Platsen är en auktoritär stat mitt i Europa, på den tiden uppfattad som ett lätt förklätt Nazityskland. Alltmedan vetenskapen står maktlös inför smittan är marskalken, landets ledare, väldigt sugen på att starta krig mot ett mindre grannland. För att det är hans plikt mot folket och för att krig är så vackert. Den försynte fattigläkaren Galenos tror sig faktiskt ha funnit ett botemedel mot sjukdomen. Men han har sett det förra kriget på alltför nära håll och ställer därför villkor för att behandla personer utöver de allra fattigaste, helt omöjliga villkor …
Jag som uppskattar Karel Čapeks ganska torra, men ibland också burleska, humor fick här mitt lystmäte. Visst, det fanns några svaga punkter, men det här var ju inte en roman utan en pjäs. Ett gäng skickliga skådespelare skulle absolut kunna blåsa liv i den stroppige överläkaren, den mansplainande familjefadern, vapenbaronen, diktatorn och de andra. Och samtidigt ha väldigt kul. För att inte tala om hur kul publiken skulle ha. Tänkte jag.
När det gäller att försöka intressera bokförlag för olika, i mitt tycke, underbara tjeckiska böcker har jag givit upp för väldigt länge sedan. Skulle jag våga ge mig på Sveriges teatrar nu, för att bli lika besviken? Men jag kanske inte skulle ta en massa nej fullt så personligt vid 56 som vid 36? Den här texten var dessutom så rolig och rätt i tiden att om jag så bara lyckades övertala något superokänt amatörteatersällskap att göra något av den skulle det vara gott nog!
Eftersom ingen översatt pjäsen till svenska senare än 1937 (och det manuset var knepigt att få tag på) tyckte jag att jag kunde ta mig rätten att göra en nyöversättning. Så jag satte genast i gång och fick många högtidsstunder de följande veckorna! Naturligtvis finns det alltid saker att reda ut, otaliga val att göra, alltid något man har missförstått. Men om man jämför med de övriga skönlitterära texter jag ändå arbetat med, nej slitit med, så kändes det här både lättsamt och lustfyllt. Dessutom fanns en hel del verklig och påhittad terminologi, alltid skoj för en facköversättare.
Nästa steg var att försöka formulera ett intresseväckande brev, prata med två kloka väninnor med kännedom om Teatersverige (vilka bestämt hävdade att jag borde vänta med amatörerna) och börja mejla manuset till lämpliga nyckelpersoner på olika scener i Sverige och i Svenskfinland.
Det var både helt rätt och helt fel tid för pjäsen. All världens teatrar var ju hårt drabbade av verklighetens pandemi och hade fått sätta sina produktioner i vänteläge. Repertoarer var lagda åratal framåt. Men skillnaderna mot bokförlagen för femton-tjugo år sen var två: En högre andel svarade över huvud taget, och alla de som svarade uttryckte sig entusiastiskt eller åtminstone välvilligt. På en teater hade man dock fattat ett principbeslut om att inte spela pjäser med pandemitema, lät faktiskt rätt rimligt …
