Som en av de sista föredragshållarna på SFÖ-SAT:s konferens i Uppsala talade Agnes Ambrosiani som är projektledare och produktutvecklare på företaget Care to Translate. Agnes har själv bakgrund som tolk och översättare och även om hennes presentation i första hand gällde företagets app och hur den används för att möta behovet av kompletterande språkstöd i vården så gavs också tillfälle till ytterligare reflektion över tolkning och översättning och hur de förhåller sig till varandra. Och vad gör egentligen den där appen, tolkar eller översätter? Men vi tar det från början.
Idén till appen och företaget Care to translate föddes ur den frustration några läkarstudenter på Karolinska institutet kände i situationer då de snabbt behövde grundläggande information från en patient vars språk de inte kunde ett ord av och det samtidigt var omöjligt att tillräckligt snabbt få hjälp av en professionell tolk med rätt språkkombination. Vi kan alla förstå att fungerande kommunikation mellan vårdpersonal och patient är en grundförutsättning för att vårdinsatsen ska bli lyckad. Patientens rätt till individanpassad information finns dessutom inskriven i lagen. Men vad gör man när den bästa lösningen, en livs levande sjukvårdstolk, inte finns att få tag på här och nu? När man bara behöver få fram några enkla, grundläggande fakta? Eller ge ett lugnande besked vid sängkanten mitt i natten? Svaret, eller i alla fall en del av svaret blev så småningom en app. Idag innehåller den över 3 000 fraser på 45 språk. En gratisversion med lite färre fraser och funktioner finns att ladda ner. Jag har testat och efter lite inledande förvirring (leker jag nu patient eller vårdpersonal, pratar jag svenska eller kanske ryska?) blev jag på det hela taget imponerad. Pröva gärna själv!
Det är väldigt viktigt att understryka att tanken med appen aldrig har varit att den ska kunna användas i stället för mänskliga tolkar. Den fungerar i princip som en parlör med fasta fraser i text och ljud och är tänkt som ett kompletterande språkstöd, inte en ersättning för tolk. I en norsk artikel beskrivs hur sjukvårdsregionen Helse Sør-Øst använder Care to Translates app samtidigt som organisationen har tydliga riktlinjer för när man SKA använda tolk och när man KAN använda digitala verktyg. Personalen beskriver hur mycket tryggare det känns att använda appens kontrollerade innehåll än t. ex. Google Translate, vilket var vad man tog till tidigare. Då hade personalen egentligen ingen aning om vad de förmedlade för budskap till patienten. Ordföranden för det norska tolkförbundet får också uttala sig i artikeln och motsätter sig inte användningen av digitala verktyg, bara det sker med förnuft. Tolken kan ju inte heller sitta på den där sängkanten dygnet runt. Men, det man förstås inte kan göra med en parlör är att smidigt anpassa sig till situationen, känna av stämningar, få till en djuplodande dialog mellan patient och vårdgivare. Till exempel.
I praktiken är det väl ganska ointressant om en parlörapp egentligen tolkar eller översätter, huvudsaken är att den fungerar bra. Men jag tror att många av oss språkmänniskor gärna funderar över sådant ändå. Appen används i realtid, den ”talar” och det på ett enkelt och vardagligt språk. Men den är inte anpassad för ett fritt formulerat samtal och ordparen har ju kommit till genom skriftlig översättning i en mindre akut situation. Så det förmodligen självklara men lite svävande svaret är ”både och” eller möjligen ”det beror på”.
Hur ser framtiden ut då? I vilket fall som helst stövlar digitaliseringen på och vår roll som språkarbetare måste väl vara att använda vår kompetens till att försöka påverka hur den används inom våra yrkesområden. Agnes tre avslutande ”stridsrop”: Samarbeta med varandra för att hitta nya lösningar! Delta i samhällsdebatten! Våga utforska den nya tekniken!
