Om finska

■ SFÖ-medlem sedan: 2013.

■ Utbildning: Filosofie magister vid Jyväskylä universitet i Finland med etnologi/kulturantropologi som huvudämne och germansk filologi, hungarologi, folkloristik, Intercultural Studies samt utveckling och internationellt samarbete som biämnen.

■ Bakgrund: Född och uppvuxen i Finland med avstickare till Tyskland och Österrike i min ungdom. Sedan 2002 bor jag i Sverige – först i Borås och nu i Karlstad – med min svenske man och våra två söner. Jag hann pyssla med lite olika saker tills jag startade eget som översättare 2008. Jag översätter från svenska, engelska, norska och danska till finska och finska till svenska inom relativt många ämnesområden, men håller mig borta från finans, juridik och medicin. Älskar att läsa, att resa och så musik i alla dess former: att spela piano, lyssna på musik och gå på konsert. Inom SFÖ är jag suppleant i Etiknämnden och medlem i konferensgruppen för Karlstad 2022.

Översätter inom en mängd olika områden från svenska, engelska, norska och danska till finska och från finska till svenska. Driver företaget Lingosaurus sedan 2008.

Många till synes självklara svenska adjektiv som spännande, utsatt, lyhörd, ödmjuk, taggad, kravlös och engagerad kan vara oerhört svåra att få till på finska och kräver ofta flera ord eller ett mer förklarande uttryck.

Alla länder och språk har dem: unika fraser som inte går att översätta rakt av och som beskriver en hel del av kulturen och språkets idiosynkrasi. Vilket ordspråk tycker Päivikki gestaltar den finska kulturen bäst?

Ordspråk: Oma maa mansikka, muu maa mustikka.

Översättning: Eget land jordgubb [smultron], annat land blåbär.

Detta naturnära ordspråk ger uttryck för den känsla som är vanlig bland hemkära finnar, nämligen att det är en lottovinst att födas i Finland. Kanske något man utbrister när man landar på Helsingfors-Vanda flygplats efter en utlandsresa. Enligt en obekräftad teori har ordspråket sitt ursprung i svedjebruket. Det första som började växa efter att skogen hade svedjats var smultron. Marken tillhörde den som utfört arbetet. Blåbären kom upp först senare, och då kunde marken tas i besittning av andra