ISO 11669:2024 – Translation projects – General guidance
Den mest övergripande standarden är den allmänna vägledningen för översättningsprojekt, ISO 11669, som utgavs i en reviderat utgåva 2024 (första utgåvan kom 2012). Eftersom den ger ”allmänna riktlinjer” går det inte att certifieras mot den. Dessutom är den avsevärt mer ingående än en regelrätt standard (här och i det följande ges citaten i min översättning): ”Dess syfte är att säkerställa effektivitet och kvalitet genom att förbättra kommunikationen mellan de parter som är inbegripna i ett översättningsprojekt.” Den ”erbjuder ett ramverk för utveckling av de specifikationer för översättningsprojekt som utgör grunden för att efterfråga, lägga upp, leda och utvärdera översättningsprojekt. Den innehåller även vägledning rörande behovsanalys, utvärdering av risk samt etapper i arbetsflödet men erbjuder inte procedurer för bedömning av kvaliteten av resultatet av översättning.”
Den här utgåvan är strängt taget en helt annan standard än den första. Framför allt innehåller den väldigt mycket mer, men är också organiserad på ett helt annat ( bitvis ganska förvirrande ) sätt. Här beskrivs ingående alla moment i ett översättningsprojekt, och här finns dessutom extremt detaljerade bilagor med sådant som översättningsparametrar, checklista för utarbetande av projektspecifikationer för översättningar, checklista för val av översättningsföretag (!), checklista för terminologibehov.
Standarden riktar sig ”primärt … till dem som behöver översättningstjänster men kan vara relevant även för andra berörda, t.ex. de som tillhandahåller översättningstjänsterna och … slutanvändarna”. Men eftersom köparen titt och tätt föreslås rådfråga tjänsteleverantören även innan avtal sluts, är det för mig snarare den senare som i första hand har användning för standarden. Jag föreställer mig att den tjänsteleverantör som har – eller siktar in sig på – framför allt några större kunder med fördel skulle kunna utarbeta en upphandlingshandbok utgående från denna standard: alltså använda den som grundmaterial för utbildning av kunderna.
Standarden introducerar även ett antal begrepp som jag inte har stött på tidigare; framför allt risk och riskbedömning (risk assessment) – förmodligen viktigt men i de flesta översättningssammanhang förbisett. Här finns även termer som translation grade, content correspondence, target language conventions – alla märkligt nog utan definitioner.
Liksom i den första versionen betonas betydelsen av projektspecifikationer och deras betydelse för bedömningen av resultatet. De ska utarbetas av både kund och tjänsteleverantör. En kärnpunkt här är alltså – precis som Ingemar Strandvik säger i tidigare nämnda e-V-artikel – att specifikationerna är avgörande för bedömningen av en översättnings kvalitet. Till hjälp har man då ett omfattande och detaljerat appendix med översättningsparametrar – närmare 30 stycken.
Det bör påpekas att termen AI saknas, men termen MT kan utan vidare tolkas som att den inbegriper ”MT med hjälp av AI”.
Som sagt riktar sig denna standard framför allt till översättningsköpare. Jag tror att de köpare i Sverige som skulle rådfråga standarden kan räknas på ena handens fingrar: därtill är den alldeles för detaljerad. Men som sagt: en byrå som vill visa framfötterna kan säkerligen ha stor nytta av den. Gärna även när det gäller kommunikationen med underleverantörerna/frilansarna.
