Äntligen stod översättaren i centrum på scenen

Från nunnorna i den heliga Birgittas Vadstena, som upprättade de första svenska riktlinjerna för källtrogen översättning, till de styvmoderligt behandlade engelska ungdomsserierna om Kitty och Biggles där översättarna fick göra lite vad de ville, vidare till älskade men inte trogna översättningar av exempelvis Robinson Crusoe och Tolkiens Sagan om ringen, får vi veta allt och mer därtill om översättningens villkor. Till och med ersättningsnivåerna i modern tid får utrymme!

Nils Håkanson, som tidigare har arbetat med översättarporträtt i Svenskt översättarlexikon, svarar för en imponerande folkbildningsinsats. Han lyfter fram oerhört många översättare från anonymitetens gråa vrå och redogör för den svenska översättningens historia. Hans insats har även fått andra följder. När Förlaget Tranan i december 2021 tog beslutet att sätta översättarens namn på bokens framsida var det en logisk konsekvens av Håkansons gedigna försvar av översättarnas arbete.

Titeln syftar på en metafor baserad på den gnostiska läran där Gud anses ha dragit sig tillbaka och utlämnat oss åt en demiurg, en ondskefull (eller välvillig) undergud. På samma sätt har författaren lämnat sitt verk där hens språk tar slut och överlämnat oss läsare till en demiurg som ”med varierande framgång försöker hålla fast läsaren i en illusion av originalverket”. Det, mina vänner är vi översättare. Osynliga gudar som överför kunskaper som annars skulle förvägras den som inte behärskar andra språk.

Även om boken främst tar upp litterär översättning så finns det exempel på fackböcker och den typ av översättning som de flesta inom SFÖ sysslar med, men inte alltid i bokform. Den första utgivna boken på svenska var för övrigt just en fackbok (för den som ville veta mer om djävulen). 

I första kapitlet sätter han förstoringsglaset på översättningen av Selma Lagerlöfs verk och det trista påståendet att något alltid går förlorat i en översättning som han raskt förkastar och i stället betonar att något alltid vinns och erövras i en översättning, och att varje enskild översättning av Gösta Berlings saga (som rubriken är en blinkning till) tillför något i sin olikhet mot tidigare översättningar.

Han önskar också att recensionerna skulle ta med översättningen och att recensenterna skulle jämföra med originalverket. Ett-ords-recensionerna av översättarnas arbete ger han inte mycket för, inte ens när ordet är positivt laddat. Mer respekt för att det faktiskt är översättarens verk som läses, inte författarens.

Boken är vackert utformad och i ett behändigt format. Sidorna har en härlig textur och tjocklek. Sällan har en bok varit så genomtänkt för att locka till läsning. Jag gissar att den snart dyker upp som kurslitteratur på översättningsprogrammen och att den säkert dök upp i diverse SFÖ-hem på julaftonen. Det är bara att gratulera och hoppas att Nils Håkanson själv dyker upp på en konferens nära oss snart.