Välkommen hit, välkommen hem!

Det är sen kväll, råkallt på perrongen. Har just stigit av tåget och bestämt att det inte är värt blodsmaken i munnen att försöka hinna med nästa buss till Stenhagen, ytterkantsområdet där jag bor (för det är väl bara storstäder som har förorter?). Drar ner mössan ordentligt och stegar mot den föga inbjudande hallen med rulltrapporna ned till den ännu mindre inbjudande gång- och cykeltunneln. Men på väg nedåt lyfter jag blicken och ser den med ett milt, vitt sken lysande texten ”Välkommen hit. Välkommen hem.” mitt i betongen. Det låter ju fnoskigt, men allt känns faktiskt bättre helt plötsligt. Och så är det varje gång jag passerar stadens nuvarande slogan med bil, buss eller till fots. Nog begriper jag att kommunstrategerna menar ”flytta hit” när de säger ”välkommen hem” och sloganen skrevs ursprungligen för en arkitektfirma.  Någon har invänt att man borde komplettera med ”bostadsbrist sedan medeltiden”, för helt lätt att bosätta sig här är det inte. Men jag väljer följande tolkning: ”Även du som redan bor och lever här är välkommen åter efter din mer eller mindre tillfälliga utflykt till något annat ställe. Och du som bara hälsar på, känn dig som hemma.” Språktidningen hade en uppskattad tävling om bästa kommunslogan för några år sedan. ”I love Hjo” vann förstås, Uppsala var inte ens med i startfältet, men på femte plats kom Piteå med ”Det är hit man kommer när man kommer hem”. Fint det med, och diktat av självaste Ronny Eriksson, men är inte Uppsalas lite snärtigare?

Men när vi ändå är inne på listor och tävlingar: Hur kul är det att alltid komma fyra? År 1943 var Uppsala folkmängdsmässigt Sveriges tolfte stad, mellan Gävle och Jönköping i listan, så ”alltid” är en sanning med modifikation. Men bra länge nu har vi stått och stampat på en s.k. hedrande fjärdeplats, utanför prispallen. Invånarna i centralorten var år 2020 ca 167 000, bara lite mer än hälften av vad trean Malmö har. Men det verkar som om många ändå, som jag, trivs bra med att Uppsala ligger någonstans mellan storstad och småstad. Kultur- och nöjesutbudet är inte alls tokigt, och språk från hela Sverige och världen kan uppfattas i blåsten på gatorna. Men det är inte heller ovanligt att man ramlar på en bekant i centrum, och där jag bor är det lätt att komma ut i naturen, viktigt för just mig i alla fall. En lagom stor stad, alltså. Och om behov uppstår finns Stockholm nära (i alla fall när tågen går).

Inte bara universitetet

Hur ofta de infödda än påpekar att Uppsala också är, och framför allt har varit, en industristad som har spottat ur sig mängder av till exempel cyklar och skor till gagn för folket (och Jesse Owens) och vinning för företagens ägare, så kommer vi liksom inte runt universitetet. För att få grunda ett universitet på 1400-talet måste man självklart ha påvens tillstånd. Det ska ha kommit information om att Köpenhamn var på gång med en sådan ansökan varför Uppsala fick eld i baken och lyckades få sin kurir att komma fram snabbare till Rom. Så i tävlan om att bli Nordens första universitet knep Uppsala förstaplatsen (1477) precis framför näsan på danskarna (1479). Att vårt universitet var mer eller mindre nedlagt i drygt hundra år från Gustavs Vasas tid  och fram till Gustav II Adolfs brukar det talas mindre högt om.

Uppsala ligger först på en annan lista också, den över Nordens största katedraler. Domkyrkan är minsann hela sju meter längre än Nidarosdomen i Trondheim. Och ”Storan” är Sveriges största kyrkklocka, ursprungligen gjuten på 1600-talet. På nyårsnatten brukar jag ägna mig åt det gammaldags nöjet att lyssna på Sveriges radios genomgång av Sveriges domkyrkor och i den raden får våra klockor som tillhörande nationalhelgedomen (Uppsala stift är alltså Sveriges ärkestift, en annan typ av förstaplats) äran att spelas upp sist.

Klangen är djup och mäktig och hörs nästan bättre på radio än från balkongen på Upplands nation några hundra meter bort (jo, EN gång var jag på nyårsgask). Men om jag måste gå i kyrkan styr jag faktiskt hellre stegen till den närliggande ”bondkyrkan”, Helga Trefaldighet, som har en varmare och mer välkomnande interiör. Gotiska katedraler är maffiga men har man sett en har man sett alla, liksom …

När vi nu klarat av lärdomens och religionens tempel kan det kanske vara på sin plats med några människor också. Döda sedan länge, visserligen, men ganska väl ihågkomna. Blomsterkungen Linné får ursäkta, han är redan så omåttligt berömd, och ni kan få en kunnig och intressant presentation av honom om ni kommer med på visningen av Linnémuseet, rekommenderas varmt. I stället har jag högst subjektivt valt ut tre andra historiska personer som levt och verkat i Uppsala: Malla Silfverstolpe, Emanuel Swedenborg och Olof Rudbeck d.ä. Inget bra val på så sätt att det finns förfärligt mycket att säga om var och en av dem medan det här bara finns tid och plats för lite skrap på ytan. Men ni får läsa vidare på egen hand om ni blir nyfikna.

Rudbecks rastlöshet

När det gäller Olof Rudbeck den äldre (1630–1702) måste jag deklarera ett slags särintresse: Min pappa har skrivit en mycket tjock biografi om detta universalgeni (en bok jag måste erkänna att jag inte läst från pärm till pärm). Men nog kan de flesta fascineras av en människa som blev osams med nästan alla professorskollegerna i sin kamp för ett mer förnuftsdrivet och framåtblickande universitet samtidigt som han skrev ett kolossalt verk som drev tesen att det sjunkna Atlantis i själva verket var nordiskt och runorna förebilder för de grekiska bokstäverna? Man ska här ha i åtanke att det var stormaktstid i Sverige och folk skickades ner till kontinenten för att hitta ”götiska minnesmärken”. Men Rudbeck höll på med så enormt mycket annat under sitt liv. Några exempel: Upptäckte lymfkärlssystemet (ungefär samtidigt som, men oberoende av en dansk kollega), studerade kometbanor, gav ut ett enormt verk om växter, anlade universitetets första botaniska trädgård, byggde den stiliga anatomiska teatern i Gustavianum (som ledsamt nog inte öppnar förrän till sommaren, renovering pågår) samt ett flertal hus och en bro. Inte undra på att nämnda biografi uppgår till 656 sidor.

Swedenborgs skalle

De riktiga Swedenborgkännarna är nog lite bedrövade över att folk i gemen inte frågar så mycket om mannens läror och skrifter utan bara simpelt sensationslystna undrar hur det var med den där skallen som försvann. Är det hela liket som är på plats i Uppsala domkyrka nu? Emanuel Swedenborg (1688–1772) är nog ett bra exempel på hur man vanligen inte blir profet i sitt eget land. Han hör till de internationellt sett mest kända svenskarna och hade (och har) många anhängare utomlands. I London, där han levde en stor del av sitt liv och dog, finns The Swedenborg Society. Han började som idog naturvetenskapsman och uppfinnare (ritade till exempel ett flygplan), men är definitivt mer känd som kristen mystiker och andeskådare.

Så kan det också gå. Kopplingen till Uppsala är främst att Emanuel studerade här, erbjöds en professur (som han tackade nej till) och, som sagt, ligger begravd i Uppsala domkyrka dit kvarlevorna flyttades från London år 1908. Förutom skallen då, som var på vift tills den dök upp på en auktion och kunde återförenas med resten av kroppen. Det finns lite motstridiga uppgifter om var den hade hållit hus i 70 år, men med modern teknik har man i alla fall kunnat konstatera att den som nu ligger i kistan är den rätta. Podden Bildningsbyrån (UR) har ett avsnitt om Swedenborg. Kan passa på tåget till Uppsala?

Silfverstolpes salong

Magdalena ”Malla” Silfverstolpe (1782-1861) föddes i Finland men kom att bo större delen av sitt liv i Uppsala. När hon blev änka började hon med sin berömda fredagssalong i hemmet vid Stora torget (i ett hus som revs i början av nittonhundratalet). En av de inbjudna, Louis de Geer, beskrev det hela så här: ”Där lästes vanligen högt ur någon nyligen utkommen bok, därvid vem som helst fritt avbröt läsningen med sina anmärkningar, som upptogos av andra och ofta utspunno sig till de mångsidigaste recensioner … För övrigt konverserades om dagens allmänna politiska och litterära ämnen, och en stund av aftonen var alltid anslagen åt musik”. Låter väl trevligt? Bland de mer prominenta deltagarna fanns romantikerna Atterbom och Geijer, men även idag mindre kända talanger inom musik och litteratur bjöds in.

Silfverstolpe hyste stor beundran för Fredrika Bremer som romanförfattare, men som människa ansåg hon henne tydligen ha ”ej nog kvinnligt hjärta”. Och hon skrev ett kritiskt genmäle till Almqvists ”Det går an” som hette ”Månne det går an?” (svaret var nej). Silfverstolpe var en självständigt skrivande och läsande kvinna, men det hade nog inte blivit tal om att starta någon salong innan hon blev änka. Hennes memoarer finns utgivna i fyra delar och efter att ha läst på lite om författaren får jag lust att åtminstone dyka ner lite här och där i dem.

Här sätter jag stopp för mina lite spretiga och löst sammanfogade tankar om Uppsala, återstår bara att hälsa er alla goda tolkar och översättare varmt ”välkomna hit, välkomna hem”!

P.S. Vill också tipsa om denna charmiga filmkrönika (1928, 10 minuter) som visades på Slottsbiografen, ”Bergmans biograf” på Nedre Slottsgatan, fortfarande i bruk i samma byggnad. Och varför inte passa på att söka på din egen hembygd i Filmarkivet, en riktig guldgruva?