlunda slag – antik religiös text

Mikael Winninge är präst i Svenska kyrkan och docent och universitetslektor i Nya testamentets exegetik vid Umeå universitet, där han forskar i judiska texter från före vår tideräknings början och om självförståelse och historietolkning i den tidiga kristendomen.

Och den tidiga kristendomen är just vad Dödahavsrullarna handlar om. Det är en samling handskrifter som började hittas år 1947 i Qumran på Västbanken. De är skrivna på hebreiska, arameiska och grekiska av en judisk rörelse som kallades esséer (eller essener). Dessa var en av tre former av filosofiska kategorier bland judarna (övriga var fariséer och saddukéer), och de var kända för att leva särskilt fromt. ”De vänder sig bort från njutningar såsom något ont och de betraktar självbehärskning och det att inte ge efter för lidelserna som en dygd”, säger historieskrivaren Josefus, som skrev åt de romerska kejsarna. Det här med att dygdigheten kanske låg bakom det faktum att esséerna även avstod från kärlekslivet; bland dem fanns således inga kvinnor. (Men så bodde det tydligen aldrig fler än ca 150 personer i Qumran.)

Dödahavsrullarna är skriftrullar och fragment som har hittats i elva grottor under lång tid; de flesta av dem i bleckkärl. De skapades under religiösa former med en hög grad av renhet, säger Mikael, och flertalet härstammar från det första århundradet före vår tideräkning! (Esséerna levde ca 150 före kristendomen men även senare; det finns tecken på att några i den tidiga rörelsen kring Jesus kan ha haft kontakt med dem.)

Man förstår att översättningsarbetet – som ännu inte är slutfört – måste ha varit en utmaning, minst sagt, om man betänker att det inte bara handlar om tre olika språk utan även om närmare 900 manuskript av olika längd och om 16 000 fragment. Dessutom insåg man inte till en början att texterna for illa av att utsättas för luftfuktighet och solljus. Till yttermera visso är textoriginalen spridda över hela världen, i privata muséer och på andra ställen, och det var först tack vare digitaliseringstekniken som de som har arbetat med dem verkligen har haft tillgång till alla samtidigt. Intressant är också att alla översättningar har haft beställare. (Då undrar man förstås om de som ännu är oöversatta är det på grund av avsaknad av beställare, och vad man i så fall kan göra åt det.)

Innehållsligt handlar det till ungefär lika delar om hebreisk bibeltext, dvs. gamla testamentet (varav den mest kända är Jesaja-rullen), om apokryfer och om esséernas egen litteratur. Den nya svenska översättningen är indelad i sju ”genrer”:

De poetiska texterna understryker den eviga gemenskapen, som är en större, gudomlig gemenskap. Här handlar det också mycket om kunskap. Och textexemplet på bibelparafraser (se Fig. 2) är lite kuriöst: de ”väktare” som det talas om är gudasönerna/himlasönerna, och det barn som det talas om är Noa. Så gick det alltså till! Och av vishetstexterna framgår det – som man kan tänka sig – att kunskaper och insikt var något mycket centralt för esséerna.

Mikael tog också upp frågan om formell respektive funktionell ekvivalens med ett exempel från 1917 års bibelöversättning och motsvarande text i Bibel 2000; se Fig. 3, där skillnaderna är tydliga. 1917-versionen går tillbaka på den hebreiska poetiska formen. Men det är en avvägningsfråga: år 2000 formulerade man en passus som att ”jag ser upp mot bergen” (funktionell ekvivalens), medan den norska motsvarigheten är ”jeg løfter mine øyne mot fjellene” (formell ekvivalens) – hur kan svenska läsare tänkas uppfatta den konkreta bild som är naturlig på hebreiska.

För äldre personer, som minns psalmtexten ”Jag lyfter ögat mot himmelen” lär den formuleringen kännas rätt naturlig även på svenska. Men kanske inte för yngre. Och med detta ytterst konkreta översättningsproblem lämnar jag detta ämne. Den som vill veta mer om själva äventyret med Dödahavsrullarna kan enkelt göra det i Wikipedia; det är faktiskt spännande läsning om än från andra utgångspunkter än Mikaels berättelse.