Inre dialog för facköversättare

Ofta tillskriver vi målspråket en självklar övervikt vid översättning, vilket må vara befogat när det gäller fackspråk som vilar på strikta terminologiska traditioner. I nutida teorier om terminologi hävdas det dock att 1:1-förhållande mellan term och begrepp inte längre existerar som ett axiom. Multi-dimensionalitet (multidimensionality) används numera som ledande begrepp i terminologi, och jag kan gärna återvända till frågan senare (min avhandling med källhänvisning finns att tillgå i UU-databasen med länk från min LinkedIn-sida), om intresse finns.

Men traditionalister bjuder på motstånd. Jag minns alltför väl hur professor Juan Sager menade, i samband med testpublicering av en del av min avhandling i tidskriften Terminology, att eftersom poesi är ett privatspråk (som inte följer standardiserade språkregler?!) kan poetiskt språk inte analyseras med terminologiska verktyg.

Därför har jag gjort mitt bästa att leda i bevis, att systematiska termbildningsprocesser och resultatet av sådana processer i form av termposter sorterade enligt ISO-standard, inte skiljer sig nämnvärt från standardiserade språkbildningsprocesser. I synnerhet då systematisk hänvisning till tidigare språkskikt utgör en integrerad del av processen.

(Fotnot: När det gäller hebreiska språktraditioner har såväl ordböcker med ord som är bortglömda, som ordböcker med neologismer av åtminstone en känd poet publicerats i Israel. Det förekommer dock ytterst sällan att svenska universitet använder sig av nutida israelisk forskning angående nutida hebreiska.)

Som medlem i SFF och översättare av litteratur har jag fått tampas med liknande problem avseende icke standardiserade språkelement i litterära texter, exempelvis när det gäller litterära stilar såsom Stream of consciousness, ett begrepp som på svenska reducerats ner till inre monolog men innehåller mer än så:

”stream-of-consciousness narration includes a lot of free association, looping repetitions, sensory observations, and strange (or even nonexistent) punctuation and syntax—all of which helps us to better understand a character’s psychological state and worldview. It’s meant to feel like you have dipped into the stream of the character’s consciousness—or like you’re a fly on the wall of their mind.”

I min översättning till svenska av David Grossmans Berätta för mig har jag med hänvisning till Grossmans krävande stil och den stora utmaningen i översättningen till svenska nödgats lägga till ett översättarens efterord:

”Författaren skriver långa, vindlande meningar. Han blandar direkt och indirekt tal för att illustrera hur tankar och handling samverkar i hans värld. Grossmann har därför systematiskt valt bort citattecken samt ibland punkt och frågetecken. Jag har försökt följa hans språkliga vägval – också när redaktören påpekar att meningarna ropar efter frågetecken. Varför kväva ett rop för ett frågeteckens skull?”

Att författaren medvetet väljer bort frågetecken i linje med en känd litterär stil har i mina ögon högsta prioritet när det gäller att överföra känslor och huvudkaraktärens inre tankevärld till svenska. I översättning av facktexter är inga känslor tillåtna. Men en uppdragsgivare till en produktbeskrivning vill trots allt övertyga presumtiva kunder om sina produkters förträfflighet och mervärde som förädlar köparens liv. Att en redaktör saknar förmodade, icke existerande frågetecken som kan ha underlättat läsningen för en del läsare är i min värld och i reklamens ädla värld blott ett önsketänkande. Vad tycker Du?