Boken I döda språks sällskap är en sällsam historia som fängslar från första sekund. Den handlar om just de gamla antika språken som inte används idag och som talades i Europa och i Främre Orienten, till exempel sumeriska, akkadiska, paleo-hebreiska, arameiska, koptiska, hettitiska, hattiska, fornpersiska, etruskiska, oskiska och anglo-saxiska. Det handlar förstås också om jämförelser med nutida hebreiska (ivrit), bibelhebreiska, grekiska, latin, sanskrit, gotiska, och fler – ja du hör ju! Detta är en resa i tid och rum – en resa som tar dig med längs spännande rutter och egenartade ordbildningar. Ofta är de gamla språken ansedda som svåra att lära sig, och det beror mycket på att grammatiken är invecklad, till exempel böjningsmönstren. Våra moderna språk har generellt sett förenklat både böjningssystem och syntaktiska konstruktioner.
Wikander går in på varje språks särart och visar på dess konstruktion och på intressanta jämförelser, och som hjälp finns i slutet av boken även en ordlista och en kort uttalsguide. Om du tänker dig att det kommer att handla mycket om grammatik, syntax, ordböjningar och fonetik och liknande så har du förstås alldeles rätt, men det finns så mycket mer än det.
”Fängslar från första sekund”
Som en inledande översikt beskriver författaren att i Europa och Främre Orienten dominerade två språkfamiljer under en lång tid, den indoeuropeiska och den afroasiatiska. Dessa språkfamiljer kom att spela en stor roll med det inflytande de kom att ha på vår tidigaste skrifthistoria. Wikander berättar sedan om de olika undergrupperna i språkfamiljerna. Våra västerländska språk hör till den indoeuropeiska språkfamiljen. Språken utvecklades från urindoeuropeiska, och talades inom ett område som sträckte sig från Europa till Indien.
Wikander fortsätter med att beskriva att jämförelserna mellan dessa språk kom att leda till den jämförande språkvetenskapen – att språkutveckling inte sker av slumpen utan följer vissa ljudregler. Från detta kunde man härleda att olika ljud i språken hade ett gemensamt ursprung – urindoeuropeiskan. Från detta urspråk spred sig sedan olika undergrupper med folkets vandringar och kan delas in i de keltiska, de germanska, de italiska, de baltoslaviska, de anatoliska, de indoiranska och de tochariska språken samt grekiska, albanska och armeniska samt några fler.
Den andra stora språkfamiljen, den afroasiatiska, kring norra delen av Afrika och i sydvästra Asien, omfattar idag sex klart skilda undergrupper. Semitiska (arabiska, hebreiska, nyarameiska dialekter), etiopiska språk och akkadiska. De delar till exempel kännetecknet med omfattande konsonantsystem, och ljud från den bakre delen av talapparaten, till exempel svalgförträngning. Ofta bildas orden också av en trilitteralitet, dvs tre konsonanter som i sig innehar rotbetydelsen. Exempel på trilliteraliteten k-t-b från arabiskan: kataba ”han har skrivit”, maktῡb ”skrivet” och kitaab ”bok”. En mycket tidig undergrupp till den afroasiatiska språkfamiljen är den långlivade fornegyptiskan och efterföljaren koptiska.
Utöver indoeuropeiska och afroasiatiska språk med skriftsystem, finns även sumeriska (världens första skrivna språk). Etruskiskan står troligen också utanför de stora språkgrupperna, som även baskiska och den pakistanska burushaskin.
Utbredningsområden för språken och språkgrupperna som Wikander beskriver kan vi se på följande karta. Till vänster finner vi anglosaxiska (över nuvarande England), indoeuropeiska språkfamiljen (utbredd över Europa bort till Indien), och när vi ändå är vid Indien syns sanskrit, till vänster över Italien finns oskiska och etruskiska, när vi rör oss åt höger över kartan återfinner vi gotiska, hettitiska, luviska, akkadiska, hebreiska, sumeriska och fornpersiska (över nuvarande Iran). Över Nordafrika ser vi den afroasiatiska språkfamiljen, med koptiska (från fornegyptiskan).
