Det ständiga problemet: Vad är ”god översättningskvalitet”?

Ingemar Strandvik är kvalitetschef på DGT. Bland mycket annat har han skrivit en ytterst intressant artikel om kvalitetskontrollen av externt utförda översättningar, Evaluation of outsourced translations. Här ska jag försöka sammanfatta de mer generella delarna av dess innehåll.

Ett grundproblem är att det finns olika syner på vad översättning är. Överlag kan man dela in dem i två. Den ena är det funktionalistiska synsättet (trogenhet mot kommunikationens syfte), där översättarna är aktiva och kompetenta skapare av lika autentiska, översatta språkversioner av en text med en viss funktion. Den andra handlar om trogenhet (nämligen mot källtextens ytstruktur) som huvudkriterium för kvalitet, varvid översättaren är ”bara en översättare”, vars uppgift är begränsad till att i måltexten troget återge ”källtexten”.

Dessa två synsätt – som förstås även färgar tolkningen av kvalitetsbegreppet, medvetet eller ej – förefaller vara djupt rotade i övertygelser och värderingar. Men vad avgör hur den enskilda översättaren/granskaren ser på saken? Den saken vore intressant att forska i, menar Strandvik.

De kvalitetskrav som EU annars ställer på översättningarna är från 2016 och sammanfattas i nio punkter. Utöver innehållets fullständighet och korrekthet handlar de om korrekta hänvisningar, konsekvent terminologi och vokabulär, tydlighet, språkligt register och språkkonventioner, inga syntax-, stavnings-, interpunktions-, typografi- eller grammatikfel, bibehållen formatering (inklusive koder och taggar), efterlevnad av anvisningar samt leverans i tid.

Tidigare hade man problem med utvärderingarnas konsekvens sinsemellan samt höga kostnader. Konsekvensproblemet beror framför allt på att översättningsfel/brister sällan är binära (rätt – fel) utan kvalitativa. (Dessutom kan samma fel ha hög eller låg relevans beroende på sammanhanget.) I princip ska översättningarna vid leverans vara användbara utan andra åtgärder från DGT:s sida än utvärdering av stickprov utgörande tio procent av texterna. Men granskningen av dessa tio procent innebar ofta revidering, vilket tog tid och kostade pengar. Detta ledde till att man skar ner de tio procenten till en lägre andel. Samtidigt ansågs många texter vara så viktiga att stickprovskontroller inte gav tillräcklig säkerhet. Det innebar att man i själva verket kom att granska två tredjedelar av alla texter.

Sammanfattningsvis menar man numera att ”lämplighet för syftet” betyder ändamålsenlig för avsett syfte, vilket stämmer med resonemanget i alla professionella standarder, till skillnad alltså från ”tillräckligt god kvalitet” – en definition som har använts av bl.a. TAUS och inom programvaruindustrin och i maskinöversättningssammanhang.

När det handlar om tjänster i allmänhet har kvalitet kommit att definieras som överensstämmelse med uppställda krav, något som även gäller översättning. Det har inneburit en övergång till ett pragmatiskt, funktionalistiskt synsätt på facköversättning. Icke-språkliga aspekter såsom specifikationer (instruktioner) är således nyckeln till kvalitet, och revision/granskning definieras som bedömning av textens lämplighet för avsett syfte. Det gäller även källtexter. Och självklart kan alla texter förbättras. De flesta kan innehålla brister och även felaktigheter utan att därför vara olämpliga för sitt syfte, och det gäller även översättningar. Sålunda har innebörden av ett fel med ”hög relevans” utvecklats från att tidigare gälla en förändring av betydelsen till att numera definieras som ett fel som ”på allvarligt sätt skadar textens användbarhet”.

Bland problem som återstår att lösa är att det fortfarande saknas empirisk evidens för vilken nivå av stickprov som krävs för tillförlitlig kvalitetskontroll – innebär tio procent tillförlitlighet? Innebär tjugo procent högre tillförlitlighet? Andra viktiga frågor som ännu saknar svar är: Vilken kompetens krävs för bedömning av översättningar? Samma som för revidering, dvs. baserad på fackkunskaper? Och hur mycket översättningsarbete kan kommissionen lägga ut externt? Finns det en nivå över vilken man inte längre har tillräcklig egen kompetens för att bedöma och säkerställa kvaliteten? Det är förstås en fråga som är högst relevant för många SFÖ-medlemmar.

Ingemar Strandviks artikel ingår i skriften Quality aspects in institutional translation (red. Tomáš Svoboda, Łucja Biel och Krzysztof Łoboda), 2017. Han har för övrigt skrivit åtskilliga texter av intresse för översättare, och här finns en förteckning.