Förundrad och berörd bland de allra minsta

Blev sötchockad häromsistens. Fick i mitt arbete som kontakttolk träffa inte bara en utan två bedårande pyttesmå patienter på en och samma dag. Först en patient som var knappt en tvärhand hög och skulle undersökas med ultraljud. Läkaren ville kontrollera resultatet av en nyligen genomförd hjärtoperation.

Denne patient hade ännu inte yttrat sitt första ord, och det var givetvis lillens föräldrar som behövde tolk. Dock var lillpågen fokus för allas uppmärksamhet i undersökningsrummet.

Han var knäpptyst och tittade oavvänt och nyfiket på läkaren som ultraljudsundersökte hans lilla, lilla hjärta. Ingen annan sa något heller på en lång stund, och jag som tolk bara satt där, totalt närvarande. ”Det gick en ängel genom rummet”, sa min djupt troende mamma när ett sådant där magiskt förtätat ögonblick inträffade. Och det var verkligen så det kändes. Då ska man veta att jag inte ens tror på gudomliga änglar.

För ett litet ögonblick kunde jag bara förundras av stämningen, och vad vår fantastiska läkarvetenskap kan göra för dessa nästan nyfödda barn.

”Får man bli så här rörd på jobbet?”

 

Gick ut i snön, uppfylld av någon slags eufori, men samtidigt lite fundersam. Får man bli så här rörd på jobbet? Blev läkaren också det månntro? Hur engagerad har man lov till att bli? Hur mycket känslor ska man tillåta sig själv att känna när man är mitt i ett tolkuppdrag?

Nästa patient som berörde mig djupt var något längre än den förste, hade börjat prata lite, men ovilligt, varför språkförmågan behövde testas. Det gick inga änglar genom logopedens rum. Stämningen var snarare spänd och ansträngd, med två ganska oroliga föräldrar och ett otåligt yngre syskon som delvis störde testerna. Den lille storebrodern kämpade sig dock igenom hela testningen. Han kastade blygt ett par förstulna blickar mot mig, den enda i rummet som han inte träffat förut. Där satt jag, en kanske konstig tant i hans ögon, och upprepade allting på båda de språk som han förstår, men helst inte vill prata.

Begriper ett så litet barn över huvud taget vad min roll egentligen är?

Då jag tagit på mig vinterkappan i väntrummet fick jag plötsligt ett papper i handen. Det var gossen, som ritat en teckning till mig! Han vågade inte räcka över den själv, utan det fick mamma göra. ”Grazie! Tack!” utbrast jag, glad och mycket överraskad. Traskade ut med lätta steg över snön och isen till nästa uppdrag.

Andra gånger frestar det på att bli känslomässigt engagerad: när en barnfamilj jag träffat många gånger inte får den hjälp som de behöver, när ytterligare en ung människa blir förtvivlad över ett avslag från Migrationsverket, och när ytterligare ett barn far illa. Då kommer jag hem från jobbet som en urvriden disktrasa och måste lägga mig raklång och vila under en pläd innan jag orkar göra något vettigt resten av dagen.

Kostar det på för mycket att släppa in barnen i sitt hjärta?

Jag pratar i telefon med min syster, som är lärare, och förklarar mitt dilemma. ”Ja, det frestar på”, säger syrran, ”ibland gråter jag när mina elever tar studenten, men det är ju värt det!” Jag inser att jag håller med henne. ”Nej, vi varken är väl eller ska vara robotar”, konstaterar jag innan vi avslutar samtalet.

”…en stressad person blir lugnare då tolken kan kommunicera lugn”

Senare samma dag drar jag mig till minnes vad en advokat berättade på en tolkträff i höstas. Advokaten, som ofta använder tolk, brukar ägna tid åt att klura ut vilken tolk som passar till vilken klient: man, kvinna, yngre, äldre etc. Advokaten hade också märkt att en stressad person blir lugnare då tolken kan kommunicera lugn. Denna advokat vill uppenbarligen inte ha en själlös automatisk språkmaskin, utan en människa med själ och hjärta.

Vi kontakttolkar, som arbetar nära människor, ska nog inte ens försöka vara robotar. Det går att vara neutral, opartisk, professionell – och samtidigt bli som förtrollad av en liten, liten människa och själaglad över en annan liten människa som uppenbarligen fick förtroende för den där nya tanten, som var värd att få en finfin teckning i sin hand.