Att översätta en text som många använder – och har åsikter om

Tänk dig ett uppdrag som består i att översätta texter som skrevs för mer än 1 900 år sedan, på ett språk som inte längre talas, med kravspecifikationen att texterna ska kunna användas såväl privat som professionellt. Omöjligt? Kanske! Nödvändigt? Enligt uppdragsgivaren: ja! Görbart? Absolut! Det handlar om Bibelns Nya Testamentet.

Möt Lundateologen, tillika prästen, Lisa Buratti som varit en i gruppen av primäröversättare som helt nyligen översatt bibeltexterna ännu en gång, från antik grekiska till nutida svenska. Projektet initierades av Svenska bibelsällskapet och går under namnet NT2026. Själva översättningsarbetet är nu avslutat, och texterna granskas nu av en redaktionskommitté.

Maria Gustafsson intervjuade på plats i Lisas hemtrevliga lägenhet i Lund.

eV: Varför ville man översätta Bibeln igen; det var ju (när ert arbete inleddes) bara 21 år sedan sist?

LB: Bibel 2000, som du nog tänker på, rörde endast Gamla Testamentet. Nya Testamentet har inte översatts sedan år 1981. Dessutom påbörjades själva arbetet med NT ´81 redan i början av 70-talet, och språket har ju förändrats en del sedan dess.

Dessutom har forskningen om NT kommit fram till många nya rön: synen på Paulus och övriga författare har ändrats, så även synen på texternas historik. Ny kunskap och förståelse har även tillkommit kring hur situationen såg ut för de första mottagarna av texterna.

Jag har i arbetet med min avhandling [ännu ej publicerad, E-versättarens anm] arbetat med narratologi, alltså hur man kan analysera text som en berättelse. Numera ser man bibeltexterna som berättelser i sig. Man har även sedan Bibel 2000  fått större tillgång till olika handskrifter och gör nya bedömningar angående vilka som speglar den mest ursprungliga versionen. Vår översättning innehåller mestadels inte några drastiska förändringar av texterna; däremot har vi har arbetat med ”finlir” och språkliga nyanser.

eV: Hur kom du med i detta projekt?

LB: Det gjordes en provöversättning 2015 på ett par texter ur NT för att se om det var dags att göra en ny NT-översättning. Man beslutade dock att vänta. 2018 beslutades om en ny provöversättning. Då kontaktades jag för att göra ett stilprov på prosatext och poesi och kom så med i gruppen som skulle arbeta med tre utvalda böcker i NT.  När vi var klara bestämdes det utifrån resultatet att det var dags för en nyöversättning av hela NT.

Översättargruppen, som haft möten både digitalt och på plats i Uppsala, har bestått av åtta primäröversättare och två stilister. De sistnämnda kan inte grekiska, och det är meningen, för att de ej ska ”färgas” av källtexten.

eV: Vad är den största stötestenen med att översätta från ett språk som ”inte finns” mer?

LB: Koinegrekiska (en variant av klassisk grekiska), som NT är skrivet på, talas ju inte längre. Detta medför två svårigheter:

• ■ Källspråket är inte i bruk längre.
• ■ Texterna är gamla, från år ca 50-120 evt.

Jag kan ju endast koinegrekiska ”passivt”, och översätter därmed bara från grekiska till svenska och inte tvärtom. Jag har alltså inte samma språkkänsla som jag skulle ha i ett språk som talas nu. Således har jag fått förlita mig på lexika och samtida texter. Vi primäröversättare av NT kan inte ”smaka” på översättningen på samma sätt som ni som översätter nutida språk. NT-författarnas grekiska varierar också i nivå. Grekiskan var vid denna tid ett lingua franca, som dagens engelska i Europa.

”Enligt de principer jag ska utgå från handlar det om vad Lukas och de första läsarna såg framför sig, oavsett hur det egentligen såg ut i Jerusalem.”

Jag skriver min avhandling om två NT-texter (Lukasevangeliet och Apostlagärningarna) ur ett narratologiskt perspektiv; mitt fokus är på själva berättelsen och hur den utvecklas. De mer filologiskt lagda i översättningsgruppen, som dagligen undervisar i grekiska, har en annan känsla för nyanser. De kan känna efter och veta att ”detta är ett naturligt sätt att uttrycka sig på koinegrekiska”.

Som präst är jag också väl förtrogen med perspektivet att detta är en brukstext, som är till för att användas. Vi har t. ex. funderat på hur texten låter när man läser den högt.

eV: Som facköversättare är jag nyfiken på terminologi. Berätta om några fackord som vållat problem!

LB: Ett byggnadstekniskt ord som vi brottats med dyker upp i Apg 12:12. Det berättas att Petrus knackade på ”portdörren” till ett hus i Jerusalem. I källtexten står det ordagrant ”portens dörr”: tēn tyran tou pylōnos. Vi vet hur byggkonstruktionen såg ut för denna typ av hus. Det fanns ett portvaktsrum, och vi tror att Petrus knackar på hos portvakten. 1917 års översättare skrev portdörren, och 1981 års översättning valde helt enkelt dörren.

Vi vet faktiskt inte om författaren, Lukas, någonsin var i Jerusalem. Enligt de principer jag ska utgå från handlar det om vad Lukas och de första läsarna såg framför sig, oavsett hur det egentligen såg ut i Jerusalem.

Militära termer kan också vålla problem i och med att de används än idag – frågan kan då bli hur känslig man ska vara för anakronismer. Centurion är ett välkänt romerskt (latinskt) ord för officer. I den grekiska texten används två ord för det latinska centurion. Dels ett låneord från latinet, men skrivet på grekiska: kenturiōn, och dels ett helt grekiskt ord: hekatonarchēs. Båda betyder alltså officer, centurion. För att visa på att det är olika ord som används i den grekiska grundtexten översätts låneordet kenturiōn med ett låneord (”centurion”) på svenska och hekatonarchēs med ”officer”.

Chiliarchos är en högre officer än hekatonarches. ”Chilias” = tusen, ”hekaton” = hundra. Vi har funderat på vilken översättning som är bäst av överste, överbefälhavare eller kommendant. Inget av dem fungerar dock riktigt bra, eftersom det tenderar att bli anakronistiskt, beroende på hur orden uppfattas idag. Vi prövade med ”överste”, vilket jag tycker låter anakronistiskt. Jag hade hellre översatt med ”överbefälhavare” eller ”befälhavare”. Några i gruppen tycker att ”kommendant” bättre motsvarar den grekiska termen. Det är översättningskommittén som har sista ordet – vi får se vad de beslutar sig för.

”Hur vi än gör kommer folk att bli missnöjda. Man kämpar för att det ska bli så bra som det bara kan bli.”

Slutligen har vi ord som nuförtiden har en konnotation som inte överensstämmer med vår värdegrund. Jag vill nämna ordet barbaros som 1917 översattes med ”inföding”. Det klingar numera inte bra. Detta är ett exempel på idiomatisk hänsyn, där vi lägger oss närmre läsaren än källtexten och har valt översättningen ”lokalbefolkningen”.

eV: Hur har de tekniska framsteg som gjorts sedan den förra bibelöversättningen påverkat ert arbete?

LB: Att arbeta digitalt underlättar för att uppnå konkordans i terminologin. NT ’81 arbetade inte efter konkordansprincipen; man behövde alltså inte översätta samma källtextterm med samma måltextterm hela tiden. Ett så centralt begrepp som det grekiska ordet för ”evangeliet” har i NT81 översatts på många olika sätt: ”glatt budskap”, ”evangeliet” eller ”gott budskap” för att nämna några.

eV: Kan du ge exempel på externa konsulter som anlitats inom specifika fackområden?

LB: Vi har anlitat en specialist på bibelhandskrifter och textkritik. Vilket manuskript är mest tillförlitligt? Denne expert vet hur man värderar de olika manuskript som hittats, och vilken version vi alltså bör använda som källtext.

eV: Hur såg ni primäröversättare på denna ständiga fråga: Är det viktigast att lägga sig nära källspråket eller målspråket? Ska man ta mest hänsyn till källtexten eller till läsaren?

LB: Principerna som gruppen av primäröversättare arbetade med var att ligga någonstans i mitten mellan en literal översättning (nära källtexten) och en helt idiomatisk översättning (nära målspråket). Detta är också en teologisk text – därför ska vår översättning ge en känsla för originalspråket även åt den som inte kan grekiska. Vi drar alltså lite mer åt källtexten än åt läsaren.

Grekiskan har långa meningar med konstruktioner av typen ”havande sprungit såg vi” – vilka måste översättas med bisatser och brytas ner till kortare meningar i svenskan.  Därför det blir många val: trots att…, när…, (d. v. s. koncessiva och temporala bisatser) etc.

Nya testamentet är en text som betyder så mycket för så många. Hur vi än gör kommer folk att bli missnöjda. Man kämpar för att det ska bli så bra som det bara kan bli.

eV: Slutligen, vad har varit det roligaste med att få vara en av primäröversättarna i detta projekt?

LB: Det roligaste har varit att få närstudera texterna i Nya testamentet, att vända och vrida på ord och formuleringar och att jobba så nära ursprungstexterna.

Det har också varit en stor förmån att få vara del av en härlig översättningsgrupp, där vi på olika sätt kompletterar varandra, samt att få ge och ta feedback på de lösningar vi hittat. Slutprodukten är inte min text, utan vår text. (Vi har ingen copyright.) Gruppen, som jobbat tillsammans under flera år, har varit både tillåtande och stöttande. Jag kommer att sakna att arbeta tillsammans med de andra i detta lärorika, oförglömliga översättningsprojekt!