Min svärmor facköversättaren

Inte oväntat, men – som döden oftast är – olägligt. Vi handlade de dyraste flygbiljetterna i familjens historia och reste ner till Trento morgonen därpå. Begravning redan någon dag senare, ty sådant går undan i Italien.

Dagen därefter var det dags att ta itu med det administrativa, stänga bankkonton och telefonabonnemang, börja sälja av möbler, avveckla lägenheten, knyta ihop trådarna och röja ut spåren av ett 94-årigt liv. Alla som har upplevt det vet hur lätt det är att tappa fokus, bli emotionell och förlora sig i minnen av bättre eller sämre art.

Mina ögon fastnade på en handarbetsencyklopedi i tio band som gavs ut i månadshäftesformat på 1970-talet av förlaget Curcio. Svärmor, då bosatt i Rom, hade hamnat i en ekonomiskt svår situation och sökte sätt att dryga ut sin magra halvtidslön som sjuksköterska. Via bekantas bekanta erbjöds hon uppdraget att översätta encyklopedins månadshäften från tyska till italienska. Svärmors tyska var knackig, men det måste komma bröd på bordet och hon accepterade. Vad ersättningen per maskinskrivet ark kan ha varit vet jag inte – förmodligen pinsamt låg.

Det är hisnande att se hennes projekt i ljuset av dagens teknik. En facköversättare idag – helst med grundkunskaper inom sömnad och stickning – skulle omedelbart identifiera projektet som ett med mycket begränsad och specifik terminologi och mängder av återkommande fraser med små variationer – ett perfekt CAT-projekt som skulle kunna offereras till ett förmånligt ordpris men ändå ge god förtjänst. Handarbetssajter är legio på nätet, så informationssökningen vore inget problem.

Svärmors tekniska utrustning bestod av en handjagad reseskrivmaskin Olivetti  Lettera 22 och varje fras måste mödosamt knackas in från scratch även hundrade gången den återkom. Databasen var en vältummad anteckningsbok med ett för hand tillklippt A-Z-register. Karbonpapper och Tipp-Ex? Jajamän! Hur många av Facköversättarens läsare har körkort på det? Informationssökningen bestod i tät brevväxling med mamma Carmen i Trento, som hade utmärkt koll på både tyska och sömnad – interurbansamtal varje dag var inte en ekonomisk rimlighet.

De löpande leveranserna till förlaget var arkbuntar med ett materiellt värde som inte kunde anförtros posten – det var bara att ta bussen till centrum av Rom och leverera personligen.

Svärmors mödosamma arbete ger perspektiv på dagens databasskyfflande med stöd av internet och maskinöversättning, och det ligger inte långt tillbaka i tiden, ty så såg det fortfarande ut när jag började i den här branschen vid mitten av 1980-talet. Det har nog hänt mera på vår marknad därifrån till nu, än det gjorde från gamle Hieronymus dagar fram till svärmors verk, och det återkommer jag till i min artikel om det föränderliga marknadslandskapet.

Min relation till svärmor var av ett antal orsaker aldrig bra utan snarare riktigt dålig. Ändå kan jag känna ett visst vemod nu, när nyckeln till en tom lägenhet i Trento, varifrån har städats ut ett nästan sekellångt liv, ska återlämnas till hyresvärdinnan. Jag skulle ha pratat mera med svärmor om hennes år som facköversättare.

Vi hade kanske kunnat hitta en gemensam plattform – skild från allt det vi vanligtvis var oense om – och vi hade kunnat samtala om en gemensam, men ändå väsensskild erfarenhet.

Men så blev det inte.