Ludd i filtret

Ludds aktion, i den mån den alls skett, var i sig ingen spektakulär händelse och motsvarande kan ha inträffat på många håll under den gryende industrialismen, där människor fruktade att bli ersatta av allt mer avancerad teknik. Ludd kom emellertid att ge sitt namn åt ludditerna (”maskinstormarna”), en historiskt fullt bekräftad rörelse i Nottingham med omnejd 1811–16. Ludditerna var kunniga och erfarna textilarbetare. De såg hur maskinerna övertog centrala delar av deras arbete och fruktade att deras långa erfarenhet skulle få relativt sett minskat värde och att de därmed skulle komma i en försämrad förhandlingsposition gentemot fabriksägarna. Ludditerna bildade välorganiserade halvmilitära grupper som angrep industrier och förstörde utrustning. Fabriksägarna slog tillbaka med eldvapen och med militärens hjälp kvästes de sista upprorsmännen 1816. Senare har luddism kommit att förknippas med allmän aversion mot tekniska framsteg och datorisering, men det handlade alltså snarare om rädsla för att deras specifika kunskap skulle minska i värde.

Obsolet

Det går att se paralleller till ludditernas tänkande och understundom agerande i alla tider från industrialismens födelse. Det är ostridigt att många yrken och hantverk har blivit obsoleta på grund av mekanisering, automatisering och teknikskiften. Detta gäller inte bara relativt okvalificerade yrken som eldare och stansoperatriser utan även sådana som kräver utbildning och erfarenhet, som sättare, kopister, biljetterare m.fl.

”DDD-jobben – Dull, dirty and dangerous”

Generellt kan sägas att allt fler verksamheter är kandidater för automatisering. Nu talar vi inte bara om DDD-jobben (Dull, dirty and dangerous) utan även om jobb som vi för ett decennium sedan inte skulle kunna föreställa oss automatiserade – typ mäklare, finansrådgivare, journalister – ja rentav lastbilsförare!

De uppgifter som verkar stå sig bäst mot automatisering är de som innefattar direktkontakt med levande avnämare av tjänster – lärare, sjuksköterskor, djurskötare, massörer, psykologer – liksom verksamheter inom formgivning, arkitektur, konst och konsthantverk.

Efterfrågan avgör

I sammanhanget bör noteras att det långt ifrån är säkert att en yrkesgrupp försvinner på grund av teknikens utveckling. Yrkespersonernas roll kan förändras, och deras arbetsuppgifter bli mer avancerade och, i bästa fall, mer efterfrågade. Om vi åter tar en titt på 1800-talets textilindustri så mekaniserades den till den grad att en maskin gjorde femtio vävares jobb. Blev det massarbetslöshet bland vävarna? Tvärtom. Priserna på textilier föll brant och efterfrågan var måttlös. Tvärt emot vad som hade kunnat förväntas anställdes fler vävare, och deras hantverkskompetens kompletterades med den kompetens som krävs av maskinoperatörer och servicetekniker. Förutsättning för sådan utveckling är dock hög efterfrågan på produkten.

Översätteriet då?

Var står facköversättarna i denna utveckling, och hur ser vår framtid ut? Vi får nog konstatera att facköversättare – till skillnad mot tolkar – inte har direktkontakt med levande avnämare, och – till skillnad mot litterära översättare – relativt sällan har friheten att åstadkomma något som äger verkshöjd.

”Översättningsbranschen är av tradition baserad på individuellt hantverk i småföretagarmiljö”

Parallellt med utvecklingen inom många andra områden har automationen också trängt in på facköversättningens område. Datorn, i dess roll som ordbehandlare, kom naturligtvis hela textproduktionssektorn till godo, men CAT-verktygen som blev allt vanligare på 1990-talet var specifikt avsedda att automatisera översättares repetitiva uppgifter. Om vi jämför denna utveckling med 1800-talets ångdrivna vävstolar ser vi dock en viktig skillnad. Översättningsbranschen är av tradition baserad på individuellt hantverk i småföretagarmiljö – stora förmedlingsföretag som ser översättning som en stapelvara och lika gärna kunde förmedla bananer är ett relativt sent fenomen i branschen. CAT-verktyg var på 90-talet förhållandevis dyra – en licens på Trados kostade runt 40 000 kr. Ändå köpte många enpersonsföretag en licens, och upplevde i de flesta fall en produktivitetshöjning som gav snabb återbetalning. Något sådant hade inte varit tänkbart för en vävare i Nottingham på 1800-talet.

Icke desto mindre finns det en gräns för den möjliga teknikutvecklingen hos en enskild översättare. Vi kan förvisso bli allt duktigare på att använda det CAT-verktyg vi har valt, och vi kan till och med lära oss använda ett eller ett par till. Men vi har inte de större företagens ekonomiska och personella resurser att ha kompetens på många CAT-verktyg, layoutprogram, konverteringsteknik, databasadministration etc., och här kan vi börja känna med de forna ludditerna. En annan front där automationen kommer starkt är maskinöversättning (MT). Google Translate (GT) kan vi alla hantera – vi vet vad tjänsten kan göra och framför allt inte göra. De av oss som arbetar med någorlunda frekventa språkkombinationer har oftast GT kopplat till vårt CAT-verktyg, som en extra databas som ger uppslag, och inte sällan en hygglig råöversättning. För mer specifik MT ger stora volymer ett ointagligt försprång – stora språkföretag kan träna sina egna MT-motorer på en viss kunds texter och terminologi, och åstadkomma MT med en precision och kvalitet som vida överträffar det avsågade hagelgeväret GT.

”De trånga sektorerna är kostnaden och – faktiskt – tillgången på kvalificerade översättare.”

Det är när stora språkföretag förser sina översättare med interna CAT-lösningar som bygger på språkföretagets val och inte översättarens yrkeskompetens, och med texter föröversatta av företagets MT-funktioner, där översättaren bara förväntas språkgranska och efterredigera, som vi kan känna oss som ouppskattade och underbetalda produktionshjon och den lille ludditen lever upp i oss. Likt 1800-talets traditionella hantverkare ser vi teknik utvecklas som vi inte har råd eller förmåga att följa med i. Vi kan även få en känsla av att sådant som tidigare översattes baserat på den enskilde översättarens kompetens nu översätts maskinellt och bara behöver efterkontrolleras.

Viktigt att notera är att den trånga sektorn inte är efterfrågan på översättning av text – eller ”content” som det oftare kallas. De trånga sektorerna är kostnaden och – faktiskt – tillgången på kvalificerade översättare.

Med rationellare teknik kommer mycket mera text än förut att översättas, text som annars inte skulle ha översatts. Förvisso mest text som inte kommer att avsätta spår i vårt samlade kulturarv, men också mycket text som kommer att ge viktig information till målgrupper som annars inte, eller endast med svårighet, hade kunnat ta del av den. Kvaliteten hos ren MT förbättras snabbt och allt mera text kommer att översättas utan en översättares vakande öga. Så är redan idag fallet med hjälpfiler till programvara och webbtjänster som inte fyller kritiska funktioner (typ styr ett passagerarflygplan eller en dialysmaskin). Ju mer kritiska funktioner texten behandlar desto mer kommer erfarna mänskliga översättare att krävas. Sådana texter råder det inte brist på, men tidigare saknades det resurser att översätta dem.

Vår bästa strategi som facköversättare är att lämna tråkiga standardtexter därhän – sådant kan maskiner sköta. Vi behövs för svårare uppgifter. Men på samma sätt som Nottinghams textilarbetare måste vi utveckla och vidga vår kompetens. Det räcker inte att vara duktiga språkmänniskor.

Oavsett om vi arbetar i en förmedlares stall eller på egen hand behöver vi ha god kunskap om vad modern teknik kan göra och hur vi kan dra största möjliga nytta av den. Inte för att tävla med språkföretagen om enkla dussinjobb, men för att vara kunniga leverantörer av svåra uppdrag. Att vara duktig på ett CAT-verktyg är självklart för alla facköversättare, men vi behöver också lära oss mer om MT och hur MT kan samverka med CAT-verktyg.

Det är förvisso värdefullt att vara en god stilist och att ha fått sina presens particip inpiskade av Ingmar Bergmans Caligula, men med samma vemod som vävarna kände för det relativt minskande marknadsvärdet av erfarenhet från manuell vävning får vi konstatera att inkomstflödena leds till dem som bäst förstår att utnyttja teknikutveckling, artificiell intelligens och databaser i sitt småskaliga värv. I annat fall riskerar vi på allvar att reduceras till ersättbara dussinoperatörer. Det är översättare med kunskap om både språk och teknik som kan ställa krav, bestämma villkor och rensa luddet ur XML-filtret.