Rättare – lyssna på examinanderna

När seminariet ägde rum hade jag och Lasse tillsammans skrivit auktorisationsprovet totalt 35 gånger och förvärvat 8 auktorisationer (4 var).

Både Lasse och jag har dessutom själva varit bedömare vid några tillfällen, Lasse på det svenska provet och jag på det norska. Därutöver har jag nästan 25 års erfarenhet av att undervisa i översättning på universitetsnivå. Lasses specialitet är albanska, där han är ensam translator till svenska. Min är nederländska, där jag var första examinand på 41 år att bli godkänd till svenska 2014.

Tanken var att mot en historisk bakgrund belysa provet ur examinandens synvinkel och att berätta något om deras drivkrafter. Vi ville också få bedömarna att förstå vilken stor roll de spelar – genom att deras utlåtanden väger så tungt i Kammarkollegiets bedömning. Dessutom var det viktigt att belysa att ribban ligger olika högt beroende på språkriktning.

Det är solklart lättare att översätta från norska till svenska än från kinesiska till svenska, men det har förekommit omotiverade skillnader mellan språkriktningar som borde vara jämbördiga.

Det moderna systemet med auktoriserade translatorer grundlades 1931, när de första translatorerna auktoriserades av Stockholms handelskammare. På 1970-talet hade behovet av översättningar utförda av translatorer förskjutits från näringslivet till statliga myndigheter, och handelskamrarna ville inte längre ansvara för auktorisationerna.

1975 antogs förordningen om auktorisation av tolkar och översättare, och Kommerskollegium utsågs till auktorisationsmyndighet. Det första translatorsprovet enligt den nya förordningen genomfördes hösten 1976.

År 1994 gjordes en genomgripande revidering av förordningen samtidigt som ansvaret överfördes från Kommerskollegium till Kammarkollegiet. Därefter hände det inte särskilt mycket förrän arbetet med att förnya hela auktorisationssystemet startade för några år sedan.

Synen på den auktoriserade translatorn på 1970-talet var att denne skulle vara en slags allvetare med omfattande utantillkunskaper. Den terminologi som förekommer i provtexterna skulle vederbörande antingen kunna utantill eller kunna slå upp i medfört tryckt referensmaterial. De tre texttyper som används på provet, allmän, ekonomisk och juridisk text, var mer självklara för 40 år sedan än vad de är i dag. Examinanderna på det norska translatorsprovet testas även på en allmän teknisk text.

Det bör också framhållas att provsituationen i sig är orealistisk. Knappast någon yrkesverksam översättare sitter från klockan nio på morgonen till klockan sex på kvällen med tre texter på omkring 300 ord vardera och arbetar med dem på det sätt som man gör på provet. Situationen skapar en stress som får några examinander att ger upp efter ett enda försök. Även avsaknaden av internet skapar frustration. Den yngre generationen har vant sig vid att ha webben som primär källa till information. Det är värre för examinander i små språk än i stora språk beroende på bristande tillgång till tryckta hjälpmedel av tillräckligt hög kvalitet.

Ytterligare en viktig aspekt är normeringen. Många examinander skriver till och från andra EU-språk, men inte alla.

Även skillnaderna mellan språken när det gäller tillgången på auktoriserade translatorer bör belysas. Är man helt ensam eller nästan ensam som translator i en viss språkriktning kan det vara svårt att vara ledig, eller ens sjuk, eftersom kunder med handlingar som måste vara översatta och bestyrkta till en viss dag kan få problem om man är otillgänglig. Själv har jag drabbats av klagomål på långa leveranstider även på korta uppdrag under högsäsong. Det finns all anledning att få fram fler translatorer språkriktningar där det råder brist.

Under den avslutande diskussionen kom frågan om överföring av utländska auktorisationer upp. Enligt EU:s regler om överföring av yrkesmeriter har auktoriserade och edsvurna översättare i andra länder rätt att få sina utländska meriter överförda till Sverige. Kravet är att meriterna är någorlunda likvärdiga. Kammarkollegiets företrädare kunde lugna de oroliga och meddela att de kommer att testa alla som ansöker från andra EU-länder enligt samma förfarande som vi svenska translatorer måste genomgå, dvs. de får skriva hela translatorsprovet och måste bli godkända på alla tre texterna vid samma provtillfälle.

Det kan här framhållas att kraven för att bli auktoriserad eller edsvuren är annorlunda i många andra länder. Förfarandet är ofta knutet till domstolarna, och något prov eller annat system för kunskapskontroll förekommer inte alls eller är lättare att klara jämfört med i Sverige. Det betyder att många som är auktoriserade eller edsvurna i andra EU-länder kommer att få svårt att bli godkända i Sverige.

Det som Lasse och jag tog upp på seminariet bör diskuteras vidare i olika sammanhang. Dagens translatorskår har hög medelålder (två tredjedelar har uppnått pensionsåldern), vilket betyder att det finns all anledning att satsa på att få fram yngre förmågor som kan bli godkända på provet. Förfarandet måste anpassas bättre till dagens förhållanden, men det är inte detsamma som sänkta krav.