Att förstå språket i sin egen patientjournal

Tolken och översättaren Urszula Pacanowska har under sin tid på utbildningen till läkarsekreterare tillsammans med kollegor gjort en undersökning om språket i medicinska journaler och patienternas uppfattning om det. (Jessica Pira, Louise Lindblom Dahlman, Emma Zejlon, Zofie Gröndal var Urszulas medförfattare).

För att bli medicinsk sekreterare går man 2 år på Yrkeshögskolan heltid med praktik (LIA) för att studera dokumentation, medicinsk terminologi, juridik inom hälso- och sjukvården etc.

Digital tillgänglighet för patienterna för att kunna läsa sin egen journal kommer högt upp på listan från patienterna själva. Detta medför dock stora språkliga utmaningar, då läkarna inte alltid kan hålla sig till ren svenska. Enligt Patientdatalagen från 2008 måste läkarna skriva på ett vårdat, enkelt och begripligt språk, detta för att stötta delaktigheten och förståelsen för patienterna.  I stället tenderar fokus att ligga på vårdpersonalen internt snarare än på patienternas behov av att förstå. Dock har försvenskningen av de tidigare nästan enbart använda latinska termerna pågått länge. Många gånger ger dock den latinska termen ett mycket mer precist uttryckssätt och ofta är den också klart mer lätthanterlig (pankreas går t.ex. både snabbare att läsa och att skriva än bukspottkörtel).

Den enkätundersökning som Urszula och hennes kurskamrater gjort innehöll 12 frågor som 118 personer besvarade i sin helhet. Majoriteten var huvudsakligen yngre kvinnor som läst sin egen journal (86 %), och de ansåg att förbättringar av språket var önskvärt. Man instämde här bara delvis i att detta språk var begripligt. Av dessa personer hade de flesta en hel del förkunskaper, varför läsningen av journaltexten ändå var enklare än för de äldsta som deltog i undersökningen utan några förkunskaper alls. De äldre var dessutom inte lika datakunniga som de yngre.

Om man förenklar, försvenskar och förbättrar informationen i patientjournalen blir den mer lättillgänglig för patienterna. Vårdpersonalen har inte alltid någon tid över att förklara vad alla förkortningar står för. De medicinska sekreterarna är numera degraderade till att enbart rätta de värsta journalgrodorna, eftersom journalsystemen inte klarar av att rätta läkarnas syftningsfel osv.

Det säger sig självt att otydligt tal, felaktigt uttal och dåliga svenskkunskaper ställer till det när det inte längre är läkarsekreterarens arbete (faktiskt fullt jämförbart med översättarnas) att producera en bra text som är enkel, klar, korrekt uttryckt och med god meningsbyggnad. En doktor är en doktor, en sekreterare är en sekreterare och dessa två klarar sig inte utan varandra om man vill nå fram till patienterna och informera dem och allmänheten som i Fråga doktorn på TV. Detta såg jag (författaren) själv under min 30-åriga tid som medicinsk sekreterare.