We can English – reklammissar på världens bästa svengelska

Paddy Kelly beskriver hur han efter några år i Sverige började fotografera reklam med konstig engelska för att dela med sina vänner, men snart insåg han att denna engelska även sa något om den svenska kulturen. Detta är alltså inte bara en rolig bok utan även en analytisk bok som sätter luppen på svensk hybris. Fast den kanske mest är rolig. Riktigt rolig. Analysen kommer så att säga på köpet som en underström. Lite socker på toppen gör som alla vet att medicinen slinker ned.

Slut online då? Tänk er en webbkatalog. Tänk er att man kan handla online. Tänk er att varan ni söker är slut och inte går att köpa online. SLUT ONLINE är ju den självklara lösningen. Tills du läser det som en engelsktalande.

Clarion Hotel Sign är en skylt som säkert de flesta har gått förbi utan att reagera på. Hotellet heter alltså Clarion Hotel Sign. Det står sign på skylten utanför. Paddys teori är att någon hade skrivit ”sign” när skylten beställdes så att de skulle veta vad den var till för och när skylten sedan levererades ville ingen låtsas om misstaget. Det skulle ju verkligen ha kunnat gå till så, eller hur?

Några fler exempel, som definitivt blir bättre när man har den faktiska bilden bredvid: ”In your face, nut milk” (försök att undvika att tänka snuskiga tankar där om du kan), “Tearapist” (te-terapeuten alltså…), ja exemplen är många och jag inser också att när en engelsktalande för första gången får ett erbjudande om ”coffee on the food” så kanske hen är skeptisk till denna tradition. Ett stort plus här är dock att Paddy, till skillnad från många svenskar, är medveten om den norrländska traditionen att ha ost i mjölken så steget till att bokstavligen hälla kaffe på maten är inte så långsökt förstås.

Kanske det allra mest pinsamma i hela boken ändå är snillet som bestämde sig för att sälja in en vit laddare (powerbank) med en slogan som löd ”white power”.

Kolla med någon som har engelska som modersmål är ett gott råd i boken.

Och ge oss svenskar en bra psykolog så att vi kan tala ut om vår bristande självinsikt när det kommer till att hantera engelskan. Eller, det kanske räcker att läsa denna bok och skratta riktigt hjärtligt åt oss själva?