På gästspel i teaterns värld

Nu minns jag inte längre precis hur det var, men troligtvis sökte jag efter något helt annat på nätet i mars 2021 när jag råkade på en artikel om tjecken Karel Čapeks pjäs Bílá nemoc (”Den vita sjukan”) från 1937. Den hade blivit aktuell under pandemin, sas det. Lite snabba efterforskningar gav vid handen att pjäsen satts upp två gånger i Sverige. Dels på Helsingborgs stadsteater redan hösten 1937, dels i radion 1948.

Vid det här tillfället hade jag ont om uppdrag och därför tid över. Det är ju då man enligt diverse käcka råd ska komma i kapp med bokföringen, fundera över företagets framtid eller utveckla sin kompetens.  I stället blåste jag dammet av en av alla volymer jag släpat hem från Prag genom decennierna (varav merparten står olästa i sin hylla) och började läsa Čapeks pjäs om den otäcka sjukdomen som sägs komma från Kina, endast drabbar dem över fyrtiofem och sprider sig lavinartat över världen.

Platsen är en auktoritär stat mitt i Europa, på den tiden uppfattad som ett lätt förklätt Nazityskland. Alltmedan vetenskapen står maktlös inför smittan är marskalken, landets Ledare, väldigt sugen på att starta krig mot ett mindre grannland. För att det är hans plikt mot folket och för att krig är så vackert. Den försynte fattigläkaren Galenos tror sig faktiskt ha funnit ett botemedel mot sjukdomen. Men han har sett det förra kriget på alltför nära håll och ställer därför villkor för att behandla någon annan än de allra fattigaste, helt omöjliga villkor …

Jag som uppskattar Karel Čapeks ganska torra, men ibland också burleska humor fick här mitt lystmäte. Visst, det fanns lite svaga punkter, men det här var ju inte en roman utan en pjäs. Ett gäng skickliga skådespelare skulle absolut kunna blåsa liv i den stroppige överläkaren, den mansplainande familjefadern, vapenbaronen, diktatorn och de andra. Och samtidigt ha väldigt kul. För att inte tala om hur kul publiken skulle ha. Tänkte jag.

När det gäller att försöka intressera bokförlag för olika i mitt tycke underbara tjeckiska böcker har jag givit upp för väldigt länge sedan. Skulle jag våga ge mig på Sveriges teatrar nu, för att bli lika besviken? Men kanske jag inte skulle ta en massa nej fullt så personligt vid 56 som vid 36? Den här texten var dessutom så rolig och rätt i tiden att om jag så bara lyckades övertala något superokänt amatörteatersällskap att göra något av den skulle det vara gott nog!

Eftersom ingen översatt pjäsen till svenska senare än 1937 (och det manuset var knepigt att få tag på) tyckte jag att jag kunde ta mig rätten att göra en nyöversättning. Så jag satte genast igång och fick många högtidsstunder de följande veckorna! Naturligtvis finns det alltid saker att reda ut, otaliga val att göra, alltid något man har missförstått. Men om man jämför med de övriga skönlitterära texter jag ändå arbetat med, nej slitit med, så kändes det här både lättsamt och lustfyllt. Dessutom fanns en hel del verklig och påhittad terminologi, alltid skoj för en facköversättare.

Nästa steg var att försöka formulera ett intresseväckande brev, prata med två kloka väninnor med kännedom om Teatersverige (vilka bestämt hävdade att jag borde vänta med amatörerna) och börja mejla manuset till lämpliga nyckelpersoner på olika scener i Sverige och i Svenskfinland.

Det var både helt rätt och helt fel tid för pjäsen. All världens teatrar var ju hårt drabbade av verklighetens pandemi och hade fått sätta sina produktioner i vänteläge. Repertoarer var lagda åratal framåt. Men skillnaderna mot bokförlagen då för femton-tjugo år sen var två: En högre andel svarade över huvud taget, och alla de som svarade uttryckte sig entusiastiskt eller åtminstone välvilligt. På en teater hade man dock fattat ett principbeslut om att inte spela pjäser med pandemitema, lät faktiskt rätt rimligt …

Nåväl, vi hoppar fram till vårvintern 2022. Obehagligt nog hade pjäsen då blivit ännu mer aktuell, för marskalken i dramat startar verkligen sitt krig. Och möter oväntat motstånd, kan inte ta kontroll över grannlandets huvudstad … Jag får tips om ytterligare några teatrar jag borde prova med. En av dem svarar omedelbart: ”Det låter ju intressant. Ska läsa genast.” Ja, ja, det kostar ju inget att skriva så. Tre dagar senare: ”Faktum är att vi är intresserade, kanske redan till hösten.”

Inget ont om superokända amatörteatersällskap. Men det här var en Stockholmsscen med gott rykte. Gränslös lycka! Eller? Jag är sorten som tvivlen gärna gnager på. Tänk om de inte förstår humorn. Tänk om de vrider allt så många varv att det blir oigenkännligt. Eller värst av allt, tänk om de ångrar sig.

Men, om inte förr så lugnade jag mig efter den första läsningen, som skedde runt ett bord i något slags pausrum på Teater Tribunalen på Hornsgatan en varm junidag. Det var rent rörande att lyssna när människor som kan sina saker läste upp ”min” text så bra, helt orepeterat. Och dessutom skrattade på rätt ställen. Stor lättnad. Men regissören hade mycket att fundera på över sommaren, till exempel: Hur får man till en pjäs med sisådär trettio roller när man bara har sex skådespelare?

Början av oktober 2022. Hinder har dykt upp, sjukdomar, allmän tidsnöd, premiären uppskjuten. Får sitta med på en repetition. Väldigt givande att få en glimt av allt arbete på och bakom scenen. Ett visst kaos: ”Ursäkta, det ligger en kroppsdel här, den är inte min.” Viss frustration: ”Jag hatar teater!” Egentligen är jag inte orolig på djupet, men samtidigt: det känns som att det är en fullständigt orimlig arbetsuppgift att få ihop en teaterföreställning av det här på tio dagar. Repliker som ska sitta, draperier som ska dras hit och dit, tusen detaljer som måste synkas. Dessutom med mycket små resurser jämfört med en stor institutionsteater. Mission impossible.

Så blir det i alla fall premiär. Pjäsen har då fått titeln Doktor Galenos mirakelmedicin. Fullsatt i salongen. Har några kära vänner i publiken. Jag kan inte på ett enkelt sätt uttrycka vad jag kände och tyckte, men jag blev väldigt tagen av föreställningen. Trots eller tack vare groteskerierna och det medvetna överspelet. Det fungerade. Och det fanns stillsammare scener att vila i. Effektfull musik. Fiffiga lösningar. Fantasifullt bruk av tidningspapper.

Det känns ganska meningslöst att spekulera i vad författaren hade tyckt, han lämnade jordelivet 1938. Men år 2022 fick hans text fortfarande publiken att kippa lite efter andan. Och skratta. Bra recensioner blev det också. Det hade han definitivt gillat.

Efter premiären gick jag omkring i en lätt eufori som hjälpte mig att hantera vardagens oro och höstens mörker. Men kanske även störde koncentrationen lite.

Alla de där rollerna då? Lösningen var dels skådespelare som i sitt anletes svett fick byta roller i expressfart, dels ett par uppsättningar förtjusande pappdockor, som i och för sig också krävde passning.

Sexton i stort sett utsålda föreställningar blev det, och till min stora glädje kom också några SFÖ-SAT-medlemmar och tittade. Och verkade nöjda efteråt.

Kan det bli någon mer dramatik framöver? I alla fall har jag tillsammans med en ung regissör, Ester Holmén, översatt Radka Denemarkovás pjäs Sömnstörningar från 2010. Den har presenterats vid skådespelaruppläsningar på Reginateatern i Uppsala och på Ö2 Scenkonst i Stockholm under 2022. Vi hoppas på en fortsättning …

Läs mer om Dr Galenos mirakelmedicin på Teater Tribunalens arkivsidor.