En vittnespsykolog berättar: Vad bör man tänka på som tolk vid ett polisförhör?

Bakgrund

Emelie Ernberg är forskare inom rättspsykologi vid Göteborgs Universitet. Denna disciplin arbetar med att förstå det som sker inom rättsväsendet, för att kunna förbättra olika situationer.

Emelie har i 6 år forskat om tolkning, vilket är ett nytt område för den rättspsykologiska forskningen. I maj 2025 höll hon en uppskattad föreläsning för tolkar, med titeln ”Att tolka förhör och utredande samtal – rekommendationer utifrån rättspsykologisk forskning”. I den här artikeln vill jag lyfta upp huvuddragen i Emelies föreläsning, som jag fann ytterst intressant och relevant för oss tolkar som jobbar inom detta fält.

Emelie Ernberg har studerat förhör och utredande intervjuer. Det kan till exempel röra sig om ett polisförhör, vilket är Emelie Ernbergs huvudsakliga forskningsområde. Här brukar krocken mellan utredaren och vad man förväntar sig av tolkningen bli som störst, att döma av de olika typer av samtal som Emelie studerat (hon forskar även om samtal inom ramen för asylutredningar och socialtjänstutredningar).

Hur fungerar egentligen vårt minne?

Emelie utbildar ofta domare, åklagare och poliser. Hon brukar då börja med att förklara hur vårt mänskliga minne fungerar. Att minnas är en aktiv process. Det är inte bara att ”bläddra bland våra inspelningar” i hjärnan. I själva verket är det själva frågorna som hjälper oss att plocka fram våra minnesbilder.

Öppna frågor fungerar bäst. Emelie exemplifierar med en känd minnesstudie från 70-talet. En grupp personer fick se en filmsekvens som innehöll en bilkollision. Efter en vecka ville forskarna se hur personerna mindes filmen. En del av gruppen fick frågan ”Hur fort körde bilarna när de krockade (collided)?” och andra fick frågan ”Hur fort körde bilarna när de kraschade (crashed)?” Det visade sig att den första frågan genererade svar som i genomsnitt låg på 55 km/h, medan den andra frågevarianten gav svar som i genomsnitt låg på 66 km/h. Dessutom menade fler i den senare gruppen att de sett krossat glas på marken, vilket inte hade synts på filmen.

Av detta kan vi förstå att det är ytterst viktigt att tolken inte gör frågan mer specifik (eller –som i fallet med bilkrocken – mer dramatisk) än vad som formulerades av förhörsledaren, då det kan påverka vittnets minnesbilder.

Hur tillförlitliga är barns minnesbilder?

Vi vet att barn redan från 3 till 4 års ålder kan lämna tillförlitlig information kring vad som skett. Deras förmåga att redogöra för vad de minns kan dock begränsas av deras språkliga uttrycksförmåga, deras ordförråd samt deras sociala och kognitiva färdigheter. Det är därför viktigt att barnet förstår varför det befinner sig i en förhörssituation och hur barnet kan förklara vad som hänt.

Att barn kan svara ”fel” eller fabulera beror inte nödvändigtvis på att deras minne är outvecklat, utan på att de är särskilt sårbara för det som kallas suggestibilitet. Suggestibilitet är vår tendens att ändra våra utsagor efter vad vår samtalspartner föreslår. Vi vuxna kan också suggereras att anpassa vad vi säger (vilket vi kanske är omedvetna om), men barn har ofta en grundläggande inställning att ”vuxna vet allt”, och att de vill vara de vuxna till lags. Detta kan till exempel leda till att om barnet får samma fråga två gånger tänker hen ”Oj då, nu har jag svarat fel”, vilket kan ställa till det i en tolksituation. En fråga kan ju ställas två gånger bara för att tolken är osäker på att hen förstått rätt och därför dubbelkollar.

Vilka ämnen är svårast att berätta om, och hur kan brottsutredaren underlätta samtalet?

Svårast att berätta om är (inte förvånande) sexualbrott, samt brott som medfört skam, skuld eller lojalitetskonflikt. Barn har ofta en stark lojalitet mot sina anhöriga, även om de rent intellektuellt förstår att mamma, pappa eller ett syskon gjort något som är fel. Det blir svårare att berätta om den här typen av händelser ju fler personer som är i rummet. Bara det kan göra att man tycker det är en nackdel att ha en tolk på plats.

Det finns ett ramverk för polisförhör som syftar till att hålla förhöret på ett etiskt korrekt sätt och få fram tillförlitlig och korrekt information. Det är också viktigt att ha ett öppet förhållningssätt och vara neutral (dvs. inte visa sina egna värderingar). Det sistnämnda är självfallet viktigt även för tolken.

För att undvika fel bör brottsutredaren börja med att ställa allmänna frågor, och därefter snäva in frågeställningarna mer och mer. ”Berätta allt om…” följs av till exempel ”Vem/vad/hur/när-frågor”, varpå man går in på slutna frågor av typen ”Hade han glasögon?”. Minnesforskarna har sett att det är störst risk för fel i den sistnämnda typen av frågor.

Vad har Emelie Ernberg sett fallera?

Emelie nämner ett konkret exempel, som fick henne intresserad av vad som sker under förhör med barn. Ett uppenbarligen flertydigt ord dök upp på tolkspråket, och tolken i polisförhöret översatte det med ”vagina” medan tolken i domstolen (i samma ärende) översatte det med ”kanariefågel”.

Trots att det borde vara självklart att ett ord kan ha flera betydelser har Emelie till sin förvåning sett att det finns förväntan på att tolken ska översätta ”ordagrant”.

Min egen reflektion som språkvetare, tolk och översättare är: vad menar man med ”ordagrant”? En av grundförutsättningarna både vid tolkning och översättning är att vi inte översätter ord utan betydelser. Ovanstående exemplet med vagina kontra kanariefågel förvånar mig inte alls. Just det kvinnliga könsorganet kan på mina tolkspråk betecknas som snäcka, bulle och katt, och det gäller som tolk att ge rätt översättning i rätt sammanhang.

Emelie förvånades också över att alla barn som skulle förhöras inte fick någon tolk. Detta trots att forskning visar att man berättar mer om en given händelse om man får tala sitt förstaspråk jämfört med om man tvingas tala sitt andraspråk.

Det kan vara kontraproduktivt att ha en konsekutiv tolk (i stället för en simultantolk), eftersom den förhörda anpassar sig till att man måste tala i korta repliker. Berättelsen blir kortare och innehåller färre detaljer.

Detta kan vara till men för målsäganden i domstol, eftersom utsagor i brottmål förväntas vara klara, långa och detaljrika för att de ska leda till fällande dom (i Sverige gäller som bekant att man är oskyldig till motsatsen bevisats).

Forskning visar också att kvaliteten på tolkningen blir bäst om tolken finns på plats i stället för via telefon, antagligen för att alla då ser varandra. Videolänk tycks ge ungefär lika bra utfall som platstolkning.

Vad bör utredarna tänka på när ett förhör ska genomföras med tolk?

Emelie anser att polisen helst bör planera förhöret tillsammans med tolken. Tolken bör i vart fall få veta i förväg om det är ett sexualbrott som man ska prata om, och om det är ett barn som ska förhöras. Man bör också tillsammans med tolken komma överens om vad tolken ska göra om hen inte förstår eller om det dyker upp ord som är flertydiga.

Jag som artikelförfattare har tyvärr i stort sett aldrig varit med om att man förberett polisförhöret enligt dessa rekommendationer. Detta trots att jag under mina 23 år som tolk tjänstgjort vid ett antal polisförhör, inklusive med barn.

Vad bör man tänka på som tolk vid utredande samtal?

Utöver det som redan sagts (tolka inte allmänna frågor som snävare frågor, påpeka dubbeltydigheter) är det, enligt Emelie, viktigt att presentera sig som tolk på ett åldersadekvat sätt, snabbt och enkelt utan ”krusiduller”. Man bör också tänka på att inte tillrättalägga. Använd till exempel barnets egna ord även om det låter ”barnsligt”!

Emelies föreläsning uppskattades mycket av oss tolkar som lyssnade till den. Det är alltid välkommet med forskningsanknuten fortbildning, särskilt från forskningsfält som är relativt nya. Många av oss upplever att polisförhör verkligen inte hör till de lättaste uppdragen. Vi står nu bättre rustade att utföra dessa viktiga uppdrag som tolk, i situationer som inte är alldeles enkla.