Jag framhöll därför vikten av samarbete och kommunikation genom hela kedjan – från skribent till översättare. Dessutom kan översättaren och kunden behöva diskutera hur olika termer ska översättas. ”Blåljussabotage” och ”förskoleklass” är exempel på ord som kanske saknar motsvarighet på andra språk. Översättaren kan ge förslag på hur de ska översättas, men kanske behöver mer information för att också kunna lägga till en förklaring (som kan behövas för de nya läsarna, som kanske inte har samma bakgrundskunskap). När man valt en översättning av en ny samhällsföreteelse skulle den också behöva dokumenteras för att samma översättning ska kunna användas nästa gång och av andra myndigheter, då det kanske är en helt annan översättare som översätter. Någon samordning av sådant termarbete finns dock inte i dag, utom för minoritetsspråket finska, vilket Tarja Larsson från Språkrådet berättade om i sitt föredrag. Och frågan är vems ansvaret är?
Slutligen visade jag upp två budskap som trummades ut av Region Stockholm i våras. Det ena var ”Tvätta händerna” och det andra var ”Var rädd om våra gamla och sköra” – två budskap som också så småningom översattes till väldigt många språk. Vilket tror ni var lättast att översätta? En konkret, tydlig text som är rakt på sak förstås. I det senare budskapet vet jag att många översättare fick kämpa med ordet ”sköra” – vad menas egentligen med ordet i just det här fallet? Vidare kan man undra om det måste stå ”våra” – det ger klappa-på-huvudet-signaler på svenska, som kanske blir ännu märkligare på andra språk. Och slutligen, vad innebär egentligen ”Var rädd om” – för dig, för mig och för människor från en helt annan kultur? Det här budskapet fick också en hel del kritik även från svenskt håll, och kanske hade översättarnas grubbel, om det kommit upp i dagen på ett tidigare stadium, kunnat bidra till en bättre källtext?