Fruktstund i paradiset: Om Adam och Eva och översättandets (o)möjlighet

Nu står de där, alldeles nakna. Adam och Eva. Lite skamsna är de allt. Vad har de för anledning att vara det? Jo, de har nämligen precis upptäckt just detta: att de är nakna. De har ätit av frukten från trädet, från just det träd som de inte fick äta ifrån. Gud har sagt till dem att de får äta av frukten från alla träd i lustgården, utom från det träd som står i mitten. Om de gör det kommer de nämligen att få kunskap om gott och ont. Då kommer de att bli som gudar. Men det är bara en som får ha den kunskapen, det är bara en som får vara gud. Och det är Herren Gud, han som sedan kommer vandrande i den svala kvällsvinden.

Nu är det väldigt pinsamt för Adam och Eva. När Herren närmar sig och börjar tala till dem försöker de att skyla sig, de försöker dölja sin nakenhet. ”Vad är det du har gjort?” säger Herren Gud till Eva. Hon svarar: ”Ormen lurade mig, och jag åt av frukten. Jag åt av äpplet.”

Eva och Adam ville få kunskap om gott och ont. Eller kanske var det helt enkelt så att de var lite hungriga, att de var sugna på lite frukt, på ett riktigt gott äpple. Kanske lite som för den där farbrorn i kritstrecksrandig kostym i Jan Lööfs bok Sagan om det röda äpplet, han som går in till frukthandlaren och säger: ”Det skulle smaka gott med ett riktigt saftigt äpple.” Kanske var det så för Adam och Eva också.

Men hur blev det då ett äpple i det allmänna kulturella medvetandet? Jo, det kan vi tacka Hieronymus för, han som satt och plitade ner Bibeln på latin under slutet av 300-talet.

Jag använder medvetet ordet plitade ner, inte för att vara vanvördig gentemot översättarnas skyddshelgon, utan för att understryka att det som Hieronymus gjorde, det var just att han skrev ner bibeltexterna. Han skrev ner dem på ett nytt språk jämfört med det som de ursprungligen var skrivna på. Möjligen skulle vi, med översättningsvetaren André Lefvebres term, kunna säga att han skrev om bibeltexterna. Han ägnade sig åt rewriting. En författare ägnar sig åt att skriva en text och en översättare ägnar sig åt att skriva om texten. Hieronymus började visserligen inte helt från scratch eftersom hans översättning delvis var en revision av en redan existerande översättning på latin, den så kallade Vetus Latina. Självklart sneglade han också en hel del på den grekiska översättningen av Gamla testamentet, den som brukar kallas för Septuaginta.

Men oavsett vad så producerade han en ny text. Det var inte bara en text som hade överförts från ett språk till ett annat, en blek avglans av originalet som endast kunde återspegla eller återge en bråkdel av originalets rikedom. Hieronymus bibel var en ny text, en ny samling texter, med nya betydelser, ett nytt bidrag till det språk han översatte till och den kultur han översatte in i.

Och ändå så var det förstås så att Hieronymus gjorde anspråk på att med sin översättning framställa en så exakt representation av bibeltexterna som möjligt, så att läsaren skulle kunna lite på att hans översättning var lika – eller nästan lika – inspirerade som de bibliska källtexterna. Hieronymus menade att hans bibel skulle kunna gälla för att vara Bibeln, med stort B och i bestämd form. Även om det var på ett helt nytt språk, och därför en i grund och botten helt ny textsamling, så var tanken att detta var en så pass trogen och ekvivalent representation av bibeltexterna att den i lika hög grad – eller i nästan lika hög grad – som källtexterna gällde för att vara Bibeln.

Inte bara Hieronymus har resonerat på det här sättet, det har också många andra bibelöversättare gjort. Detta är ett fenomen som vi stöter på igen och igen och igen genom historien. Låt oss bara ta två samtida svenska bibelöversättningar: den som brukar kallas Bibel 2000, beställd av riksdagen och utförd på regeringens uppdrag och publicerad vid millennieskiftet, samt Svenska Folkbibeln, översatt av en grupp konservativa kristna i opposition mot den i deras ögon bibelkritiska, agnostiska översättningen Bibel 2000. Två översättningar, genomförda på helt olika premisser, med helt olika grundsyn på vad Bibeln är för typ av textsamling, med olika källtexter i centrala passager, med helt olika och ibland motstridig information i respektive fotnotsapparater, och med helt olika tilltänkta användningsområden. Två biblar som skiljer sig mer åt än dessa två går knappast att finna. Och ändå: ta ett exempel av valfri utgåva av dessa båda översättningar, och kolla på titelbladet eller på bokryggen. Vad står det där? Jo, det står Bibeln. Med stort B och i bestämd form. Detta står på båda översättningarna. Den ena översättningen utger sig för att vara Bibeln. Men det gör den andra också. Båda översättningarna gör detta anspråk på att vara Bibeln. Vilken ska vi lita på?

När det kommer till Hieronymus kan vi förstås inte vara helt säkra på hur Hieronymus själv tänkte om den här saken, om hur han såg på sitt översättande. Eller jo, det kan vi faktiskt. Han skrev nämligen ner sin översättningsfilosofi, i ett brev till den romerske senatorn Pammachius. Hieronymus menade att han inte översatte ord för ord, alltså utifrån ett slags strikt ekvivalenstänkande, utan betydelse för betydelse. Alltså ett slags idiomatisk översättning som tog hänsyn till målspråkets konventioner. Det gällde att uttryckta källtextens betydelse på ett för målspråket naturligt sätt. Förutom då just när han översatte Bibeln, för då översatte han ord för ord. Då var det strikt ekvivalens som gällde. Det gjorde han för att, som han uttryckte det, i Bibeln är till och med ordföljden en bärare av de gudomliga mysterierna.

Men om Hieronymus nu översatte strikt ord-för-ord, och det inte finns något äpple i källtexten till berättelsen om Adam och Eva, hur kom då äpplet dit över huvud taget? Det är faktiskt inte Hieronymus fel, även om det beror på hans översättning. Eller, om vi ska vara riktigt noga, så beror det på dem som läste hans översättning. Låt oss titta lite närmare på texten. Så här står det en bit in i Första Mosebokens tredje kapitel, i berättelsen om syndafallet, och nu är det den listiga ormen som för ordet: ”Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont”. Så är texten formulerad i Bibel 2000:s översättning.

Nu ska vi fokusera särskilt på andra halvan av den här versen, alltså orden om att Adam och Eva ska bli ”som gudar med kunskap om gott och ont”. Så här översätter Hieronymus: ”et éritis sicut dii scientes bonum et malum” – ”scientes bonum et malum”, det är alltså de ord som Hieronymus använder för att översätta det som i Bibel 2000 har översatts ”med kunskap om gott och ont.” Bonum et malum – gott och ont. Men precis som andra språk innehåller latinet många ord som kan betyda mer än en sak. Och ordet malum, som här betyder ont, är just ett sådant ord. Det betyder nämligen också äpple. Någon gång har någon läst Hieronymus översättning slarvigt och trott att det stod att Adam och Eva fick ”kunskap om gott och äpplen”.

Så blev latinets mångtydighet startpunkten för ett kreativt missförstånd av vad det egentligen var för frukt som Adam och Eva åt. Hieronymus ordval i just denna del av den femte versen i Första Mosebokens tredje kapitel var alltså det som gav upphov till den sedermera mycket spridda vandringslegenden om äpplet som Adam och Eva åt. Så nästa gång du går på konstmuseum och får se en tavla av någon av de gamla tyska eller holländska mästarna som visar hur Adam och Eva står vid ett träd som dignar av solmogna äpplen, om du till exempel besöker kungliga konstmuseet i Antwerpen där man kan se en av Lucas Cranach den äldres målningar med just detta motiv – stanna då upp en stund och skänk den gamle Hieronymus en tanke.

Det här exemplet med äpplet handlar ju inte bara om vad som står eller inte står i en översättning, utan lika mycket om hur en översättning tas emot, tolkas, används, traderas, och så småningom kommer att leva ett eget liv i det allmänna medvetandet. Så har det genom historien i hög grad varit med olika bibelöversättningar. När man tänker efter så inser man att det är en förbluffande liten del av bibelöversättningarnas och bibelöversättandets historia som handlar om hur dessa texter har kommit till och under vilka förhållanden som översättarna har arbetat. Istället handlar det om vad som har hänt därefter. Och det är förstås något som en översättare också av andra typer av texter har erfarenhet av. För när en översättning väl har tagits fram och publicerats så ska människor läsa den och den ska användas och bedömas i olika sammanhang. Ofta är det först när översättningen möter offentligheten som det riktigt börjar hetta till om öronen.

Ja, det har verkligen hettat till för en del översättare. Ett exempel är den engelske reformatorn William Tyndale som på 1530-talet blev bränd på bål för sin översättning av Nya testamentet. Andra har velat bränna själva översättningarna. Ett exempel är den amerikanske baptistpastorn Martin Luther Hux, som var så missnöjd med den engelskspråkiga bibelöversättningen Revised Standard Version, publicerad 1952, att han vid en demonstration slet ut några sidor ur utgåvan och satte eld på dem (ett fenomen som för övrigt känns väldigt välbekant efter den sommar som har gått). Baptistpastorn var särskilt missnöjd med hur en passage i profeten Jesajas bok hade översatts, eftersom översättningen i hans ögon förnekade viktiga kristna trosföreställningar – i just det här fallet handlade det om att profeten Jesaja genom en så kallad messiansk profetia skulle ha förutspått jungfrufödseln, 700 år innan den ägde rum.

Men kanske var inte Hux primärt missnöjd för att den hebreiska texten hade blivit felöversatt, utan för att den här nya översättningen skilde sig från den gamla översättningen, och framför allt då King James Version. Den nya översättningen stämde helt enkelt inte överens med hans uppfattning om hur Bibeln just i detta specifika fall skulle översättas. Det var en idé som han hade fått, inte genom att studera de bibliska källtexterna på de språk de ursprungligen skrivits på – alltså hebreiska, arameiska och grekiska – utan genom att läsa en annan översättning. Så hade Hux så småningom kommit att identifiera själva Bibeln – Bibeln med stort b och i bestämd form – men en viss specifik översättning.

Vi kan nästan se honom framför oss: Han håller King James Version i sin hand, ser på den, och tänker: Detta är Bibeln. En ensam galning? Knappast. Det finns en kristen subgrupp i USA, den så kallade King James Only Movement, som samlar ett antal mindre kristna samfund som menar att King James Version är den enda bibelöversättningen som perfekt återspeglar de gudomligt inspirerade bibliska källtexterna. Läser man King James Version kan man vara säker på att man läser Bibeln, alltså Guds oförfalskade ord. Om man däremot läser någon annan översättning, då ligger man illa till.

Också Hieronymus fick erfara detta med att vissa specifika bibelöversättningar med tiden kom att få en alldeles speciell, upphöjd status och auktoritet, på samma nivå som Bibeln själv. Vid den tid Hieronymus var verksam, på sent 300- och tidigt 400-tal, var ju Bibeln och varje översättning av bibeltexterna något som tillhörde kyrkan och som användes av och i kyrkan. Så var det också med Hieronymus översättning. Den skulle användas i kyrkan när den hade blivit färdigställd. Nu har vi kommit fram till år 403 och vi befinner oss i den nordafrikanska staden Oea, i nuvarande Libyen. Det är söndag och det är gudstjänst i kyrkan i Oea. Hieronymus var inte själv där, men av sin vän Augustinus får han efteråt berättat för sig vad som händer i kyrkan den här söndagen.

Den text som just denna dag skulle läsas kom från Jonas bok i Gamla testamentet. Augustinus skriver så här i ett brev till Hieronymus: ”En viss biskop, en av våra bröder, hade förklarat för församlingen att din nya version skulle läsas. När den så lästes kom man fram till ett ord i profeten Jonas bok, som du hade gett en helt annorlunda återgivning jämfört med den gamla och för alla i församlingen välkända formuleringen”. Då, fortsätter Augustinus, ”uppstod det ett väldigt tumult bland församlingen, som ropade högt att översättningen var felaktig, osann”. Biskopen som ledde gudstjänsten var tvungen att snabbt återgå till den gamla översättningen och läsa ur den istället för ur Hieronymus översättning, för att inte fullständigt kaos skulle utbryta och församlingen lämna kyrkan.

Vad var det då som församlingen hade reagerat så starkt på? Jo, återigen har vi faktiskt med ett träd att göra. Men inte ett äppelträd, utan ett kurbitsträd, som det har hetat i svenska biblar i flera hundra år. Precis i slutet av Jonas bok står det, och jag citerar återigen ur Bibel 2000, att ”Gud lät ett kurbitsträd växa upp över Jona, det skulle skugga hans huvud”. Jona skulle få lite skugga och svalka under trädet. Men vad var det för träd? Hieronymus översatte med det latinska ordet hedéra, som betyder just ”kurbits”, alltså ett slags pumpaträd, medan det i den äldre latinska översättningen stod ett ord som kan översättas med ”giftek” eller ”sumak”. Inte undra på att församlingen blev förvirrad, till och med arg. Nu hade det plötsligt blivit ett helt annat träd som Herren lät växa upp för att svalka Jona. Men det var inte bara själva trädet som var problemet, utan den här ”ändringen” i Bibeln ledde till att själva idén om Bibeln som något auktoritativt och oföränderligt, som Guds eviga ord, plötsligt kom i gungning. Om man hur som helst kunde ändra i Bibeln – vad fanns det då för garant för den kristna tron? Om man kunde ändra i Guds ord, vad hade då teologin och kyrkans lära för grund att stå på?

Sådana otrevliga debatter blev Hieronymus indragen i. Det hade han kanske inte tänkt sig, när han satte sig ner och började plita ner sin översättning. Exemplet med den amerikanske baptistpastorn Martin Luther Hux på 1950-talet visar att fenomenet är tidlöst. Som översättare står vi i en lång tradition där tidigare översättningar blandar sig och formar högst specifika föreställningar om vad det egentligen står i en text eller i ett litterärt eller religiöst verk. Ganska snabbt blir kopplingen mellan måltext och källtext obskyr och fördunklad.

Till slut kanske människor över huvud taget inte uppfattar att det finns någon koppling. Översättningen har börjat leva sitt eget liv, som ett nytt original. Ett tidlöst fenomen lika gammalt som översättandet; ett tidlöst fenomen som kommer att fortsätta att finnas så länge som texter kommer att översättas.