Med Nils gåsapåg i Uppsala

Därpå hade Bataki fört honom till Uppsala. Han hade satt ner honom på ett tak, bett honom se sig omkring och sedan frågat vem han trodde det var, som bodde i den här staden.

Pojken hade sett ut över staden, Den var tämligen stor och låg präktigt mittpå en vid, odlad slätt. Den ägde många hus, som sågo ansenliga och förnäma ut, och på en ås låg ett fast uppmurat slott med två grova torn. ”Det är kanske kungen och hans män, som bor här?” hade han sagt.

”Det är inte så illa gissat,” hade korpen svarat. ”Detta har varit en kungastad förr i världen, men nu är det slut på den ståten.”

Pojken hade sett sig omkring än en gång, och då hade han framför allt lagt märke till den stora domkyrkan, som låg och blänkte i aftonljuset med tre höga tornspiror, sköna portaler och smyckade väggar. ”Kanske att det är en biskop och hans präster, som bor här?” hade han sagt.

”Det är inte så illa gissat,” hade korpen svarat. ”Här har en gång bott ärkebiskopar, som var lika mäktiga som kungar, och det bor en ärkebiskop här än i dag, men inte är det han, som nu regerar här.”

”Då vet jag inte vad jag ska hitta på,” hade pojken sagt. – ”Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden,” hade korpen sagt, ”Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.

Här kommer Nils i kontakt med kapitlets bärande historia, som handlar om en alldeles enastående framgångsrik och lyckad student – rena svärmorsdrömmen:

På den tiden, då Nils Holgersson drog genom landet med vildgässen, fanns det i Uppsala en sådan präktig ung student. Han bodde på ett litet vindsrum och var så sparsam, att folk sade, att han levde på rakt ingenting. Studierna skötte han med liv och lust och blev fortare färdig med dem än någon annan. Men han var inte någon plugghäst eller döddansare fördenskull, utan han förstod sig också på att roa sig med sina kamrater. Han var riktigt sådan, som en student bör vara. Det var alls intet fel på honom om det inte skulle vara det, att han hade blivit bortskämd av medgången. Men sådant kan hända den bäste. Lyckan är inte så lätt att bära, framför allt inte i ungdomen.

Men sedan blir det lite komplicerat. Precis när studenten förbereder sig för en tentamen knackar det på dörren. In kommer en avsevärt mindre lyckad student, en typisk överliggare, med en handskriven avhandling som han vill att den lyckade studenten ska läsa och fälla sin dom över.

Han gör så när överliggaren har gett sig av – dokumentet har titeln ”Uppsala stads historia” – och det visar sig vara synnerligen välskrivet och väl underbyggt – säkert överliggarens biljett till en lysande karriär. Men nu bär det sig inte bättre än att studenten på väg till tentan öppnar dörren, det blir korsdrag i rummet, och originalmanuskriptet flyger all världens väg (det här med backup var inte självklart för dryga seklet sedan – och inte numera heller som det verkar). Krisen är total, studenten lider samvetets kval, blir kuggad på tentan och ansätts av överliggaren som vill veta vad han tycker (studenten tycker ju att arbetet är enastående – men det är beklagligtvis bortblåst).

Samtidigt utsätter Bataki Nils för en frestelse. Nils vill ju inget hellre än att bli människa igen:

”Nu, Tummetott, ska jag tala om för dig hur du ska bli människa. Du ska vänta, tills du råkar någon, som säger till dig, att han gärna skulle vilja vara i dina kläder och fara omkring med vildgässen. Då ska du passa på att säga så här till honom: – – – Och nu hade Bataki lärt pojken ett par ord, som voro så starka och farliga, att de inte kunde sägas högt, utan måste viskas, såvida man inte ville bruka dem på allvar. ”Ja, mer än detta behövs det inte för att du ska bli människa,” hade Bataki sagt till sist.”

Nils kunde inte på allvar tro att någon vid sina sinnens fulla bruk skulle önska sig hans lott, men Bataki släpper in honom i studentens vindskupa. Nils kommer i samspråk med den bekymrade (och något förvånade) studenten och inser att studenten lider av så eländiga samvetskval gentemot den stackars överliggaren att han är fullt beredd att byta roll med Nils – det räcker att Nils säger de magiska orden. Bataki tjyvlyssnar utanför vindskupan och knackar uppfordrande med näbben på fönstret när ögonblicket är inne (har jag inte sett denna scen långt senare i Disneys Den lilla sjöjungfrun?)

Och här kommer berättelsens moraliska knorr: Trots att Nils i detta ögonblick kan bli människa vägrar han överge Mårten Gåskarl på hans riskfyllda resa genom Sverige. I stället lurar han Bataki att ge sig ut över Uppsalas takåsar och omgivande nejder för att samla ihop det bortblåsta manuskriptet, till stor lättnad för studenten.

Pojken stod också och stirrade på studenten, som var så glad, att han dansade runt i sitt lilla rum i bara skjortan, och så vände han sig till Bataki. ”Jag förstår allt, Bataki, att du har velat ställa mig på prov,” sade han. ”Du tänkte nog, att jag skulle lämna Mårten gåskarl att sköta sig ensam på den här svåra resan, så snart jag själv kunde få det bra. Men när studenten talade om sin historia, kom jag att tänka på hur fult det var att svika en kamrat, så det ville jag inte göra.

Bataki började krafsa sig i nacken med foten och såg nästan förlägen ut. Han kom sig inte för att säga något, utan flög bara med pojken raka vägen tillbaka till vildgässen.”