Alla ska snabbt lära sig svenska

Det har på senare tid, och i kölvattnet av den nya och hårda migrations- och arbetsmarknadspolitiken som den sittande regeringen ägnar sig åt, kommit fram krav på att alla invandrare ska skaffa sig bättre språkkunskaper i svenska för att snabbare integreras.

Från politiskt håll har man länge försökt driva igenom språktester för att erhålla medborgarskap och för anställning i offentlig sektor, inom äldrevården och på förskolan.

Därutöver har det som bekant också ställts krav på att patienter, som anses behöva tolk ska betala för det och att modersmålsundervisningen ska bekostas av föräldrar som önskar detta för sina barn. Alla dessa krav lägger ansvar och skulden för eventuella misslyckanden på individen, men ingen av alla dem som ställer krav har egentligen brytt sig om att undersöka villkor och förutsättningar för en framgångsrik utbildning av vuxna andraspråksinlärare. Man vet med andra ord inte vad som behövs för både individen och utbildningen så att hela projektet kan gå i mål — en invandrare som talar svenska så att den är anställningsbar.

Yttrandet av arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (”…det är fullt möjligt att lära sig svenska på två år eller tom ett år…”), som fälldes i samband med en diskussion i Sveriges Radio om att studier på SFI (Svenska för invandrare) ska begränsas till sammanlagt tre år, har valsat runt i medierna den senaste tiden. Man har också från politiskt håll klagat över att SFI är så ineffektiv, för att en stor del av eleverna avbryter utbildningen innan de blir godkända eller går om kurserna i flera varv.

Nu har två forskare, en lingvist, tillika professor i franska med inriktning på andraspråksinlärning och en statsvetare/demograf, skrivit en rapport på uppdrag av det oberoende forskningsinstitutet Ratio om den verklighet som dessa politiska krav på snabb inlärning av svenska idag möter, såväl på arbetsmarknaden som i gruppen individer som berörs.

Sammanfattningsvis så har de kommit fram till att det finns två avgörande faktorer som gör det svårt och ibland nästintill omöjligt att som vuxen lära sig ett andraspråk och i synnerhet om påbudet är att lära sig det snabbt. Dessa faktorer är grundläggande läs- och skrivfärdigheter i det första språket förvärvade i någon form av grundskola, vilket förutsätter att språket har tillgång till ett vedertaget skriftspråk, och språklig distans mellan det första språket och andra språk.

När det gäller den grupp i Sverige som idag konfronteras med kravet att lära sig svenska snabbt, så har en stor del av dem liten eller ingen skolbakgrund alls eller så är de det som kallas funktionella analfabeter, vilket betyder ungefär att man med möda kan stava sig genom en kort text på sitt första språk eller skolspråket i hemlandet och kan skriva sin namnteckning. Det gäller i synnerhet för kvinnorna i den utpekade gruppen. Det beror naturligtvis på att de ofta kommer från områden där konflikter och krig, ibland också diskriminerande bildningstraditioner, har gjort det omöjligt för alla att gå i skolan. Ofta sammanfaller det dessutom med stor typologisk distans mellan språken. Det betyder att språken det är frågan om har vitt skilda fonologiska och morfologiska system jämfört med svenska, och ibland även att man använder ett annat skriftsystem än det latinska alfabet svenskan använder. Den lilla forskning om detta som finns kommer framförallt från Nederländerna och visar att förstaspråkstalare av tyska, som är ett språk som ligger extremt nära nederländskan (båda är germanska språk precis som svenska men de hänger på en annan gren i språkträdet än de nordiska språken), har uppskattningsvis tio gånger lättare att lära sig det än personer med somaliska eller tigrinja (afro-asiatiska språk, en stor språkfamilj som också arabiska hör till) som förstaspråk.

Hur ska man då tackla dessa problem i språkundervisningen för vuxna invandrare som t. ex. SFI?

Rapporten visar på att man noggrant måste urskilja vilka individer som har en låg grad av läs- och skrivkunnighet och utforma kurser framförallt efter deras behov. Personer med gymnasie- eller högskoleutbildning och erfarenhet av att använda flera skriftspråk bör alltså inte blandas i undervisningsgrupper med dem som behöver alfabetiseras för att de inte kan läsa och skriva på sitt förstaspråk.

Författarna går till och med så långt som att i vissa fall förespråka en ”alfabetisering på modersmålet”, eftersom man har kommit fram till att personer som bara har tillgång till det talade språket, oavsett om det beror på att de inte har gått i skolan eller om språket inte har ett vedertaget skriftspråk, har svårare att lära sig läsa och skriva på ett helt nytt och annorlunda språk. De har nämligen inte lärt sig att dela upp språkljuden i stavelser, när de hör någon annan tala.  Detta behöver man kunna för att skriva ner orden, oavsett skriftsystem.

Därutöver menar forskarna också att man behöver omorganisera den svenska SFI-verksamheten såtillvida att kurserna måste få bättre anknytning till arbetslivet. Redan idag är det visserligen så, att många av dem som går på SFI också går på arbetsträning eller yrkespraktik. Men dessa två verksamheter samverkar idag sällan till elevernas bästa – antingen så måste man avbryta SFI-kursen för att gå på praktik eller så är praktiken förlagd till arbetsplatser där den arbetssökande studenten inte har någon annan att prata svenska med.

Avslutningsvis kan man väl säga att de politiska kraven som nu hörs allt mera högljutt är både naiva och verklighetsfrämmande, och metoderna med vilka man försöker pressa individerna som går på SFI och söker jobb att lära sig svenska är ineffektiva och delvis kontraproduktiva. Min uppmaning till både utbildningspolitiker och arbetsmarknadsdito är att ta vara på befintlig forskning och se till att både SFI och annan vuxenutbildning i svenska som andraspråk anpassas till människorna som vill och behöver lära sig svenska och inte tvärtom. Annars kommer den nämligen inte lyckas — och det är inte individens fel utan politikernas.