KTS: Jag skulle vilja lägga till att även amatöröversättare skulle kunna använda sig av maskinöversättning. Jag och min kollega Maarit Koponen upptäckte nyligen en efterredigerad maskinöversatt science fiction-roman översatt av en amatöröversättare. Vi ska analysera kvaliteten på översättningen och hur det fungerar med copy- right för den boken. Jag tror att de som kan tänka sig att använda maskinöversättning är precis sådana människor, som inte kommer kunna översätta utan det. De har inga kontakter, så de måste testa andra tillvägagångssätt.
JM: Det är en intressant tanke att det är de utan professionella kontakter som kommer vara mer benägna att arbeta med efterredigering.
Jag höll en föreläsning på en konferens för några år sedan och efteråt kom det fram översättare som var bekväma med maskinöversättning och ville diskutera det och de var faktiskt alla äldre översättare. De kände inte att deras jobb var hotade, de tyckte bara att det var intressant och de använde det på ett sätt som var användbart för dem. Så det motsäger ju den bilden, som även jag har, att yngre översättare är mer öppna för teknik. Men överlag håller jag verkligen med om det som Paola sa, att kunskap är makt. I vårt masterprogram försöker vi se till så att våra studenter kan prata om maskinöversättning på ett insiktsfullt sätt. Om någon försöker implementera maskinöversättning där det inte är lämpligt ska de kunna förklara varför det är olämpligt i det fallet och inte bara säga att det är dåligt. Men användningen av CAT-verk- tyg inom litterär översättning är intressant och det skulle vara intressant att höra vad Paola kom fram till i sin avhandling.
PR: En sak som har kommit fram i både min och andras forskning är att översättare använder CAT- verktyg på nya sätt, alltså inte så som CAT-verktyg är tänkta att användas egentligen. Till exempel för att ta fram en råöversättning för att senare slipa på den i Word. Det som verkar vara väldigt användbart för litterära översättare är egentligen konceptet med ett översättningsminne. Det blir mer som en korpus över ens tidigare översättningar i ett format som gör det enklare att söka och kolla upp ord och meningar.
ES: Ja och på ett sätt är det ju logiskt. I Sverige får man betalt per tusen tecken och om man bara får betalt för vad som står på pappret, då måste ju allt annat flyta på. Det är ju mycket extraarbete som sker och som skulle kunna förenklas. En annan sak som jag har tänkt på är att när man pratar om litterär översättning blir det lätt att man pratar om väldigt komplexa romaner. Men jag översätter till exempel bilderböcker och ungdomsromaner. Och då tänker jag att en ungdomsbok, tänk 9-12 år, en kapitelbok … Det är lite komplicerat för när man pratar om det här kan man ge folk idéer. Men jag tänkte alltså att det kanske skulle vara en bra genre att börja i för ett mer maskinöversättningsorienterat förhållningssätt? För på ett sätt löser det ju två problem – tid och pengar (skratt). Så hur tänker ni om olika genrer?KTS: PETRA-E-nätverket [ett nätverk för utbildning inom litterär översättning] arrangerade en konferens för några år sen och en forskare pratade just om att använda översättningsteknik för att översätta chicklit. En del genrer är ju väldigt förutsägbara och repetitiva. I sådana situationer, där det är en väldigt enkel stil, ingen polyfoni … i sådana fall skulle maskinöversättning kunna funka bra.
PR: Bara en liten observation om vad du sa, Elin, om att ge folk konstiga idéer folk, för det är verkligen en risk och det är också en fråga jag ställer till mig själv – vem hjälper jag nu? Och jag får frågor från översättare, som ”Jobbar du för det här företaget? Vill du sälja den här produkten till mig?” Och jag svarar ”Nej nej! Det är inte det jag vill”.
Det viktiga med forskningen just nu är att försöka hitta ett sätt för översättare att dra fördel av de här verktygen innan någon annan utnyttjar översättare med samma teknik. Och jag tror att vi kan lära oss mycket av vad som har hänt inom facköversättning, där alla använder de här verktygen varje dag. Det handlar om att hitta ett sätt där litterära översättare kan erövra teknik och använda den för sin egen skull. Om du tror att det kan vara användbart när du översätter chicklit och det sparar tid och inte inverkar på kvaliteten – varför skulle du inte använda det? Varför skulle du inte spara tid och kanske tjäna mer pengar? Du skulle ju ha mer tid att översätta!
JM: För att återkomma till frågan om 9-12-åring- ar. Vi hade en respondent i en studie som inte trodde att maskinöversättning skulle funka för litterär översättning, men kanske skulle läsare av genrelitteratur inte märka någon skillnad. Det finns definitivt ett sorts elitistiskt snobberi i det. Forskning visar att det sker en reducering av lexikal mångfald i maskinöversatt output. Man kan förstå det ur ett statistiskt perspektiv: om många översättningar använder samma ord och så står det ett mindre vanligt ord i några översättningar, då filtreras det ordet ut. Men vill vi verkligen exponera våra 9-12-åringar för så lättuggad text när vi försöker få dem att bli intresserade av att läsa? Kommer det locka in dem i läsning för resten av livet? Det skulle kunna få väldigt negativa effekter. I studier om automatisering från de senaste åren kunde man också se att det finns en risk att kärnkompetensen går förlorad. Om du jobbar som efterredigerare finns en risk att du tappar översättningskompetensen. Den andra är att om du blir för bekväm med en automatiserad process är det väldigt lätt att missa felaktigheter. Båda dessa anledningar gör mig betänksam vad gäller maskinöversättning av mindre prestigefulla genrer, och framför allt texter som är riktade till yngre läsare.
ES: Vilka frågor tror ni det vore viktigt att bevaka framåt?
KTS: Får jag börja? Jag kan ge lite olika svar. För det första tycker jag att det vore bra att organisera utbildningar i hur man använder olika sorters översättningsverktyg. Sen tror jag att det vore bra att påbörja en diskussion om kontrakt och copyrightfrågor. Man måste ligga steget före eftersom det skulle kunna bli ett problem. Det skulle till exempel kunna bli så att en del litterära översättarekanske vill jobba med efterredigering och om efterredigeraren lämnar ett personligt avtryck – om det är tillräckligt många förändringar i maskinöversättningen – då skulle efterredigeraren ha rätt till Copyright.
Den sortens frågor borde man förhandla om – vad för sorts rättigheter har en efterredigerare? Så – mer information och utbildning och att diskutera juridiska frågor i förhand.
PR: Jag tror också att vi skulle behöva röra oss bort från modellen där vi betalas per ord eller per mening. Det kommer bli svårare att kvantifiera arbetet ju mer vi introducerar översättningsteknik. Jag vet inte hur det skulle implementeras, men tanken är att hantera översättning som andra kreativa jobb. Om man till exempel köper ett konstverk, då får man bara ett pris! Man vet inte vad som händer på andra sidan. Om jag tar betalt för processen spelar det ingen roll om jag använder maskinöversättning på min kammare utan det är upp till mig att bestämma om det är hjälpsamt så länge jag levererar som jag ska.
Jag tycker att mer makt ska vara hos översättaren att ta betalt som man vill och använda vilka verktyg man vill, men just nu är det tvärtom, det är kunden som bestämmer vilka verktyg som ska användas.
ES: Mer som att översättare skapar ett värde som de säljer, och arvodet borde bestämmas utifrån det värdet och inte utifrån arbetet bakom?
PR: Ja! Att ingen annan kan bestämma över deras jobb eller vilka verktyg de använder. Och det är där mer utbildning och mer kunskap kommer in, för det är upp till mig att bestämma om det här verktyget är bra för det här projektet eller om jag vill använda mer specialiserade verktyg. Det borde vara upp till översättaren, för som vi sa är inte alla verktyg användbara för alla texter eller för hur du personligen arbetar med texten.
JM: Jag håller med om vikten av utbildning och kunskap för empowerment, självklart. Det är vägen framåt. Vi kan titta på hur andra organisationer har agerat som svar på ökande teknikanvändning. AVT-E, den europeiska organisationen för medieöversättare, skrev ett maskinöversättnings- manifest förra året. De försöker ta kontroll över narrativet genom att förklara hur, var och när de vill använda sig av maskinöversättning och förklarar hur de tycker att den används på ett rättvist sätt. De förnekar inte att maskinöversättning kan vara användbar ibland. Jag tycker det är en väldigt rimlig text. Den är också användbar för att informera allmänheten. Det som kommer göra skillnad i långa loppet är läsarnas support, så det vore väldigt bra att få direktkontakt med läsarna. Att skapa ett case för allmänheten och att ta kontroll över narrativet samtidigt som man informerar sina medlemmar skulle kunna vara en väg framåt
ES: Det börjar bli dags att avrunda. Vill ni säga några ord om hur drömscenariot ser ut? Eller skräckscenariot för den delen.
KTS: Okej, drömscenariot. Teknik kan verkligen förbättra litterära översättares arbete. Jag gillar Paolas idé att arvoden inte ska baseras på antal ord eller tecken utan få en liknande status som andra kreativa yrken. Jag tror att vi har många möjligheter och jag är faktiskt inte så pessimistisk. Läsare vill ha mänskliga röster i litterär översättning,det är jag säker på. Jag tror att läsare skulle sluta läsa om det blev för standardiserat. Jag tror att det kommer att bli bra, men vi behöver fortsätta vara observanta på hur det utvecklar sig och se till så att litterära översättares rättigheter respekteras.
