Bokrecension

Svenskan går bananer

2 nov, 2020

En bok om översättningar som syns.

/ Foto: iStock.

Alexander Katourgi är doktorand i nordiska språk vid Lunds universitet och har även en bakgrund som språkkrönikör i olika tidningar och som översättare inom bland annat tv-spelsbranschen. För en del av Facköversättarens läsare är han säkert bekant från Twitter, där han under namnet @Eliderad lyfter fram exempel på översättningssvenska. Ett (omfattande) urval av dessa exempel har nu samlats i bokformat och kompletterats med initierade och fyndiga utredningar av vad översättningssvenska egentligen är, och varför det är så svårt att vara översättare.

Boken är indelad i tre delar, vilket jag tycker är värt att nämna eftersom jag inte kan låta bli att le varje gång jag tittar på innehållsförteckningen och läser: Språket – Hantverket – Verkligheten. De ständigt återkommande konfrontationerna med det sistnämnda är förmodligen något vi alla kan känna igen oss i. Boken är också tillägnad ”alla osynliga översättare, som bara uppmärksammas för sina fel”, något som i sig nästan är tillräckligt för att göra boken läsvärd. Delarna är i sin tur indelade i kapitel med olika teman, där de många exemplen på översättningssvenska, med författarens förslag på en mer idiomatisk formulering, genomgående löper på bokens vänstersidor, medan det språkvetenskapliga resonemanget förs på högersidorna.

Det är rätt sällan frågan om skrattretande översättningsgrodor som hos den omsusade nätjätten som gjorde sitt (kanske lite väl) mycket uppmärksammade intåg på den svenska marknaden genom att vilt förväxla exempelvis fjäderfän och kroppsdelar. I stället handlar det om det där svårgripbara men ändå starkt kännbara som vi brukar kalla idiomatisk svenska, eller snarare avsaknad därav. Meningar som är fullt begripliga och grammatiskt korrekta – men ändå inte riktigt rätt.

Hur kan jag hjälpa dig?
Vad kan jag hjälpa dig med?
Kanske riktar sig boken mer till språknördar i allmänhet än till just översättare.

Mycket av det som beskrivs och förklaras är nog självklarheter för den som är verksam i yrket, men det är ändå givande att läsa en bok där någon tar ett samlat grepp på fenomenet översättningssvenska och dess många upphov. Inte minst är det klart intressant att få ta del av ett perspektiv från en helt annan del av översättningsbranschen än den man är van vid för egen del, i det här fallet spelbranschen.

För mig som inte alls jobbar med spelöversättning, men gärna spelar tv-spel på fritiden, var det kanske den allra största behållningen med boken (och den som själv är spelöversättare kan garanterat se fram emot en hög igenkänningsfaktor!).

De flesta av oss har förmodligen aldrig ägnat en tanke åt hur besvärligt det kan vara att tvingas handskas med en hel flock vidunder av olika arter och raser som är noggrant åtskilda på engelska men allesammans kallas drake på svenska. Eller för den delen hur mycket besvär det lilla ordet ”any” kan ställa till med, framför allt om man jobbar med hårda teckenbegränsningar.

En annan höjdpunkt är tabellerna över bland annat ord som är vanligare i svenska originaltexter respektive i texter som översatts till svenska – troligen en nyttig tankeställare för de flesta av oss – och över ”grammatiskt intressanta kraftuttryck” på svenska och engelska.

Allra mest givande och matnyttig är boken förmodligen för nyblivna och blivande översättare, och den som i dagsläget är student på TÖI kan nog räkna med att få se mer av den. Men även den som hunnit knoga några, många eller till och med jättemånga år vid tangentbordet kan garanterat hitta saker som ger upphov till nya eller återkommande tankar och insikter, förvåning eller för den delen irritation.

Vi som har brukat reagera negativt på ordet ”karaktär” som benämning på en person i en bok eller film, eller på uttrycket ”spendera tid” får klara besked om att det inte finns någon anledning att fortsätta med det (båda är exempel på språkbruk med belägg långt tillbaka i tiden), och det känns i princip som en lättnad.

Däremot har jag svårare att gå med på det enligt författaren numera fullkomligt självklara i att utelämna infinitivmärket ”att” i konstruktioner med ”kommer att” – det språkbruket är konsekvent genomfört i boken och det ilar i tänderna på recensenten varje gång det dyker upp.

Men detta är utan tvekan en generationsfråga och gränsen tycks gå någonstans mellan 80- och 90-talister, eller möjligen mellan tidiga och sena 80-talister. Men det må vara hänt – vi översättare är inte alltid, eller kanske till och med sällan, helt överens. Låt inte det avskräcka dig, för det här är definitivt en bok som varje översättare bör ha i kontorsbokhyllan.

SAMMA FÖRFATTARE +