Zoom- och hybridundervisning i översättningsteknik

Universitetsundervisning kan se rätt olika ut, och rena föreläsningar är det inget som helst problem att ge på Zoom. Både lärare och studenter brukar vara nöjda med att slippa stiga upp i svinottan, och bortsett från några påpekanden från studierektorer att man inte ska ha barn och husdjur med sig på lektionerna, och att man helst också ska vara påklädd, har den undervisningen gått utmärkt. Lite knepigare är det att överföra hands on-undervisning i CAT-verktyg från datasalen till Zoom.

Framför allt har det ställt stora krav på studenterna. De har fått anvisning att ha två tillgängliga skärmytor, en för att kommunicera på Zoom och en för CAT-verktyget. Dessutom har de själva fått ladda ner och installera verktyget, och lösa alla de små problem som oundvikligen uppstår med teknik och kommunikation – i datasalen är allt förinstallerat och underhållet.

Det har ändå gått förvånansvärt friktionsfritt, trots en uppsjö olika plattformar och OS-versioner hos studenterna. Självklart har några knutar fått lösas under pågående seminarium som man hade sluppit i datasalen, men som lärare ser jag en annan poäng med denna hemvävda arbetsmiljö för studenterna: Den är påtagligt lik den som de kommer att verka i ute i arbetslivet. Där är man ensam med sin dator och har själv ansvaret för att allt ska fungera – hjälp och stöd har man från kollegor och supporten i cyberrymden. Jag tror att de två årskullar studenter som har fått prova denna typ av undervisning har fått många värdefulla erfarenheter med sig.

TÖI (Tolk- och Översättarinstitutet) har sedan länge avtal med memoQ, vars programvara är det primära undervisningsverktyget, men sedan några år undervisar vi även i Memsource. Det verktyget lånar sig naturligtvis perfekt för distansundervisning eftersom det ligger i molnet, har låg inlärningströskel och kan användas oberoende av plattform.

Under våren 2022 började verksamheten så smått återgå till campus, och under terminens första halva fick lärarna välja om de ville undervisa på plats, på Zoom eller i kombination – dvs. hybridundervisning. I det sistnämnda fallet ställs större krav på läraren, och framför allt på utrustningen. Vi som försökte med hybridundervisning insåg snabbt att det inte duger med provisoriskt uppriggade webbkameror och burkiga högtalare – då är det bättre att låta bli, för ingen inblandad blir nöjd.

Från och med april är campusundervisning grundtipset på SU, och på ett sätt är det skönt att vara tillbaka i gamla gängor igen. Men jag vill ändå påstå att de två gångna åren har gett både lärare och studenter värdefull erfarenhet av alternativa undervisningssätt. Med rätt teknik, frikostigt med fantasi och kreativitet – och med en förlåtande attityd på båda sidorna om katedern (eller webbkameran) kommer man långt – och ingen vet när det blir dags att damma av de kunskaperna på nytt.