Aha, det är klienten som missförstår – inte tolken!

När de vuxna pratar över huvudet på barnet – och en tolk finns med

Jag hade nyligen glädjen att besöka SFÖ-SAT:s årliga konferens, som i år hölls i Kalmar. Ett av föredragen bjöd oss tolkar i publiken på extra många aha-upplevelser. Kristina Gustafsson från Helsingfors universitet presenterade sin forskning under rubriken ”Tolkars kunskaper, språklig rättvisa och likvärdig samhällsservice”. Hon har utforskat den professionella roll som tolken har, och hur den samverkar med den professionella rollen hos poliser, läkare med flera.

Kristina berättade i början av sitt föredrag om en stark händelse återgiven av tolken ”Nour”. I korthet handlar det om ett möte på ungdomsmottagningen där de vuxna talar över huvudet på tonårsflickan ”Lin” (som är placerad i familjehem). Flickan blir inte alls delaktig i samtalet, trots att det egentligen ska handla om henne. ”Lin behöver ingen tolk, för hon kan bra svenska!” säger familjehemsmamman inledningsvis. Personalen på ungdomsmottagningen låter dock tolken Nour stanna kvar för att ”vid-behov-tolka”. Nour förklarar att om Lin behöver tolk så räcker det att hon tittar på Nour så blir det som sägs översatt. Vad hade hänt om vårdpersonalen hade tagit familjehemsmamman på orden och skickat hem tolken? Vad betyder detta för delaktigheten? Och vad mera är: hade fenomenet att parterna pratar om patienten i stället för med patienten någonsin blivit känt om inte Nour varit med i forskningsprojektet?

Förvaltningslagen 13 § fastslår: En myndighet ska använda tolk och se till att översätta handlingar om det behövs för att den enskilde ska kunna ta tillvara sin rätt. Gustafsson vill understryka att även om ett enskilt tolkat möte kan ses som en liten sak så handlar det om delaktighet och rättssäkerhet vilket är centralt i ett demokratiskt land. En nyanländ i Sverige har i genomsnitt 350 olika myndighets- och sjukvårdskontakter under de första två åren. Inte mindre än 6 000 samtal tolkades varje dag i Sverige under 2017, enligt Tolkutredningen.

2007 började Kristina Gustafsson och hennes kollegor att undersöka tolkens roll och tolkens erfarenheter inom projektet Tolken – en kulturell mellanhand. ”Vi började intervjua tolkar, och det var som att öppna Pandoras ask … tolkar har så mycket att berätta!” Forskningen resulterade bland annat i rapporterna Bakom stängda dörrar (2009–2012) och Barn och andra anhöriga som tolkar (2017–18).

Projekt med dialogföreläsningar, Örebro 2020-2022

Ett område som är särskilt utsatt för missförstånd är tolkning inom socialtjänsten. Ingen kan ha missat den omfattande desinformationskampanj som fick namnet LVU-kampanjen, vilken inleddes senhösten 2021. Socialtjänsten i Örebro såg mycket i de tolkade samtalen som de ville fånga upp, men inte kunde. Om och om igen gjordes samma misstag: klienter och socialsekreterare missförstod varandra, i samtal som kan vara ytterst känsliga även mellan personer med svenska som modersmål. Det fanns alltför liten förståelse för hur tolkning går till och Örebro kommun anlitade forskare för att få hjälp med svaret på frågorna: Vad händer om vi tränar tolkar i att hålla föredrag om sina erfarenheter? Vad händer vid dessa tolkade samtal inom socialtjänsten?

Tolkar har mycket att berätta om hur förtroende skapas i samtalet och vilka språkliga stötestenar som finns. Att få tillgång till tolkarnas erfarenheter var som att hitta den svarta lådan efter en flygplanskrasch – färdskrivaren som visar vad som gått fel.

Tolkarna var ovana vid att berätta vad de ser i samtalen. De fick öva på att berätta på ett etiskt sätt, utan att vara rädda för att bryta mot sin tystnadsplikt. Egentligen är det inte konstigare än att en läkare berättar om sitt yrke.

Forskarna hade hela tiden kontakt med TÖI för att säkerställa att tolkarnas yrkesetik inte kunde ifrågasättas.

Att dra nytta av tolkars unika kunskaper och erfarenheter

Tolkar sitter inne med unika kunskaper och erfarenheter av vad som sker under tolkade möten.

Tolv tolkar höll 216 dialogföreläsningar där de delade med sig av denna tysta kunskap för SFI-elever och kommunanställda i Örebro. Tolkarna läste upp berättelser liknande den som återgavs i början av föredraget. Projektet hette först Kulturdialog genom tolk, men namnet ändrades till Dialogföreläsningar för jämlika möten. Personalen fastnade nämligen i att fråga efter föreläsningar om exempelvis ”den somaliska kulturen”. I stället föreläste tolkarna i dialog med socialsekreterarna om sina ”tysta kunskaper”.

Socialtjänstens termer är minst sagt utmanande för oss tolkar att översätta. Kristina G nämnde ord som orosanmälan, SIP, VAB och LVU samt skillnaden mellan underhållsstöd och underhållsbidrag. Forskarna ville undersöka om klienterna förstod själva begreppen och orden, översatta till deras modersmål.

En aha-upplevelse för socialarbetarna i forskningsprojektet blev: Det är klienten som missförstår! Inte tolken! Socialarbetaren litar på att tolken blir förstådd när hen översätter. När Kristina Gustafsson berättade det här gick det som ett sus genom tolkarna i publiken, eftersom detta var en aha-upplevelse för flera av oss. En del tolkanvändare tar alltså för givet att om klienten inte begriper det tolkade begreppet så är det för att tolken inte har förstått det! Rättstolken Lotta Hellstrand påpekade att Försäkringskassan inte förklarar vad det är de utreder, utan bara nämner termen i förbigående t.ex. merkostnadsersättning för funktionsnedsatta. Auktoriserade tolken Anders Paulsson nämnde Arbetsförmedlingens termer Rusta&Matcha samt Instegsjobb. Hur ska vi översätta dem, och hur meningsfullt är det att hitta den perfekta översättningen när programmen och insatserna byter namn titt som tätt?

Fördomar, misstro och förvirrande kommunikationsstil

Forskarna samlade några problem under temat ömsesidiga fördomar och misstro. En tolk kunde berätta om mamman som redan har packat barnets ryggsäck när hon hört att det kommit in en orosanmälan. Hon är övertygad om att socialarbetarna kommer för att hämta hennes barn. Flera tolkar redogjorde för hur socialtjänsten å sin sida ofta har låga förväntningar på föräldrarna.

Ett tema som jag själv skulle kalla för ”kulturkrockar” betecknade forskarna som personcentrerad kommunikation och delaktighet. Dessa två begrepp ska vara ledstjärnor inom svensk förvaltning, men kan leda till förvirring för nyanlända. ”Det vore jättefint om ni kunde ta med regnkläder nästa vecka!” säger förskolepersonalen. Föräldern noterar detta, jättefint, men köper inga extra regnkläder att hänga på barnets krok på förskolan. I extrema fall kan upprepade brister i adekvata kläder för barnen leda till orosanmälan pga. misstanke om bristande omsorg. Just i detta fall har föräldern helt enkelt inte förstått att detta betyder att man ska ordna regnkläder.

På utvecklingssamtalet i årskurs 5 frågar läraren eleven: “Vad tycker du att vi ska göra för att du ska bli bättre på matte?” Mamman blev arg, och frågade tolken efter avslutat samtalet: “Varför sa inte bara läraren vad min son ska göra?!” Det är förvirrande för många att barnet förväntas vara delaktigt i utvecklingssamtalet.

Jag känner igen denna frustration från min egen tolkgärning. Såväl latinamerikaner som italienare kan finna detta sätt att prata med eleverna märkligt. För övrigt anser jag – som länge arbetade som lärare – att läraren gärna kan fråga eleven, men också behöver komma med tips och goda råd. I vår familj (där alla har svenskt påbrå sedan generationer tillbaka) tycker vi faktiskt också det är dumt när lärarna pratar för ”flummigt” och inte tar bladet från munnen. Att ha med regnkläder till förskolan är inte en ”jättefin” grej som är frivillig, utan det är ett krav som ställs på föräldrarna.