Augustpriset 2021

En efterlängtad bok om allt vi vinner på att översätta

10 jan, 2022

Någonting märkvärdigt har hänt inom det svenska kulturlivet under senare tid. En smygande men omvälvande attitydförändring är på gång. Det gäller synen på översättning och på de som arbetar med att översätta, översättarna själva.

Nils Håkansons kritikerrosade bok 'Dolda Gudar. En bok om allt som inte försvinner i en översättning' fick Augustpriset 2021 inom kategorin svenska fackbok. Nils Håkansons kritikerrosade bok 'Dolda Gudar. En bok om allt som inte försvinner i en översättning' fick Augustpriset 2021 inom kategorin svenska fackbok. / Foto: Andreas Sundbom/AXL Media AB.

Både översättarna och de översatta texterna uppmärksammas allt mer. Glastaket om den osynliga översättaren tycks vara på väg att brisera. Attitydförändringen kan spåras tillbaka till år 2015 när Man Booker international Price – ett av de mest prestigefulla litterära priserna i Storbritannien för översatt skönlitteratur – för första gången beslutar att dela prissumman lika mellan den vinnande författaren och översättaren som tillgängliggjort verket på engelska. År 2016 följer den svenska priskommittén för Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris – ett av de viktigare litterära priserna i Sverige – samma linje och uppmärksammar både författare och översättare i lika hög grad. Och nu i dagarna har förlaget Tranan, som är tongivande i Sverige vad gäller översatt skönlitteratur, beslutat att inte bara författarens namn utan också översättarens ska stå på omslaget till de översatta romaner de ger ut.

De här indicierna på en attitydförändring gentemot skönlitterär översättning kan tyckas små och obetydliga, men att de har betydelse förstår vi när vi läser Nils Håkanssons kritikerrosade bok Dolda Gudar. En bok om allt som inte försvinner i en översättning. Boken är både lärd och instruerande utan att vara det minsta tråkig, dessutom ovanligt välformulerad. – Äntligen, vill jag utbrista, trots att årets Nobelvecka sedan länge är förbi. En modern, välgrundad och forskningsbaserad överblick över den skönlitterära översättningsverksamheten har länge saknats när översättning diskuteras i kulturdebatten. Dolda Gudar är inte något mindre än en fullödig beskrivning av översättningens svenska historia i nio kapitel, från Upplandslagarna och den heliga Birgittas bekännelser över Gustav Vasas Bibel och 1700-talets ”vackra men otrogna” översättningar fram till ”romanens århundrade” och den skönlitterära marknadens framväxt.

Håkanson diskuterar också avslutningsvis dagens nya digitala utmaningar för översättningsverksamheten. Vartannat kapitel tar avstamp i någon teoretisk fråga om vad översättning egentligen är, vartannat i en historisk redogörelse, där vi får lära känna individerna bakom de översatta verken, översättaren. Titeln tarvar dock en mindre utredning: Håkanson förklarar att när man läser ett översatt verk är man i viss mån utelämnad till vad han kallar demiurgen, det vill säga en ondskefull eller välvillig (under)gud som tagit över makten efter att Gud – enligt visa gnostiska läror – dragit sig undan från världen.  Det översatta verkets författare kan med en något haltande jämförelse ses som guden som dragit sig undan bakom språkbarriären och överlämnat romanläsaren till översättandets demiurger.

“De flesta som läser skönlitteratur i svensk översättning ställer vanligtvis inte frågan vem som faktiskt har skrivit texten man läser.”

Översättarna kan då liknas vid dolda (under)gudar, som försöker och mer eller mindre lyckas hålla fast läsaren i en illusion av originalverket.

De flesta som läser skönlitteratur i svensk översättning ställer vanligtvis inte frågan vem som faktiskt har skrivit texten man läser. Författarens namn står ju på bokomslaget. Man ingår undermedvetet en pakt med både författaren och översättaren om att texten ska läsas som om den vore ett original, trots att man egentligen vet att den har dubbla avsändare. Den här så kallade översättningspakten är lika kraftfull som självaste fiktionalitetspakten, det vill säga att vi också går med på att läsa skönlitteratur som om den vore sann, alltså på riktigt. Allt för att inte undergräva vår läsupplevelse.

Vanligtvis när man diskuterar ämnet skönlitteratur och översättning brukar devisen ”Att översätta är som att växla pengar, något går alltid förlorat i transaktionen” dyka upp, eller en annan variant på samma tema som brukar tillskrivas den amerikanske poeten Robert Frost ”Poesi är det som går förlorat i översättning”. Några sådana resonemang förs inte i boken, understryker Håkanson. Dels därför att det både orimligt och trist att fokusera förluster istället för att lyfta fram vad som vunnits och erövrats i och med den översatta texten, dels därför att original och översättning är och måste förbli olika saker. Som läsare låtsas vi bara inte om det.

Det är ingen överdrift att påstå att översättningar gör världen större. Genom översatta texter vidgar vi vårt medvetande när vi tar del av andras kulturella erfarenheter.

Håkanson vänder sig med rätta mot synen att originalet utgör ett facit för översättaren, ett slags slutpunkt. Istället fungerar originalet snarare som en startpunkt att utgå ifrån, vilket den historiska överblicken tydligt visar. Att översätta innebär alltid förändring. Konstformen skönlitterär översättning är en balansakt där översättaren försöker lyda två auktoriteter samtidigt: originaltexten som ska återskapas med följsamhet till form och innehåll och det egna språket som inte ska utsättas för övergrepp.

En princip som kanske skulle kunna utgöra en översättningens allmänna grundlag kallar Håkanson Originalverkets gravitationslag. Den allmänna lagen beskriver förhållandet mellan översättaren och originaltexten. När översättningar anpassas efter en given mall med specifika tilltänkta läsare och på så sätt avlägsnar sig från originalet alltmer – vilket ofta händer inom populär- och ungdomslitteraturen – då följer också inte sällan andra förändringar och biverkningar med som inte direkt har sitt upphov i anpassningen, utan snarare i slarv och tidsbrist. Det gäller inkonsekvenser, missförstånd eller rena obegripligheter. På samma sätt som planetens gravitationskraft avtar ju längre ut i atmosfären vi färdas, försvagas originalets auktoritet när översättaren anser sig veta bättre än författaren. Dagens översättare av våra klassiker känner tydligt av gravitationen, medan medeltidens kompilatorer och parafrasmakare ständigt befann sig svävades mellan stratos- och termosfären.

“Bokens fokus på översättaren i historien ligger helt i linje med den moderna
översättningsforskningens utveckling.”

I Håkansons text får vi ta del av en rik flora av både upphöjda kungligt understödda så kallade Translator Regius’ värv såväl som marginaliserade kvinnliga och för eftervärlden glömda översättare i 1800-talets svenska ”översättningsfabriker”. Det är en brokig skara som framträder. Och bäst av allt är alla väl valda och förtydligande exempel på originaltexter och deras ibland flertaliga och olika svenska översättningar, som tydligt visar hur ideologiskt färgad och ekonomiskt avhängig översättningsverksamheten alltid är.

Bokens fokus på översättaren i historien ligger helt i linje med den moderna översättningsforskningens utveckling. En av de mer livaktiga inriktningarna på forskningsfältet idag är den så kallade översättningssociologin. Den försöker förstå och beskriva både den historiska och nutida sidan av översättningsverksamheten genom de verksamma utövarna. En del forskare går till och med så långt att kalla forskningsområdet för översättarvetenskap istället för översättningsvetenskap. I en vanlig indelning av översättningssociologin består forskningsfältet av tre inriktningar: Översättarnas sociologi, som studerar översättarnas status och arbetsvillkor i samhället (t ex yrkets professionalisering), Översättandets sociologi – översättningshandlingens olika faser, praktiker och normer (t ex produktionsprocessen eller olika verksamhetsfälts olika uppfattning om vad som utgör en god översättning, både i nutid och dåtid) samt Översättningarnas sociologi, som intresserar sig för översatta texter som produkter på den nationella och internationella marknaden (t ex översättningsflöden inom världslitteraturen, så kallad bibliomigration, eller urvalsprinciper för översatta verk). Håkansons bok behandlar detaljrikt alla tre inriktningar, men fokus måste sägas ligga på översättarnas och översättandets sociologi: hur översättare över tid drivit det svenska språkets stabilisering, standardisering och utveckling framåt.

Boken om allt som inte går förlorat i en översättning är ett resultat av Håkansons tid som forskningsredaktör för Svenskt översättarlexikon – en webbaserad databas, idag i Litteraturbankens regi – men som initierades av Lars Kleberg i samarbete med Södertörns Högskolas bibliotekarier i slutet av 1990-talet och som idag rymmer flera hundra artiklar om framträdande avlidna översättare. Inom lexikonet ryms också litterära översikter med fokus på den skönlitterära översättningen, en verksamhet som ofta mer eller mindre förtigs i litteraturvetenskapliga samlingsverk. Det rika materialet i Svenskt översättarlexikon är en oumbärlig och lättillgänglig källa för alla som intresserar sig för skönlitteratur och översättning, bara ett klick bort. Och materialet fortsätter att växa. Översättarlexikonet har också fått internationella efterföljare, tex i Tyskland och Spanien.

Avslutningsvis kan sägas att Håkanson inte skriver om översättningens svenska historia, men han levandegör den på ett synnerligen välformulerat och intresseväckande sätt, inte minst genom det apostroferande tilltalet till läsaren som förebådar varje kapitel. Det inledande kapitlet tilltalar oss något överraskande: ”Första kapitlet – i vilket danska brödrostar förvandlas till slukhål och litterära klassiker löses upp och återbildas, allt i ett försök att beskriva vad översättning egentligen är.” Håkanson lyfter genomgående fram översättarnas vikt för litteraturens utveckling genom att skapa sammanhang och följa den röda tråden från Vadstena klosters skrivpulpeter till efterromantikens och dagens kult av originalitet och trohet i översättarnas värv. Bara det är en bedrift.

“Det är ingen överdrift att påstå att översättningar gör världen större.”

Dolda gudar: en bok om allt som inte går förlorat i en översättning.
Av Nils Håkanson. 357 sidor, Nirstedt/litteratur.
ISBN 978-91-8906-654-0.
E-bok 978-91-8906-663-2.
249 kr på Adlibris.

SAMMA FÖRFATTARE +

SENASTE INSLAG +