När behovet av tolk blir till ett straff för de behövande

USA har problem med ca 2 miljoner flyktingar och migranter som står och trycker på vid landets södra gräns. Många av dem vill söka asyl för att komma undan förtryck och förföljelse i sina hemländer i Centralamerika, när de väl har kommit in i landet.

Och det är legitima skäl som driver dem över gränsen – gängväldet, enväldiga diktatorer, korrupta statsförvaltningar och hänsynslösa lagar som drabbar framför allt kvinnor, är vardagsmat i somliga länder söder om gränsen. I vissa fall är det USA:s agerande som har lett till det katastrofala läget för befolkningen i ett land.

Nu lägger amerikanska myndigheter sten på bördan för dem som lyckas ta sig över gränsen och sen frivilligt anmäler sig till immigrationsmyndigheterna för att söka skydd. De måste nämligen underförstått tala ”flytande” engelska för att lägga fram sin sak eller så måste de själva hitta och betala för en tolk som talar ”flytande” engelska och språket som den sökande talar, för att hjälpa dem att förklara för myndighetsföreträdaren vad saken gäller. En bedömning av vad som möjligen skulle kunna räknas som behjärtansvärda undantag från kraven görs på godtyckliga grunder av samma myndighet. Rättssäkerheten är minimal, om inte frånvarande här.

Instruktionerna som utfärdades efter pandemin av U.S. Citizenship and Immigrations services talar nämligen om för den asylsökande att ”if you need an interpreter and do not bring one, or if your interpreter is not fluent in English and a language you speak, and you do not establish good cause, we may consider this a failure to appear for your interview and we may dismiss your asylum application or refer your asylum application to an immigration judge. We will determine good cause on a case-by-case-basis.” (Adriana Gonzalez Chavez, på Tucson sentinental.com, 19 January 2024).

I svensk klartext betyder det, att migrationsmyndigheten på godtyckliga grunder kan besluta att neka den sökande en asylintervju. Man reserverar sig alltså rätten att själv avgöra om någon, som ska fungera som tolk är tillräckligt ”flytande” på engelska och språket en asylsökande talar (utan att själv behöva ha kunskaper i det språket dock), för att myndighetsföreträdaren överhuvudtaget ska bemöda sig att tala med den asylsökande. Den asylsökande ska dessutom både leta reda på tolken och betala vad det kostar.

För att göra hela saken ännu mera skrämmande, så hotar myndigheten med att likställa avsaknad av tolk med, enligt deras subjektiva uppfattning, tillräckliga språkkunskaper, med en vägran att infinna sig i domstol eller till ett asylförhör från den asylsökandes sida. Hela bevisbördan läggs därmed på den asylsökande som redan är i underläge. En ond cirkel och precis så krånglig och nästan omöjlig att förstå som de svenska meningarna ovan som försöker beskriva detta förfaringssätt.

På klarspråk betyder det att du som asylsökande har skyldighet att hitta och betala en tolk, medan myndigheten äger rättigheten att avgöra om den tolken duger. För att ytterligare försvåra saken får det inte heller vara advokaten som företräder den sökande, ett vittne som vittnar å den sökandes vägnar, en person som företräder den asylsökandes hemland på något sätt eller en annan asylsökande som redan har tagit sig över de första hindren in i USA. Att personen som ska tolka bör vara över 18 år är den enda vettiga bestämmelsen i detta fyrverkeri av förbud och diskriminering.

Det verkar också som att den amerikanska immigrationsmyndigheten är av den uppfattningen, att det inte finns professionella tolkar eller så kanske menar man lite föraktfullt, att eftersom en tolk ju bara ska hjälpa en annan person att göra sig förstådd, kan detta inte betraktas som seriös yrkesverksamhet. Man vill med andra ord inte erkänna att tolkning kan vara en respektabel profession.

”Eftersom en tolk ju bara ska hjälpa en annan person att göra sig förstådd, kan detta inte betraktas som seriös yrkesverksamhet”

Varför är detta så intressant i en svensk kontext? Här har vi ju lagar och EU-direktiv som styr och reglerar användningen av tolk i offentlig sektor, till exempel i asylärenden. Och tolkarna betalas i allmänhet av det offentliga – än så länge.

Det finns dock oroväckande tecken, framför allt i uttalanden från politiskt håll som visar på samma föraktfulla hållning gentemot personer som har gjort flerspråkighet till sitt yrke och mot personer som inte har ”tillräckliga” kunskaper i svenska.

Nyligen har Region Blekinge beslutat att införa patientavgifter för tolkning i vården, enligt företrädare för regionen för att skapa incitament att lära sig svenska. Avgiften ska debiteras alla som har haft uppehållstillstånd i minst två år och ”har behov av tolk i vården”.

Undantag beviljas generöst för teckenspråkstolkning och tolkning med de nationella minoritetsspråken. Man har dock inte tänkt på att det faktiskt inte är patienten som avgör om ett behov föreligger, utan det är läkaren och annan vårdpersonal, i alla fall om man ska följa Förvaltningslagen (2017:900, § 13) där detta regleras. Men trots att det är myndighetspersonen som ska avgöra behovet och i förlängningen är ansvarig för att beställa tolk om den bedömer att en sådan behövs, kan patienten tacka nej till det. Det uppstår alltså en fullkomligt absurd situation där vårdpersonalen, för att kunna utföra sina uppgifter, behöver ha tillgång till tolk som patienten i sin tur ska betala för. Vems behov av integration är det politikerna talar om här egentligen?

En annan följd av regionens beslut är att man troligtvis kommer att få in fler ”anhörigtolkar” och då framför allt barn på vårdcentraler och liknande, som kommer att behöva axla ansvaret att tala om för sina föräldrar och andra anförvanter vad det är för fel med dem. Detta är delvis förbjudet i lag men äventyrar framförallt patientsäkerheten för att anhöriga och speciellt barn inte kan förväntas förmedla det som läkaren eller sjuksköterskan säger på ett korrekt och begripligt sätt och för att anhöriga per definition inte är opartiska i ett sådant sammanhang. I värsta fall kan det också öka risken för tumult och våld och hot på framför allt akutmottagningar.

” Det uppstår alltså en fullkomligt absurd situation där vårdpersonalen, för att kunna utföra sina uppgifter, behöver ha tillgång till tolk som patienten i sin tur ska betala för.”

Man kan alltså räkna med fler sammanbrott i kommunikationen mellan vårdpersonal och patient men även andra missar som i slutändan leder till felbehandlingar med svåra konsekvenser för både patienten och vårdpersonal – och fler anmälningar enligt Lex Maria och Lex Sara samt till HSAN och IVO. Vilket kostar regionen pengar. En dyr historia kan det alltså bli för en påstådd integrationsåtgärd, som det inte finns tillstymmelse av bevis för att den är i det minsta verksam.

Vad vi ser här är också ett tydligt tecken på ett ”vi och dom”-kategoriserande av vad man värdesätter, när det kommer till olika språk och språkkunskaper. Detta hänger oftast samman med en förment konservativ politisk inställning och yttrar sig i en uppvärdering av det egna första språket till en nivå som ingen annan, som inte har fått det med ”modersmjölken” kan nå upp till. Andraspråkstalare av svenska göre sig alltså icke besvär, egentligen. Och så beskriver man gärna invandrare och migranter av ideologiska skäl som underpresterande och deras modersmål eller första språk som undermåliga. Med undantag naturligtvis av världsspråket engelska. Härav följer sedan dessutom åsikten att det finns en språklig och kulturell värdehierarki: först kommer modersmålet svenska – för det är ju svenskhetens främsta adelsmärke, och sedan följer engelska för det är ju språket alla människor i hela världen kan. Alla andra språk är helt enkelt mindre värda i den konservativa världsåskådningen och de förknippas av förespråkare för denna politik i första hand med okunskap och oönskade ideologier. Man ska motiveras till integration och lära sig svenska, punkt slut.

Mer specifikt när det kommer till tolkning men också till modersmålsundervisning följer då kravet, att de undermåliga människorna som ”kräver” att få ta del av dessa generösa tjänster, som det heter, ska betala ur egen ficka för dem. Inga offentliga bidrag för att upprätthålla en icke-önskvärd kultur här inte. Det företrädarna för dessa åsikter gärna glömmer, är egentligen två separata saker, den ena gäller framför allt tolkning inom vård, socialtjänst och skola och den andra gäller modersmålsundervisningen, huvudsakligen i den obligatoriska grundskolan. Där tolkning inom rättsväsendet, inklusive polis och advokat är reglerad genom tvingande lagar och förordningar – myndigheterna måste helt enkelt garantera tillgång till en kvalificerad tolk innan och under en domstolsförhandling, så att alla företrädare för rättssamhället kan interagera och kommunicera på ett vettigt sätt med båda åtalade och vittnen för att kunna skipa rättvisa. Och tolken är inte en hjälpreda för den ena eller den andra sidan i en rättsprocess, utan en kommunikationsunderlättare vars uppgift det är att se till att båda sidor kan få fram det de vill ha sagt i de obligatoriska muntliga förhandlingar som den svenska rättskulturen föreskriver. Då krävs det professionella, välutbildade och opartiska tolkar som precis som advokater, domare och domstolsanställda tjänsteman ska betalas av det allmänna. I lyset av denna självklarhet som tack vare EU- lagstiftningen råder inom rättsväsendet, blir kravet att den ”hjälpbehövande” patienten, klienten, föräldern ska betala ur egen ficka för att kommunicera med en offentlig tjänsteman, som har ett lika stort professionellt behov som rättens tjänare att förstå sin motsatta part i samtalet, helt enkelt absurt. Än värre kan det bli, när denna tjänsteman själv inte talar svenska ”flytande”, utan är en andraspråkstalare som kanske behärskar fackspråket men inte förmår förklara vissa för patienten/klienten viktiga omständigheter på vardagssvenska. Och då menar jag inte ens det oundvikliga fackspråket inom vården som inte ens modersmålstalare alla gånger fullt ut förstår. Har någon funderat över om det då är läkaren eller socionomen eller vårdgivaren som ska betala för tolken, eftersom det är den som uppenbarligen är i behov av tolkhjälp?

”Först kommer modersmålet svenska – för det är ju svenskhetens främsta adelsmärke – och sedan följer engelska, för det är ju språket alla människor i hela världen kan”

Det som slår mig är att många verkar ha en uppfattning om att språkliga möten mellan människor huvudsakligen består av envägskommunikation, information eller i värsta fall ordergivande från en högrestående till en lägrestående i förment hierarki av bättre vetande. Och där kommer denna människofientliga ideologi in igen, detta vi-och-dom-tänkande.

När det gäller det som nu kallas modersmålsundervisning i svensk grundskola, kommer det in ännu mera diskriminerande tankegods, men lite mer på det kulturell-ideologiska fältet. Somliga företrädare för kravet att föräldrar ska betala eller helst själv sörja för sina barns mer formella undervisning i det språket som talas i hemmet, gör det på grund av åsikter som antyder att den aktuella kulturen som helhet är underlägsen den svenska. Det i sin tur grundar sig på fördomar om både olika kulturer och om vilka som vill ha modersmålsundervisning för sina barn. Och det samtidigt som man i samhället i stort propagerar för en internationalisering med engelska som främsta kommunikationsmedel. Att det sedan slår mot erkända inhemska minoriteter (samer, finnar och romer i första hand) också, som enligt språklagen faktiskt har en särskilt rätt till både modersmålsundervisning och tillgång till speciella resurser på sina modersmål även om de inte är ”flytande” i språket i fråga är bara kronan på verket i det svenska nationalistiska synsättet som driver fram krav på att det ska betalas för dessa ”tjänster”.

En paradox uppstår, för att de som uttalar sig mot modersmålsundervisningen inte kan se och framför allt inte förstår nyttan av att bottna i fler än ett språk – den ytliga behärskningen av ett så kallat världsspråk må duga i ytliga kontakter inom framför allt den ekonomiska sektorn, men när det kommer till förtroendeskapande möten mellan människor, politiker eller andra kan man inte enbart förlita sig på det. Det behövs människor som förstår den andra på fler plan, flerspråkiga människor. Och dessutom är själva flerspråkigheten hos en människa alltid en tillgång i alla sammanhang: att behärska flera än ett språk gör människor helt enkelt klokare, och en grundlig utbildning i ett annat språk än det som skolundervisning bedrivs på, är alltid en fördel för den enskilde och för samhället. Det tillåter nämligen eleven, individen att se på saker från olika vinklar och perspektiv och att vässa sitt kritiska tänkande. Och det, har jag förstått, är ett av de huvudsakliga målen i svenska skolans läroplaner.

Avslutningsvis kommer jag med en uppmaning till alla professionella språkarbetare, tolkar och översättare, språklärare och modersmålslärare, och alla akademiker som brottas med hur de ska hantera engelska som det förhärskande akademiska språket: stå på er som de professionella yrkesmänniskor ni är! Kräv mera medel för modersmålsundervisningen i era kommuner, för tolkning inom regionens sjukvård och socialtjänst, vägra att undervisa enbart på engelska på era universitet och framför allt kräv bättre betalt för era tjänster.