Tillgång till tolk – en hotad rättighet

Som många andra uppmärksammat skulle detta strida mot ett antal lagar, bland annat 5 kap. 6 § rättegångsbalken, 50 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och 13 § förvaltningslagen. Ungefär en månad innan Tidöavtalet lanserades publicerade SKR en skrivelse om rätten till tolk. Man hänvisade bland annat till 3 kap. 6 § patientlagen och skrev att denna ”syftar till att stärka och tydliggöra patientens ställning samt till att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet”. Man konstaterade att det är sjukvården som ansvarar för att mottagaren förstår innehållet i den information man ger.

“Alltså har vi, som samhälle, mycket att spara på att en utbildad och kompetent tolk finns på plats vid patientens möte med läkaren.”

För den som nyligen beviljats uppehållstillstånd, precis börjat studera svenska eller som av exempelvis medicinska skäl eller hög ålder har svårt att lära sig svenska kommer detta att innebära stora risker. Och som mycket annat i samhället drabbar inte detta de välbeställda utan de av oss som inte har ekonomisk möjlighet att betala för tolktjänster.

För dessa personer kommer denna överenskommelse att innebära att man tvingas söka vård utan att vara säker på om man kommer att kunna förstå läkaren eller själv göra sig förstådd. I och med detta äventyras patientens säkerhet och hälsa.

Behovet av tolk är inget vi kan lagstifta bort utan det kommer förstås att finnas kvar. Risken blir då att den som inte har råd med tolk kommer att be en bekant eller, ännu värre, ett barn följa med och tolka. Konsekvenserna av att barn används som tolkar har diskuterats i många år.

Vi språkarbetare vet mycket väl att det inte räcker att vara flerspråkig för att kunna arbeta som tolk. I och med Tidöavtalet hotas tolkarnas yrke eftersom den som har rätt att använda sig av tolk riskerar att inte kunna tillgodogöra sig denna rätt. Utbildade, erfarna och kompetenta tolkar riskerar att ersättas av gemene tvåspråkig person som ”tolkar” kostnadsfritt. Den tolk som lagt många år på att studera termer och begrepp, tolkteknik och etiska regler för att kunna se till att kommunikationen mellan exempelvis läkare och patient fungerar vet att patient- och rättssäker tolkning kräver mycket mer än bara två språk.

“En opartisk, neutral och ojävig tolk är en grundläggande förutsättning för det tolkade mötet.”

Om tolken ersätts av en granne, kompis eller ett barn uppfyller inte tolkningen de krav som Kammarkollegiets god tolksed ställer på en tolk om bland annat opartiskhet och neutralitet. Om den granne som jag förra veckan lånade pengar av i dag följer med mig till socialtjänsten för att tolka mötet med min socialsekreterare finns risken att denne granne ljuger eller överdriver för att jag ska beviljas mer pengar och därmed kunna återbetala min skuld till honom. I och med detta anses jag ha begått ett brott och jag riskerar rättsliga påföljder eftersom ”jag” farit med osanning.

En opartisk, neutral och ojävig tolk är en grundläggande förutsättning för det tolkade mötet och för att mötets parter ska kunna dra lika nytta av tolken. Detta avtal innebär att den som inte behärskar svenska riskerar att försättas i riskfyllda situationer (oavsett om detta görs med avsikt eller av kunskapsbrist hos medföljande ”tolk”) och avtalet bäddar för att en svartmarknad för tolktjänster utvecklas.