Recension

Stilen håller stilen

10 sep, 2019

Herr lingotainer Lars Melin, docent vid Stockholms universitet, föreläsare vid flera SFÖ-konferenser och författare till en rad populärvetenskapliga böcker om språk har i år kommit ut med boken Stil – språkets svårfångade signalsystem på förlaget Morfem.

/ Illustration: Wordle.

Nu kan man möjligen undra varför vi som översättare ska bekymra oss om stil. Stilen är väl den som författaren har gett sin text – vår uppgift är att överföra den till motsvarande stil i målspråket … eller?

Möjligtvis – och möjligtvis är det textförfattare som är mest betjänta av boken, men ett visst mått av stilmedvetenhet kommer även översättare tillgodo, och då menar jag inte att bara att vid någon punkt under arbetsdagen komma ur sunkiga mjukisbrallor och badrock!

Stil kan jämföras med översättningsresultat såtillvida att den är diskret när den är rätt, men övertydlig när den är fel. Samtidigt kan en totalt bristfällig text i extremfallet lyftas till den vetenskapliga artikelns dignitet med ett medvetet stilval – här anför Lars Melin som exempel den välkända Sokalbluffen från 1996.

Med denna insikt fördjupar vi oss med förnyat intresse i vad stil egentligen är – och det är förvisso svårt att sätta fingret på – men att det finns diverse distinkta stilar som kännetecknas av specifika stilmarkörer står fullt klart. Stilen är ett signalsystem som levererar metainformation kring det som orden förmedlar. Diskrepans mellan stil och innehåll kan göra texten oförståelig – men kan också förmedla ett budskap i sig.

Stil går i viss mån att analysera matematiskt, via ord- och meningslängd som i de LIX-beräkningar som formulerades på 1950-talet. Med moderna metoder för korpusanalys går det att vaska fram betydligt mer information, t.ex. nominalkvoten, NQ (summan av alla informationsbärande substantiv, prepositioner och particip, dividerad med summan av informationsförtunnande verb, pronomen och adverb). Enligt Melin kan NQ för en facktext ligga på 10 och för vardagspladder under 0,3. Datorlingvistiken ger enastående möjligheter att analysera texter på längden och på tvären, och vi har termextraheringsfunktioner i våra CAT-verktyg som snabbt indikerar vad för typ av text vi ska ge oss i kast med. Men kanske är ordmoln det allra översiktligaste och roligaste sättet att få en överblick över stilen.

Läsbarhetsmässigt är det viktigt att notera att läsaren omedvetet förväntar sig information om stilen redan på första raden. Mätningar av ögonrörelser visar att detta ger läsaren trygghet och effektiviserar läsningen. Ett medvetet inlagt stilbrott visar sig störa och bromsa läsningen påtagligt, även om störningen inte når läsarens medvetna plan. I förlängningen – och här blir det intressant för översättare – stjäl en avvikelse, eller, guförbjude, ett stavfel, så mycket uppmärksamhet att textens budskap helt kan förfelas och dess auktoritet ifrågasättas.

En stor del av boken, kanske onödigt stor, ägnas fem textexempel av välkända författare och med distinkta stilarter. Melin reder ut vad som är typiskt för de olika författarna och deras stilar, men övergår sedan till att systematiskt låta författarna byta stilar med varandra, och visa varje författare och varje text med fem olika stilar. Sara Stridsberg med tidstypisk Selma Lagerlöf-stil är inte riktigt som vi känner igen henne …

Stil – språkets svårfångade signalsystem är en lättsam och underhållande, men samtidigt informationstät bok. För den som önskar fördjupa sig finns lästips och webblänkar i slutet av varje kapitel – stilen håller stilen som ett outtömligt ämne för analys och diskussion.

Stil – språkets svårfångade signalsystem.
Av Lars Melin. 221 sidor, Morfem. ISBN 9789188419101.
Ca 205 kr på Adlibris.

SAMMA FÖRFATTARE +

SENASTE INSLAG +