Agatha Christie på svenska – ett (m)orddrama

Jag får först erkänna att min erfarenhet av Agatha Christie mer är av typen att hon alltid har funnits i mitt medvetande som ”detektivromanernas drottning” men ingen författare som jag egentligen har läst i någon större utsträckning. Det finns de som tycker att Christies verk både är fördomsfulla och enkelspåriga och jag kommer att tänka på Ruth Rendell, en annan deckarförfattare i generationen efter Christie, och hennes ord. Rendell menar – och här kommer lite torr, brittisk sarkasm – att det är en förolämpning mot kartong att kalla Christies karaktärer för kartongfigurer. Jag säger ingenting om det, och jag känner inte tillräckligt starkt för kartong för att kunna avgöra om det är ett material vars rykte vi bör värna om eller inte, men endimensionella karaktärer är nog själva stommen i Christies berättande. Och bör så vara.

Men vad har en artikel om teaterpjäsen Råttfällan att göra i e-versättaren kanske du undrar (och dessutom skriven av en facköversättare med blygsamma kunskaper om Agatha Christie)? Jo, jag kom faktiskt att tänka en hel del på just översättning när jag satt där i den nedsläckta teatersalongen (smuttandes på min Ramlösa då jag av någon anledning alltid får rethosta i stunder som dessa). Och jag kom även att tänka på skillnaden mellan översättning av skönlitteratur och facköversättning. I den här uppsättningen hade man valt att behålla den engelska originaltiteln The Mousetrap på programbladet istället för den ganska vedertagna svenska titeln Råttfällan och jag tänkte även på hur självklart det är att karaktärerna har namn som ”Mollie och Giles Ralstone”, ”Mrs. Boyle” och kriminalassistent ”Trotter” även i översättningen. Ingen klåfingrig lokaliseringsiver här inte!

”I extremfall har jag hängivit mig åt så problematiska

böjningar av engelska lånord att jag vid slutet av dagen

känt mig smutsig, så smutsig. Vissa uppdrag gör att man

huttrar till vid skrivbordet, oavsett årstid.”

Som facköversättare är man ju, som ni alla vet, ibland inblandad i lokaliseringsprocesser och marknadsanpassningar som inte är något annat en ren och skär transkreation av källtexten för att det viktigaste i sammanhanget är målgruppen och hur de på bästa sätt ska ta till sig måltexten. Inom reklam- och marknadsföringsbranschen inte så sällan med ambitionen om att läsarna ska bli så till sig att de under inga omständigheter lämnar webbplatsen utan att först ha lagt åtminstone en livsomvälvande produkt i varukorgen. Här får det inte vara något som kommer emellan läsaren och texten, inget som skaver, för att budskapet på ett snabbt och effektivt sätt ska skapa den tänkta effekten. Sedan finns det ju så klart även här önskemål om att källtextens tonalitet och stil ibland tydligt ska skina igenom i översättningen. Inte minst mellan språkparen engelska och svenska. Som svensk översättare får man ibland stå ut med att behålla så mycket engelska ord i den svenska texten, på kundens begäran, att det svartnar för ögonen. I extremfall har jag hängivit mig åt så problematiska böjningar av engelska lånord att jag vid slutet av dagen känt mig smutsig, så smutsig. Vissa uppdrag gör att man huttrar till vid skrivbordet, oavsett årstid.

Alla som någon gång, frivilligt eller av andra anledningar, läst teorier kring olika översättningspraktiker har nog stött på Lawrence Venuti och hans förespråkande av förfrämligande översättning där man medvetet låter källspråket färga målspråket. I den svenska översättningen av The Mousetrap nynnades det med jämna mellanrum på Three Blind Mice på klingande engelska insprängt i svenska repliker. Venuti hade förvisso nog föredragit synliggörandet av andra kulturer än just de europeiska och engelskspråkiga men man får väl ändå säga att domesticeringen, eller målspråksanpassningen, lyser med sin frånvaro. Att låta det brittiska lysa igenom i den svenska översättningen är nog snarare än förutsättning än något som skaver här.

Men vad ska vi facköversättare låta skina igenom i vårt dagliga värv? Tja, inom mode och skönhet är det ju sannerligen en norm att en hel del engelska ord ska få slinka igenom för att det ska låta ”fashion” och inte som en text skriven i samarbete med Institutet för språk och folkminnen. När det gäller viktig samhällsinformation som riktar sig till allmänheten är å andra sidan det allra viktigaste att texten ska vara så lättillgängligt för målspråksläsaren som möjligt. Språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Och inte minst om man översätter text som sedan omfattas av klarspråklagen. Men det är inte bara myndigheter och andra offentliga organ som mår bra av begripliga texter – vem har inte läst en dåligt översatt manual och i raseri tänkt mörka och nästintill mordiska tankar?

Och på tal om mordiska tankar har vid det här laget mördaren uppdagats på Monkswell Manor och Mollie och Giles drar en lättnadens suck. Och jag väcks ur mina funderingar. Den röda sammetsridån går ned, publiken applåderar och snart kommer skådespelarna ut igen och tar emot både blommor och jubel. Det är snart dags att lämna den varma teatersalongen för att ge sig ut i snålblåsten igen. Vem mördaren var? Efter pjäsens slut ombads publiken traditionsenligt att inte avslöja vem mördaren är och det får jag väl se som ett non-disclosure agreement så gott som något.