De andra är så kallade ”default rules”, och deras raison d’être är att skydda den svagare parten i ett avtal. Här nämndes den svenska köplagen som ett bra exempel. Tack vare den slipper vi, till skillnad mot våra medsystrar och -bröder i USA, kontraktstexter på flera hundra sidor. I avsaknad av slika ”default rules” måste man nämligen ta sin tillflykt till detaljerade beskrivningar.
Vi gick vidare till att diskutera Internationell rätt, som kan delas upp i två huvudområden:
Folkrätt (latin: ”jus gentium”) som behandlar offentliga rättigheter, respektive Internationell privaträtt. Den senare används till exempel för att fastställa vilket lands jurisdiktion som ska gälla vid en bilolycka mellan en dansk och en finsk bil på svenskt territorium.
Rättssystemet kan i alla de jämförda länderna schematiskt återges som en tredelad pyramid. Det som i Sverige utgörs av tingsrätter, hovrätter respektive Högsta domstolen i form av första, andra och tredje instans har samma motsvarigheter i såväl Storbritannien som USA. Vi kom kortfattat in på likheter och skillnader i fråga om specialdomstolar och juryväsendet.
Ett konkret exempel på hur luriga en översättarens sysslor ofta kan vara, ibland i form av ”false friends”:
Ordet jurist betecknar ”domare” på amerikansk engelska, medan det på brittisk engelska används om en ”scholar without legal literature”.
Det var heller inte utan viss munterhet som vi åhörare noterade att vi bör undvika uttrycket ”penal law” på engelska.
Efter fyrtio intensiva och underhållande minuter slog jag ihop mitt fullklottrade anteckningsblock. Den omväxlande och mångsidiga föreläsningen hade om möjligt gjort mig ännu mer ödmjuk än tidigare inför detta oerhört komplicerade och komplexa ämne.