Källtext på klarspråk – jaa, det vill vi ha!

Klarspråk är, som ni kanske vet, myndighetstexter skrivna på ett vårdat, enkelt och begripligt språk. I Sverige är det Språkrådet på Institutet för språk och folkminnen som samordnar myndigheternas klarspråksarbete, och det var också de som ordnade årets konferens. Över 200 personer var anmälda till konferensen, som i år sändes helt digitalt, de flesta var kommunikatörer och språkvårdare på olika myndigheter och andra offentliga organ i de olika nordiska länderna. Tillsammans med två andra föreläsare deltog jag i ett pass som handlade om översättning och tolkning. Tarja Larsson från Språkrådet pratade om den finska språkvården i Sverige, med tonvikt på termarbetet, och Janne Boye Niemelä pratade om hur tokigt det kan bli när danska myndigheter väljer att teckenspråkstolka enskilda ord på sin webbplats, i stället för hela texten. Vad är egentligen syftet, frågade hon sig.

Mitt eget föredrag hade rubriken ”Dåligt översatt samhällsinformation – kan klarspråk vara räddningen?”, och målet var att informera åhörarna om hur stor betydelse källtextens kvalitet har för slutresultatet, men också om att det är viktigt att översättaren får tillräcklig information om hur och var texten ska användas, och vilka som ska läsa den, för att kunna anpassa till exempel stil och ton efter de nya läsarna. Jag inledde dock med att beskriva leverantörskedjan vid översättning, som ju kan vara ganska lång (se bild). Många beställare tror att det som ska översättas skickas iväg till en översättningsbyrå, sedan kommer det en översättning tillbaka och så är allt klart. Jag visade att bortom översättningsbyrån finns en översättare som arbetar frilans och ofta sitter utanför byrån – kanske till och med i ett annat land. Någonstans är en layoutbyrå eller reklambyrå inblandad, som i förekommande fall måste behärska olika språks skrivriktningar och teckenuppsättningar. Och hos beställaren är det inte säkert att det är den som beställer översättningen, som skrivit texten.

När en text, till exempel en broschyr, tas fram på en myndighet är man ofta ett helt team som samarbetar. Man diskuterar syfte, budskap, målgrupp, stil och ton och texten bollas fram och tillbaka mellan olika personer som ska tycka till om vilka ord som ska användas för att texten bäst ska beskriva det man vill ha sagt. När allt är klart skickar man sedan texten till översättaren som, ofta utan förkunskaper om organisationen, syftet eller mottagarna, förväntas överföra budskapet till en helt ny målgrupp som kanske har helt andra förutsättningar. Dessutom får översättaren ofta arbeta under tidspress, eftersom översättningen ligger sist i kedjan och det då hunnit bli bråttom …

När svenska myndighetstexter ska översättas till andra språk bör översättaren få bakgrundsinformation medsänd, åtminstone om hur och var texten ska användas. Texter existerar inte i ett vakuum – hur man bör uttrycka sig (i en översättning lika väl som i originaltexten) beror av sammanhanget. Kanalen med översättaren måste sedan hållas öppen, kunden måste finnas tillgänglig för frågor, om texten skulle visa sig innehålla otydligheter eller sådant som kan behöva förklaras närmare eller anpassas för den nya målgruppen. Översättaren kan behöva diskutera olika lösningar med kunden, eller få mer bakgrundsinformation om en specifik term. Man ska också komma ihåg, att översättaren ofta är den första utanför organisationen som läser texten – det kan betyda att hen kan ha viktiga synpunkter som även kan förbättra källtexten!

Jag framhöll därför vikten av samarbete och kommunikation genom hela kedjan – från skribent till översättare. Dessutom kan översättaren och kunden behöva diskutera hur olika termer ska översättas. ”Blåljussabotage” och ”förskoleklass” är exempel på ord som kanske saknar motsvarighet på andra språk. Översättaren kan ge förslag på hur de ska översättas, men kanske behöver mer information för att också kunna lägga till en förklaring (som kan behövas för de nya läsarna, som kanske inte har samma bakgrundskunskap). När man valt en översättning av en ny samhällsföreteelse skulle den också behöva dokumenteras för att samma översättning ska kunna användas nästa gång och av andra myndigheter, då det kanske är en helt annan översättare som översätter. Någon samordning av sådant termarbete finns dock inte i dag, utom för minoritetsspråket finska, vilket Tarja Larsson från Språkrådet berättade om i sitt föredrag. Och frågan är vems ansvaret är?

Slutligen visade jag upp två budskap som trummades ut av Region Stockholm i våras. Det ena var ”Tvätta händerna” och det andra var ”Var rädd om våra gamla och sköra” – två budskap som också så småningom översattes till väldigt många språk. Vilket tror ni var lättast att översätta? En konkret, tydlig text som är rakt på sak förstås. I det senare budskapet vet jag att många översättare fick kämpa med ordet ”sköra” – vad menas egentligen med ordet i just det här fallet? Vidare kan man undra om det måste stå ”våra” – det ger klappa-på-huvudet-signaler på svenska, som kanske blir ännu märkligare på andra språk. Och slutligen, vad innebär egentligen ”Var rädd om” – för dig, för mig och för människor från en helt annan kultur? Det här budskapet fick också en hel del kritik även från svenskt håll, och kanske hade översättarnas grubbel, om det kommit upp i dagen på ett tidigare stadium, kunnat bidra till en bättre källtext?