Språkkurs med kvalitetstid

Det började med att jag inför sommarlovet hade hittat en tvåveckors intensivkurs i Wien till familjens tonåring, vars tyskbetyg hade lämnat en del i övrigt att önska (om man får säga så om sin enfödde son). Allt såg bra ut och priset var överkomligt. Det fanns bara ett litet aber – han sa absolut nej.

Jag försökte lirka på olika sätt. Om jag följde med honom ner och vi tog några semesterdagar tillsammans? Men allt visade sig dödfött. Då slog det mig att jag kunde gå kursen själv. Det skulle bli mitt livs första språkresa (och hans femte), men varför inte? Sagt och gjort så anmälde jag oss båda två, dock bara till varsin veckolång kurs och utan några intensivtillägg.

På sonens önskemål inledde vi resan med ett par semesterdagar i Budapest, där jag hade varit bara en månad tidigare, på memoQ-fest (se denna artikel om det). Liksom då var staden en mycket angenäm upplevelse, och vädret lika klibbigt och tryckande varmt.

Från Budapest tog vi tåget till Wien på drygt 2,5 timmar. När vi passerat den österrikiska gränsen hälsades vi välkomna av biljettkontrollanten med Grüss Gott! Vi var på rätt spår!

Vi hamnade i den sydöstra delen av staden. Området var lite ruffigt med ”Original Thai Massage” och Döner Kebab-ställen i parti och minut, vid sidan om en och annan Audi-återförsäljare. Nyårskonserten kändes väldigt avlägsen.

Vi blev inkvarterade i en rar liten tvårummare, i ett så kallat residens, med pentry och TV. I källaren stod en lockande frukostbuffé varje morgon.

Nästa morgon var dags att med spårväg ta sig till skolan. Ganska snabbt insåg vi att de allmänna kommunikationerna var väl utbyggda, bekväma och lätta att lära sig. Väl framme var det diverse pappersexercis och ”inplaceringsintervjuer”. Redan långt tidigare hade vi gjort inplaceringstester på nätet, allt för att hamna på exakt rätt svårighetsnivå i det breda kursutbudet.

På eftermiddagen började lektionerna. Vi läste mellan 14:15 och 17:30 varje dag. Maxantalet i grupperna var angivet till 15, men bådas grupper var betydligt mindre. Mina kursare var en brokig blandning från Irland, Holland, Bulgarien, Slovakien, Ukraina, Spanien och Schweiz. Tre av oss var damer i medelåldern.

Vi hade två lärare vardera, alla mycket bra och tillmötesgående, och ett ambitiöst kursmaterial. På fritiden arrangerades mängder av olika aktiviteter, men vi deltog inte i någon. Tyvärr hade sonen vaknat med igensvullen hals den sista morgonen i Budapest. Jag var länge livrädd att en halsfluss var på ingång, med efterföljande sängläge och en förstörd vecka. Så illa blev det inte, men det dröjde innan han var helt pigg så vi tog det lugnt på vår lediga tid.

Mitt enda problem var egentligen den ganska dåliga akustiken i klassrummet. Jag fick anstränga mig för att höra och blev snabbt trött i huvudet. Det var en klen tröst att det hängde ett stort krucifix på väggen, en liten påminnelse om att vi inte var hemma i Sverige.

I kurspriset ingick lunch på en närliggande restaurang, så första dagen tog vi oss dit. Lokalen var murrig med bruna paneler. Efter en kopp buljong med svampiga brödbitar serverades kokta knödelspaghetti i en gräddliknande vätska med mikroskopiska tärningar av Hühnerfleisch. Allt ackompanjerat av varsitt glas kranvatten. Det hjälpte inte att vattenmelonen till efterrätt smakade uppfriskande i den tryckande värmen – upplevelsen föll inte sonen på läppen och vi gick inte dit fler gånger.

I min grupp varierade vi grammatikövningar med grupp- och pardiskussioner i aktuella ämnen. Under de få dagarna hann vi med att avhandla såväl nätverk som datorspel. Jag fick bekräftat vad jag har vetat så länge: Mitt stora problem när det gäller tyska är mitt begränsade ordförråd, vilket kändes frustrerande många gånger. Vi fick också hemläxor som vi fixade hemma i lägenheten – i sonens fall gällde det mest prepositioner.

Efter den fem dagar långa kursen hade vi bestämt oss för att avsluta med några ”riktiga” semesterdagar. Vi lämnade residenset och checkade in på ett billigt hotell nära Leopoldgasse. Den stadsdelen var mycket mer insmickrande, med vackra hus, torghandel och uteserveringar. Vi gick på ett historiskt museum och såg Sverige åka ur fotbolls-VM från TV-skärmen på hotellrummet. En dag tog vi båten längs Donau till Bratislava, som också visade sig vara en trevlig bekantskap.

Naturligtvis når man inga underverk på en så kort kurs, men framför allt min son tyckte att han hade lärt sig en del. Om inte annat fick han träning i att både höra och tala tyska och han fick ett väldigt positivt intryck av alla tre städerna. (Dessutom hade han lyckats höja sitt betyg med två pinnhål under vårterminen, men det visste jag inte när jag började leta kurser.)

Själv har jag äntligen dragit av plastomslaget från en bok om DDR som jag köpte i Berlin för några år sedan men som blivit liggande sedan dess. Jag har blivit motiverad att förbättra mitt tyska ordförråd och det bästa sättet är helt enkelt att läsa, läsa och därefter läsa lite till.

Och vem vet – kanske blir det en eller annan språkkurs till i framtiden?