Hur (och till vad nytta) definieras kvaliteten på översättning?

Det ständiga problemet: Vad är ”god översättningskvalitet”?

EU översätter som bekant enorma mängder text av mycket varierande slag. Det sker främst i EU-kommissionens generaldirektorat för översättning (DGT) och i rådets och Europaparlamentets översättningsavdelningar, men också i övriga EU-institutioner. Trots att det rör sig om många människor (ca 4000 översättare från 28 länder) är man hänvisade till att anlita väldigt många externa leverantörer, vilket i sin tur medför en relativt stor arbetsbelastning med att utvärdera resultaten.

Ingemar Strandvik var tidigare kvalitetsansvarig på DGT, och bland mycket annat har han skrivit en ytterst intressant artikel om utvärdering av externt utförda översättningar, Evalutation of outsourced translations. Artikeln skrevs visserligen 2017, men det mesta av de frågor som den berör är fortfarande aktuella. Här ska jag försöka sammanfatta de mer generella delarna av dess innehåll.

Ett grundproblem är att det finns olika syn på vad översättning är. Över lag kan man dela in dem i två. Den ena är det funktionalistiska synsättet (trogenhet mot kommunikationens syfte), där översättarna i till exempel en institutionell flerspråkig kontext är aktiva och kompetenta skapare av sinsemellan lika autentiska (men översatta) språkversioner av en text med en viss funktion. Den andra handlar om att som huvudkriterium för kvalitet se trogenheten mot källtextens ytstruktur, varvid översättaren är ”bara en översättare”, vars uppgift är begränsad till att i måltexten troget återge ”källtexten”.

Dessa två synsätt – som förstås även färgar tolkningen av kvalitetsbegreppet, medvetet eller ej – förefaller vara djupt rotade i övertygelser och värderingar. Men vad avgör hur den enskilda översättaren/granskaren ser på saken? Den saken vore intressant att forska i, menar Strandvik.

Utmaningar inom EU:s kvalitetskontroll

När det gäller EU:s utvärderingar redogör Strandvik för två särskilda utmaningar: dels bristande enhetlighet (på engelska används den svåröversatta termen ”consistency”), dels höga kostnader. Konsekvensproblemet beror framför allt på det stora antalet utvärderare samt att översättningsfel/-brister sällan är helt binära (rätt – fel) utan oftast lösningar som är mer eller mindre lämpliga. (Dessutom kan exakt samma fel ha hög eller låg relevans beroende på text och sammanhang.)

I princip ska översättningarna vid leverans vara användbara utan andra åtgärder från DGT:s sida än utvärdering av stickprov utgörande tio procent av texterna. I praktiken är dock många texter så viktiga att stickprovskontroller inte ger tillräcklig säkerhet. Det innebär att man i själva verket efter utvärderingen ytterligare granskar två tredjedelar av alla externt översatta texter, vilket tar tid, kostar pengar och är svårt att rättfärdiga.

Dessutom visade det sig att granskarna många gånger bedömde översättningens tjänlighet (usefulness) i stället för dess användbarhet (usability) – medan kravet var att texten ska vara just användbar. Den annorlunda bedömningen kunde innebära att texter som egentligen behövde revideras i stor omfattning ändå kunde anses vara tjänliga som underlag för den slutliga redigeringen och klassas som ”mycket bra” eller åtminstone ”bra”. (Det hände också att granskare gav goda betyg på grund av empati med frilansöversättaren och hens arbetssituation.)

Övergång till ett funktionalistiskt synsätt

Så småningom (2014) antog man ändamålsenlighet som kvalitetsbegrepp ”fitness-for-purpose”, vilket definierades som ”lämplighet för avsett kommunikationssyfte” samt ”uppfyllande av de uttryckliga eller underförstådda behoven och förväntningarna hos de direkta kunderna, våra partner inom andra EU-institutioner, slutanvändarna och eventuella andra relevanta intressenter”.

Sammanfattningsvis definierar man alltså ”fitness-for-purpose” som ”ändamålsenlighet för avsett syfte”, vilket stämmer överens med kvalitetsbegreppet i alla professionella standarder, till skillnad från definitioner som har använts av bl.a. TAUS (Translation Automatic User Society; har bl.a. utarbetat Dynamic Quality Framework för utvärdering av översättningskvalitet) och inom programvaruindustrin och i maskinöversättningssammanhang, där ”fitness-for-purpose” har definierats på helt andra sätt.

Allmänt när det handlar om tillhandahållande av tjänster har kvalitet kommit att definieras som överensstämmelse med uppställda krav – alltså uppfyllande av specifikationer – något som alltså även är tillämpligt på översättning. Det har inneburit en övergång till ett pragmatiskt, funktionalistiskt synsätt på facköversättning. Icke-språkliga aspekter såsom specifikationer (instruktioner) är således nyckeln till kvalitet, och revision/granskning/kontrolläsning definieras som bedömning av textens lämplighet för avsett syfte (samma definition finns i ISO 17100). Det gäller också källtexter! Och självklart kan alla texter förbättras. De flesta kan innehålla brister och även felaktigheter utan att därför vara oanvändbara för sitt syfte, och det gäller även översättningar. Sålunda har innebörden av ett fel med ”hög relevans” utvecklats från att tidigare gälla en förändring av betydelsen till att numera definieras som ett fel som ”på allvarligt sätt skadar textens användbarhet”.

EU:s kvalitetskrav på översatta texter

Mot bakgrunden av att DGT under en följd av år hade lagt ut allt fler av sina översättningar externt utarbetade man år 2016 ett antal kvalitetskrav på översättningarna som i artikeln sammanfattas i nio punkter. Utöver innehållets fullständighet och korrekthet handlar de om korrekta hänvisningar, konsekvent terminologi och vokabulär, tydlighet, språkligt register och språkkonventioner, inga syntax-, stavnings-, interpunktions-, typografi- eller grammatikfel, bibehållen formatering (inklusive koder och taggar), efterlevnad av anvisningar samt leverans i tid. Samtidigt insåg man att utvärdering av översättningarna hade en nyckelroll, och en utvärderingsmatris skapades för felklassificering. (Den som läser standarden ISO 5060, Translation services – Evaluation of translation output – General guidance, kan se detta synsätt utvecklat nästan in extremis.)

Bland de problem som återstår att lösa för att kunna reducera behoven av granskningsinsatser efter utvärdering är att det fortfarande saknas empirisk evidens för vilken nivå av stickprov som krävs för få en tillförlitlig uppfattning av hela textens kvalitet – innebär tio procent tillförlitlighet? Innebär tjugo procent högre tillförlitlighet? Andra viktiga frågor som ännu saknar svar är: Vilken kompetens krävs för bedömning av översättningar? Samma som för revidering, dvs. baserad på fackkunskaper? Och hur mycket översättningsarbete kan kommissionen lägga ut externt? Finns det en nivå över vilken man inte längre har kvar tillräcklig egen kompetens för att kunna bedöma och därmed säkerställa kvaliteten? Det är förstås en fråga som är högst relevant för många facköversättare.