Funderingar apropå översättaryrket

Hur många av oss facköversättare undrar emellanåt om hen i själva verket bara gör det som vilken annan kollega som helst skulle kunna göra lika bra (om än kanske långsammare)? Det vill säga: är jag som yrkesmänniska kanske helt utbytbar? Eller finns det något som bara jag bidrar med? (Möjligen, förhoppningsvis, kvalitet – eventuell snabbhet och därmed högre timinkomst är det knappast någon annan som har glädje av utom vid expressuppdrag.)

Och en annan sak: det som jag översätter – är det egentligen några som verkligen behöver de texterna? Alltså: vilken nytta gör jag med mitt arbete? Kanske finns det någon annan syssla som jag är kapabel till och som skulle vara till större gagn för min omvärld?

Så går mina tankar ibland. Och redan när jag för många år sedan ägnade min arbetstid åt standardisering på IT-området kände jag emellanåt att det jag bidrog till att producera i själva verket inte alls gjorde världen bättre (även om jag i just det fallet samtidigt visste att jag gjorde själva jobbet bättre än de flesta skulle ha kunnat göra det).

Å andra sidan kan själva översättningssysslan som sådan åtminstone i lyckligare stunder kännas både stimulerande och intressant, oavsett om resultatet är till nytta eller ej. Ja, så till den grad att arbetet kan tjäna som undanflykt från mer angelägna hemmasysslor.

Inte kan jag väl vara ensam om att ha sådana här tankar?