Dorian Gray i oklippt version

Facktermer i skönlitteratur

e-V: Kan du ge exempel på specifika och kniviga fackområden som du stött på och hur du har löst terminologifrågor?

CE: Man måste omge sig med experter. Se sina egna brister och fråga någon som vet. Min bror är doktor i livsmedelskemi, och min far är bevandrad inom det militära. När jag översatte Hemingway behövde jag rådfråga experter inom tjurfäktning och boxning. När det gäller kläder, accessoarer och mode rådfrågar jag ibland Susanne Ljung och en gång när jag behövde veta den korrekta titeln på en historisk furste hörde jag av mig till Peter Englund.

Det gäller att ha ordentligt på fötterna, men till slut ändå göra sina egna val. En gång grävde jag djupt i hur ett visst plagg från den senviktorianska eran såg ut, men valde ändå i slutänden att kalla det något så enkelt som morgonrock – för att det viktiga i sammanhanget inte var plagget som sådant utan att rollfiguren skulle verka löjlig. Bara jag själv vet att jag gjort min läxa så kan jag ändå välja ett totalt ospännande ord för något kanske gammaldags eller exotiskt om det tjänar kontexten bättre.

Ett område där den amerikanska terminologin kan vara förvirrande är flora och fauna. I F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby talas det om en fågel som i originaltexten kallas robin.

e-V: Robin, det betyder rödhake, eller hur?

I brittiska sammanhang, ja. Men jag blev förbryllad av att Fitzgerald kallade en chaufförs uniform för robin’s-egg blue eftersom jag läste att rödhakar lägger gulvita ägg. En konsulterad ornitolog blev glad över frågan. ”Just det Christian! Det finns inga rödhakar i Amerika!” Tydligen flyger det omkring alldeles för många rödhakar i svenska översättningar av texter som utspelar sig i USA. Den korrekta översättningen av robin, enligt ornitologen, var i detta fall vandringstrast och inget annat.

I Ernest Hemingways Den gamle och havet kämpar huvudpersonen nästan hela boken igenom med att fånga en gigantisk marlin. I den gamla översättningen har det blivit ”svärdfisk”, vilket är helt fel familj. När jag skulle nyöversätta boken övervägde jag ”spjutfisk”, men så förklarade en marinbiolog för mig att det inte var tillräckligt specifikt. Det skulle bli som om rådjursjägaren talade om att ”jaga hjortdjur”. Så till slut var jag tvungen att återgå till marlin, och eftersom det ordet är svårt att böja på svenska fick jag variera med ”fisken” och andra lösningar.

Det förekommer även dolphins i boken. Vid närmare efterforskning förstod jag att det inte på långa vägar var fråga om några delfiner, utan en fisk som i Latinamerika kallas dorado (”förgylld”), vilket faktiskt blev mitt val på svenska eftersom det klingade vackrare i den kubanska kontexten än vårt eget ord ”guldmakrill”.

e-V: Det var ju skillnad det! Ett däggdjur blev en fisk!

CE: Precis!

Skönlitterära översättares arbetsmarknad

e-V: Hur ser du, och andra skönlitterära översättare, på användning av AI i ert arbete?

CE: Jag har själv aldrig jobbat med AI och vill aldrig göra det! Det verkar råda konsensus om att AI utarmar språkets nyansrikedom, och det är så jag känner också. Jag har hört av kollegor som fått i uppdrag att ”städa” en AI-översatt text att det skulle ha gått snabbare att få översätta texten själv från scratch. Man blir dessutom så påverkad av den AI-text man har framför sig att man börjar ifrågasätta sin egen språkkänsla.

e-V: Som facköversättare är vi i SFÖ-SAT allmänt nyfikna på hur branschen ser ut för er skönlitterära översättare. Hur ser er arbetsmarknad ut?

CE: Konkurrensen är hård. Det talas ju om en läskris, och vi har märkt att färre och färre översatta titlar kommer ut. Samtidigt kommer det ut många nya översättare som drömmer om att få arbeta med just skönlitteratur.

e-V: Jag vet att det finns få översättare mellan mindre språk och svenska. Då kan det vara en lösning att översätta boken från den engelska översättningen istället för från originalet. Är det något du känner till?

CE: Ja, sådan reläöversättning förekommer, även av författare från inte så små språk, t. ex. vissa titlar av den turkiske Nobelpristagaren Orhan Pamuk. Men varken reläöversättarna själva eller förlagen verkar särskilt stolta över det. Att översättningen är gjord via ett annat språk är inget man skyltar med på titelsidan.

e-V: Samtidigt kanske det är bättre att dessa titlar överhuvudtaget kommer ut på svenska än inte alls.

CE: Ja, går det inte att hitta en kompetent översättare som behärskar originalspråket så kan det förstås vara en bra idé med en indirekt översättning i de fall boken känns särskilt angelägen.

Dorian Grays porträtt – Första översättningen till svenska av den ocensurerade versionen

e-V: Nu är jag nyfiken på din nyöversättning av Dorian Grays porträtt, som jag läste ut så sent som igår! Detta är ju första gången som Oscar Wildes originalmanuskript har översatts till svenska. Varför har det dröjt så länge?

CE: Om vi tar det från början, så hade ursprungsmanuskriptet [med dess mer eller mindre tydliga homoerotiska innehåll, eV:s anmärkning] censurerats kraftigt redan inför publicering i en tidskrift 1890. Inte mindre än fem lektörer hade anlitats för att göra vederbörliga strykningar i texten och ändå fick den utgivna versionen svidande kritik av recensenter som kallade berättelsen för ”smutsig”, ”giftig” och ”vanhedrande”. Två saker är viktiga i den historiska kontexten. 1885 hade Storbritannien skärpt sin lagstiftning om sexualbrott och gjort det möjligt att åtala homosexuella inte bara för ”sodomi” (som var belagt med livstids fängelse) utan nu också för ”grov oanständighet”, vilket gav generöst tolkningsutrymme. År 1889–90 briserade dessutom en skandal efter att manliga aristokrater besökt unga män på en bordell i London.

Året därpå skulle kortromanen ges ut som bok, men förlaget var rädda för åtal, så nu tvingades Wilde göra ytterligare våld på sitt eget manus. Den slutliga bokutgåvan var alltså dubbelt censurerad, först av tidskriften och därefter av författaren själv. Faktum är att det är den dubbelt censurerade utgåvan som givits ut i Sverige i hundratjugo års tid, inte sällan i en översättning från 1905, vilket läsarna lätt undgår vid första anblick eftersom man förklär den gammalmodiga översättningen i allt modernare bokomslag.

Inte förrän 2011 gavs originalversionen ut på engelska. Det är den versionen som jag har översatt.

e-V: Är det vanligt att man adapterar källtexten när man översätter? Jag har läst någonstans att i flera översättningar av Pippi Långstrump har man tonat ner Pippis revolutionära anda för att inte uppmana barn till bus.

CE: Jag känner inte till just det exemplet, men visst är det vanligt än idag att ett förlag vill tona ner ett och annat. Nu är det andra saker som uppfattas som stötande, åtminstone i vår kultur. På 1890-talet var det män som kände sig dragna till män, år 2025 är det t. ex. antisemitism. I Dorian Gray porträtteras en judisk teaterdirektör som särskilt otäck, ”ett monster”, och detta knyts tydligt just till det faktum att han är jude. Beskrivningar av ”den förskräcklige juden” var legio vid denna tid. Jag är fullt och fast övertygad om att sådana passager inte bör censureras i mina översättningar. Om vi stryker eller tonar ner dem tappar vi möjligheten till insyn i antisemitismens utbredning kring den tid som skildras. I mitt efterord till romanen har jag skrivit ett stycke om just detta.

e-V: Svåra passager under arbetets gång med Dorian Gray?

CE: Det svåraste var dels en lång förteckning av exklusiva föremål, dels en fransk dikt. Ett kapitel beskriver hur Dorian fördjupar sig i ädelstenar, textilier, kyrkliga dräkter med mera. Här blev det en utmaning både att hitta de rätta begreppen, att göra beskrivningarna tydliga och levande och att skapa ett lika vackert porlande flöde som Oscar Wilde åstadkommer. Det var under arbetet med denna del av romanen som jag både våndades mest och njöt mest! Den franska dikten var en utmaning dels för att den var svår att få grepp om rent tolkningsmässigt (här tog jag hjälp av mina fransköversättande kollegor), men ännu mer för att jag envisades med att den skulle vara lika vackert rimmad som originalet utan att förlora något väsentligt innehåll.

e-V: Jag tänkte just på det när jag läste den rimmade dikten… ”Här har Christian minsann fått svettas!”

Nu till redaktionens sista fråga: Vilka är dina inspirationskällor?

CE: En översättare som inspirerat mig är Einar Heckscher. Han drog sig inte för att göra texten till sin, och han vågade ta ut svängarna. Till skillnad från många lekmäns intryck finns det aldrig en ”korrekt” eller idealisk översättning av en text. Allt är tolkning på samma sätt som när någon överför ett Bach-stycke skrivet på cembalo till exempelvis gitarr. Om man vågar förhålla sig lagom fritt till originalet kan man paradoxalt nog göra det större rättvisa.