Anrik tolkfest lockade långväga besökare

Möjligen är det för att jag tidigare bott i det som slarvigt kallas ”Norrland”, men för mig är det inte märkligt att vill man ha kul får man resa långt. Att resa från Luleå till Gällivare för att umgås med roligt folk och festa loss, eller från Luleå till Umeå för att gå på opera kändes inte alls konstigt på den tiden. Kanske är det därför som jag inte kände mig särskilt knasig som åkte från Lund till Stockholm för att gå på fest med en bunt tolkar, som jag knappt ens kände sedan tidigare.

Anders Paulssons tolkfest är legendarisk. Hur länge den ordnats är lite oklart, men det verkar som åtminstone tjugo år. Miljön är sagolik: en gammal stuga med en kuperad naturtomt, som inryms i världsarvet Drottningholm. Dock på behörigt avstånd från själva slottet — man kan inte vinka till kungen, och det är väl tur det, som republikanerna i sällskapet konstaterade. Värden Anders ville få oss att tro att det enligt fin gammal slottstradition spökar i stugan. Dock var husspöket Sabina inte var på plats just denna eftermiddag, eftersom hon gjorde audition för att få bli slottsspöke hos kungaparet. Med detta välkomsttal var den ”nedre” ribban lagd och nog är skämt och skoj något vi behöver när världen ser ut som den gör anno 2025.

Apropå hur världen ser ut så blir undertecknad ganska rörd vid tanken på att vi på festen såg deltagare från länder som ligger i krig eller konflikt med varandra. Människor från vitt skilda delar av världen, men med samma engagemang och vilja att mötas och umgås. ”Så här borde världen alltid fungera”, kunde jag inte låta bli att tänka.

Några av oss som var där var helt nya i yrket, andra var veteraner. Några var yngre, andra äldre. Det som vi hade gemensamt visade sig snabbt, så fort vi började babbla (på allas vårt gemensamma språk svenska): passionen för detta svettiga, ibland stressiga men aldrig tråkiga arbete.

Musikgruppen Café del Mundo underhöll oss med musik och sång på ett antal olika språk. De lät oss också uppleva något som borde ingå i en svensk kulturkanon: allsång med visor och sånger där vi trakterade såväl Stockholm i mitt hjärta från ”Allsång på Skansen” som Fattig bonddräng från ”Emil i Lönneberga”, samt en och annan vals av Evert Taube. Det doftade från grillen, regnet höll sig på avstånd, myggen höll sig någorlunda lugna medan skymningen föll denna augustikväll vid Mälarens strand.

På nattkröken blev samtalen tyngre och allvaret större. Hederskultur kom upp på bordet, ett ämne som alltid är intressant, om än blytungt. Att vara med familjer som får barn omhändertagna av socialtjänsten kan också vara svårt att glömma när man kommer hem från jobbet. Våra värsta tolkminnen bjöd på fasansfulla minnesbilder från rättegångar som vi tolkat i.

När vi delade upplevelser med varandra uppstod en alldeles speciell känsla – att alla i rummet förstod hur det varit. Som tolk är du med om otroligt mycket och har ofta ingen att prata om din upplevelse med efteråt, eftersom du har tystnadsplikt, och inget fikarum där du kan krascha i soffan och pusta ut med dina jobbarkompisar. Istället kanske du direkt ska hämta ditt barn på förskolan, ett barn som definitivt inte ska veta om vad mamma eller pappa var med om på jobbet idag.

Läsaren har säkert redan förstått att er redaktör är ytterst nöjd med att ha färdats genom hela Götaland och en del av Svealand för att få umgås med dessa kollegor i denna fantastiska miljö. Nästa år är det av olika skäl sista gång som Anders och Ylva ordnar festen. Kontakta undertecknad om du är tolk och vill följa med mig dit!