Översättarna

Jag kan inte heller låta bli att tänka att folk i allmänhet förmodligen tror att handlingen är hittepå, att det bara är i en fantasifull manusförfattares hjärna som ett antal översättare skulle låsas in två månader i en bunker utan kontakt med yttervärlden för att förhindra branschspionage, det vill säga att texten läcks ut på nätet innan dagen då den landat på bokhandelsdiskarna i ett flertal länder, enbart för att den situationen skulle utgöra en fräsch och udda utgångspunkt för ett mysterium. Att det verkligen inte går till så i verkligheten.

Men översättningen överträffar dikten, och en annan sak jag inte kan låta bli att fundera på är om filmens upphovsmän har viss inblick i bokbranschen. Verket flåsar en så stark upprördhet över förlagens vinstlystnad, över burhönsbehandlingen av turboöversättarna, att indignationen känns personlig.

Nåväl. Verklighetens bunkeröversättningar brukar förvisso inte äga rum i underjordiska jätteanläggningar med all upptänklig lyx som kompensation för frisk luft och dagsljus, men vissa eftergifter får man göra för fiktionen, och i Översättarna är det precis så. Förväntningarna inför sista delen i en redan kultförklarad trilogi är skyhöga inte bara hos läsarna: också flera av dem som själva skriver böckerna på sina respektive modersmål (just det, översättarna) är fans. En identifierar sig så starkt med en av romanfigurerna att det hon sysslar med måste sägas vara method translating. En annan anser att den anlitade översättaren är undermålig, så han har piratöversatt de båda första delarna och lagt upp på nätet – och undgått åtal för upphovsrättsintrånget genom att erbjuda sig att översätta del tre gratis. Och alla översättarna (utom möjligtvis greken) hoppas hoppas hoppas att den dittills oavslöjade personen bakom författarpseudonymen ska hedra arbetslägret med ett besök.

Fast det kan ni bara ta och glömma, snorkar förläggaren frostigt när de nio installeras i lyxbunkern, fråntas allting med SIM-kort och får arbetsgången förklarad för sig. Varje dag delas tjugo sidor ut; varje dag samlas såväl käll- som färdig måltext in. Arbetet övervakas av beväpnade ryska elitsoldater som moltiger som bara ryska elitsoldater kan. Överdrivna försiktighetsåtgärder i en så hermetiskt tillsluten miljö, kan tyckas … men paranoia saknar inte alltid grunder, och snart är det omöjliga ett faktum. De tio första sidorna av Mannen som vägrade att dö ligger plötsligt på nätet, och förläggarens telefon lyser illvilligt upp av ett utpressningsbrev: Täta läckan? Det kostar.

Men förlaget har redan satsat så hårt på den kommande megasäljaren att alla reserver är tömda. Den lika ekonomiskt jagade som snöpligen överlistade förläggaren tappar fotfästet helt. Tjuven måste ju vara en av de nio i bunkern och nu ska den skyldige rökas ut, kosta vad det kosta vill för hen och hens kolleger. Tumskruvarna dras åt med både kollektiva och riktade bestraffningar och från och med nu är det plattan i mattan för tittaren. Spänn säkerhetsbältet och håll i hatten! Det är rivstarter och tvärnitar hit och dit i tiden, det är handbromssladdar i handlingen så att man hisnar förtjust, det är slalomkörning mellan genrefilerna, det är knasigt och fyndigt och branschkritiskt och brutalt, och är det inte snudd på kriminellt att förväxla konst och inkomst, kör man inte både mot rödljus och stoppskylt och Herr Gårman då. Vinjettens bokbål är en inte särdeles subtil metafor för kulturen som rov för girigheten. Det hade lätt kunnat bli pretto, men tack och lov kan man välja att bortse från det eftersom eldsvådan är självklar i handlingen. (Till skillnad från en återvändsgränd med en poänglös tragedi som hade passat bättre i ett annat slags film.)